Livet måste gå vidare - för mig, för alla...
Denna helgen har gett mig så mycket blandande känslor... både bra känslor och
även sådana som inte varit fullt så bra. Det har varit personliga känslor kring mitt
eget liv, men även kring andra sker som hänt under helgen.
Fredagskvällen avslutades med ett telefonsamtal som gjorde mig på bra humör. Men
det beskedet jag fick var kanske inte det jag väntat mig och hade väl kunnat vara
bättre. Men jag tror på framtiden och jag tror på att det finns något gott i alla saker
som sker. Samtalet fick mig även att inse att livet måste gå vidare mot nya mål
och utmaningar. Det samtalet, kombinerat med den konversationen jag hade med en
person jag träffade för omkring 5 år sedan, fick mig faktiskt att tro på att det finns
hopp om en framtid även för mig. Min gamla dejt tyckte att den kille som får mig är
jävligt lycklig. Jag inser när det gäller min gamla dejt, nu när jag blivit äldre och klokare,
att jag aldrig hade kunnat få känslor för honom då. Jag var så kvaddad som människa,
så out of the reality, att jag inte kunde ägna en endaste tanke åt en medmänniska.
Jag hade aldrig kunnat få känslor för någon då. Det vet jag att jag kan idag och det
är ett sundhetstecken, och ett tecken på att jag är på rätt väg, på väg uppåt
från botten.
De senaste tre åren har varit bland de bästa i mitt liv. Jag har insett vad riktig kärlek är,
insett att jag har utvecklats som människa och att jag faktiskt kan älska en annan med-
människa. Att jag slutade som den starkaste av mig och den killen jag var med i 3 år,
det trodde jag aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle vara själv när jag hoppade ut för
stupet och provade mina vingar. Jag har landat hårt... på grund av att jag hoppade ensam...
men jag tror någonstans att jag växte mig starkare. Och det var det som var problemet.
I takt med att jag blev starkare, sa till om mera och sa ifrån när jag kände mig dåligt
behandlad, så blev det konflikter. Konflikter som han aldrig behövt tagit förrut på grund
av att han levde med en människa som inte hade eller har min styrka och därav inte
sa ifrån på samma sätt. Det är lätt att ge upp en människa som säger ifrån, därför att
det blir obekvämt för en själv om man inte är stark nog. Jag är en känslomänniska och
har ibland känslor som stormar. Denna helgen har varit ett solklart exempel på det.
Precis som jag valt att sluta känna skuld inför han jag var med i tre år, kan jag bara stå
utanför och konstatera hans misstag... och jag tänker inte vara en del av det just nu.
Det finns människor som är tacksamma för mig kärlek och som inte sliter ut hjärtat ur kroppen
på mig, slänger det på marken och hoppar på det, genom att välja bort mig framför en
människa med rynkor och hängbröst som inte ens visar något intresse för honom på det
sättet jag gjorde. Han kommer aldrig få det igen... men han har valt att ha det så. Hellre
ett liv med någon som inte visar sin kärlek och är oattraherad, än någon som jag som visade
känslor, brydde mig och var attraherad av honom. Hur kan man välja bort en sådan
människa egentligen? Jag kommer alltid älska honom, för han har betytt och betyder otroligt
mycket för mig, även om vi inte har någon kontakt idag och jag inte vet om eller när vi kommer
att prata igen. Det är inte det att jag inte vill prata med honom. Men jag tror inte han
skulle uppskatta det, trots det där uppsökandet av mig i Allianshallen och det där ögon-
kontaktsökandet och blicken som följde mig... Jag är inte blind, tvärtom. Jag är alldeles för
klarsynt när det gäller honom. Jag skulle säkert gå tillbaka till honom om han bad mig.
Men om det tillfället skulle komma, så är det inte nu i alla fall. I nuet är det faktiskt bara
me myself and I. Även om jag alltid kommer att älska honom. Som det ser ut nu, så har han
valt att leva med en människa som inte visar honom kärlek eller är attraherad. Men det är
hans beslut, jag kan inte sluta att andas för det... För mig måste livet måste gå vidare...
sen vad som händer i framtiden, ja det får tiden utvisa.
Det gäller alla människor. Det är därför denna helgen har varit så speciell för mig på många
sätt och inte bara för mig som person. Jag är en stor idrottsfantast. Det vet de flesta som
känner mig bra. Jag försöker att titta på så mycket idrott som jag kan... för att jag älskar
spänningen i det. Jag är samtidigt en sentimental människa. Jag minns när lag Annette Norberg
tog guld i OS för två år sedan. Jag satt vaken den natten för att se finalen. De sista stenarna
blev jag så nervös så jag zappade över till någon annan sändning från OS och curlingfinalen.
Men de två sista stenarna såg jag. Och när Kanadas Cheryl Bernard misslyckades, kunde jag
inte hålla tårarna borta av glädje. Sådan är jag som människa, samtidigt som jag kan lida
med andra... Jag har hellre aldrig varit oberörd när det gäller Anja Pärson otäcka krasch i samma
OS, som hade kunnat sluta mycket mycket värre... jag vågar knappt skriva hur illa... för det
frambringar tårar hos mig. Jag tittar på klippet just nu, och det är så hemskt och otäckt att
tårarna tränger fram... Hennes tårar på prispallen för tredjeplatsen i kombinationen dagen
efter kraschen, skvallrar inte om tårar över spilld mjölk, utan tårar av lättnad och kanske insikt
i hur illa det hade kunnat gå...
Det är därför denna helgen varit ganska tuff för mig som idrottsfantast och som känslomänniska.
Först omkom skicrossåkaren Nick Zoricic efter en våldsam krasch i målfållan, ett dödsfall som
trots att jag inte sett mycket skicross, ändå känns i mig. Det är så otroligt tragiskt när unga
människor förolyckas i förtid... Det kastar så mycket strålkastarljus på livet och får en att inse
ännu mera att man ska uppskatta alla små delar i livet, alla små saker, t ex att solen skiner
en morgon när man vaknar. Det betyder jättemycket för mig. Min hund Fannys glädje över att
jag kommer ner på morgonen eller hem från jobbet, det gör mig också varm i hjärtat.
Nicks krasch i söndags...
Beskedet om att Patrik Järbyn slutar berörde mig också. Han är visserligen ingen människa som
vunnit allting och så. Men han har betytt så otroligt mycket för svensk utförsåkning. Han har
alltid funnits där som en ikon, en vana, och ibland slagit till med riktigt bra placeringar. Han har
varit lite som gubben i lådan, som rätt vad det är överraskat en totalt.
Att Helena Ekholm skulle välja att avsluta sin karriär redan nu, är för mig obegripligt. Jag vet att
hon har planer för framtiden. Men hon är ändå bara 27 år gammal och har endast två år kvar till OS.
Kan känna att jag inte riktigt förstår hennes beslut fullt ut. Jag har själv motivationsproblem med
min egen idrott; innebandyn (jag tror jag dock har mina tankar på hur jag ska lyckas få tillbaka
den). Men Helena sa i höstas att hon gärna skulle vilja ha en revansch för OS i Vancouver. Så därav
att det är ännu mera svårbegripligt. Men jag har mina misstankar om att hon inte har psyket som
krävs fullt ut. Tyvärr... Men det är ändå tragiskt. När jag fick veta att hon skulle sluta blev det som
en klump i magen. Det har verkligen känts konstigt. Jag har inte förstått det. Och att hon igår blev
omkullkörd när hon var på väg mot något bra, i sitt sista VM-lopp i karriären, gjorde mig jävligt
förbannad. Det är tur att ingen hörde mig framför tv:n säger jag bara. Jag är en känslomänniska
även när det gäller idrott... så även min egna. Ibland kan det faktiskt rinna över lite.
Samtidigt visade Björn Ferry, Fredrik Lindström och Carl Johan Bergman att det svenska skidskytte-
landslaget på herrsidan är starkare än någonsin. Bergman plockade under veckan hem ett silver
och ett brons i individuella lopp. Han var också högst inblandad i medaljstriden även på gårdagens
masstartlopp. Dock fick han ge sig och se suveräne Martin Fourcade, snudd på överlägset vinna
framför Björn Ferry som plockade silvret och Fredrik Lindström som tog brons. Det var både
Ferry och den 11 år yngre Lindströms första individuella medaljer i ett VM.
Samtidigt meddelande den norska skidskytten Tora Berger, som under söndagen vann damernas
masstartslopp i VM över 12 kilometer, att hon lider av hudcancer. Eller i alla fall har gjort det.
Det var under våren 2009 som hon fick beskedet och opererades. 6 månader senare tog hon hem
ett OS-guld i Vancouver. Det är dock först nu som hon valt att berätta, och samtidigt berättar att
hon har ett helt annat perspektiv på skidskyttet idag. Berger går idag på regelbundna kontroller.
Förrut reste hon alltid ensam på tävlingarna, nu följer hennes man med överallt. Hon har tack
vare cancern insett att det finns annat än skidskytte och insett att man måste ta vara på de små
sakerna här i livet.
När beskedet kom imorse om att Anja Pärson slutar, blev det liksom: "Jaha, är det här säsongen
när alla våra stjärnor ska lägga av... vad kommer hända med svensk vinteridrott nu?"
Det har funnits många tvivlare när det gäller Anja. Jag har hört människor säga: "Äh förfan Anja
lägg ner nu... du är bara patetisk..." Jag kan meddela att jag är en av dem som inte tänkt i de
banorna. Jag vet vilken vinnarskalle Anja Pärson är. Eller vet, jag har lärt mig det genom hennes
14 år långa karriär. Anja är inte dum i huvudet. Med rätt inställning kan hon komma dit igen.
Men hon saknar den intställningen, vilket är uppenbart genom hennes resultat iår. När det gäller
Anja så är det inte svårt att förstå hennes beslut, även om det är otroligt tråkigt. Det är en stor
profil som försvinner. Ett stort hål i Svensk alpinskidåkning.
Lägger upp videon med andra. Den är hjärtskärande och jag har fällt många tårar till den.
När det gäller motivationsbrist vet jag exakt hur det känns. Jag går igenom en fas i livet med
fruktansvärd kris då det kommer till innebandyn. Innerst inne vet jag att jag älskar idrotten.
Vi spelade sista matchen i helgen, förlorade den tyvärr med 8-2, även om vi höll jämna steg
med den halva andra och hela sista perioden. Då lyckades vi nämligen förstå vilka vi skulle
plocka bort för att rädda oss själva, om man säger så. Jag brukar vara sur när vi förlorar. Men
i Lördags var det bara så skönt att lämna innebandyplanen. Jag ville inte vara där. Jag älskar
innebandyn. Den är en av mina stora kärlekar i livet. Anledningen till motivationsbrist, stavas
nog "för dåligt tränad". Jag måste förändra många saker inför nästa säsong om jag ska
fortsätta. Jag tycker det är skönt att jag kommit till den insikten med mig själv. Så jag ska
göra så gott jag kan för att försöka att ändra dessa saker. Så får vi se vad som händer i sommar.
Många gånger, som jag skrev i ett tidigare inlägg, brukar jag faktiskt har riktig motivationsbrist
i slutet av säsongen. Sen brukar det komma tillbaka under sommaren. Jag vet att skottet finns
där... tekniken är väl okej, men inte bra... det är konditionsmässigt det inte fungerar för mig
just nu. Och det sätter sig för väl i skallen. Sedan blir det inte bättre av en krånglande rygg.
Men jag tror att i slutänden vet jag att jag kommer att kliva in på planen igen i höst. Det ska nog
mycket till att jag inte gör det. Hur det blir med domarprovet har jag inte bestämt än. Jag har ju
klarat regelprovet för steg 2. Det är löptestet. Så jag får se hur jag gör. Med stor sannolikhet
kommer jag fortsätta som steg 1 även nästa säsong, även om det kanske finns möjligheter
till att jag kanske försöker på steg 2. Allt beror vad som händer i sommar med min kondition.
Det har varit minst sagt en händelserik helg, på både gott och ont kan man säga. Glädje blandat
med sorg... Ett slut för ett kapitel och början på ett annat, ett slut på ett liv och en början på ett
nytt... Helgen har visat många delar av livet... Både bra och mindre bra... Det är under sådana
här helgen som jag märker att jag är kvinna. För jag blir fruktansvärt sentimental och har lätt att
fälla tårar... Ibland inser man att man inte kan ta saker och ting för givet längre. När det gäller
vissa händelser, som t ex Anjas krasch i OS, man är så väl medveten om att det hade kunnat
sluta sju resor värre...
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
även sådana som inte varit fullt så bra. Det har varit personliga känslor kring mitt
eget liv, men även kring andra sker som hänt under helgen.
Fredagskvällen avslutades med ett telefonsamtal som gjorde mig på bra humör. Men
det beskedet jag fick var kanske inte det jag väntat mig och hade väl kunnat vara
bättre. Men jag tror på framtiden och jag tror på att det finns något gott i alla saker
som sker. Samtalet fick mig även att inse att livet måste gå vidare mot nya mål
och utmaningar. Det samtalet, kombinerat med den konversationen jag hade med en
person jag träffade för omkring 5 år sedan, fick mig faktiskt att tro på att det finns
hopp om en framtid även för mig. Min gamla dejt tyckte att den kille som får mig är
jävligt lycklig. Jag inser när det gäller min gamla dejt, nu när jag blivit äldre och klokare,
att jag aldrig hade kunnat få känslor för honom då. Jag var så kvaddad som människa,
så out of the reality, att jag inte kunde ägna en endaste tanke åt en medmänniska.
Jag hade aldrig kunnat få känslor för någon då. Det vet jag att jag kan idag och det
är ett sundhetstecken, och ett tecken på att jag är på rätt väg, på väg uppåt
från botten.
De senaste tre åren har varit bland de bästa i mitt liv. Jag har insett vad riktig kärlek är,
insett att jag har utvecklats som människa och att jag faktiskt kan älska en annan med-
människa. Att jag slutade som den starkaste av mig och den killen jag var med i 3 år,
det trodde jag aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle vara själv när jag hoppade ut för
stupet och provade mina vingar. Jag har landat hårt... på grund av att jag hoppade ensam...
men jag tror någonstans att jag växte mig starkare. Och det var det som var problemet.
I takt med att jag blev starkare, sa till om mera och sa ifrån när jag kände mig dåligt
behandlad, så blev det konflikter. Konflikter som han aldrig behövt tagit förrut på grund
av att han levde med en människa som inte hade eller har min styrka och därav inte
sa ifrån på samma sätt. Det är lätt att ge upp en människa som säger ifrån, därför att
det blir obekvämt för en själv om man inte är stark nog. Jag är en känslomänniska och
har ibland känslor som stormar. Denna helgen har varit ett solklart exempel på det.
Precis som jag valt att sluta känna skuld inför han jag var med i tre år, kan jag bara stå
utanför och konstatera hans misstag... och jag tänker inte vara en del av det just nu.
Det finns människor som är tacksamma för mig kärlek och som inte sliter ut hjärtat ur kroppen
på mig, slänger det på marken och hoppar på det, genom att välja bort mig framför en
människa med rynkor och hängbröst som inte ens visar något intresse för honom på det
sättet jag gjorde. Han kommer aldrig få det igen... men han har valt att ha det så. Hellre
ett liv med någon som inte visar sin kärlek och är oattraherad, än någon som jag som visade
känslor, brydde mig och var attraherad av honom. Hur kan man välja bort en sådan
människa egentligen? Jag kommer alltid älska honom, för han har betytt och betyder otroligt
mycket för mig, även om vi inte har någon kontakt idag och jag inte vet om eller när vi kommer
att prata igen. Det är inte det att jag inte vill prata med honom. Men jag tror inte han
skulle uppskatta det, trots det där uppsökandet av mig i Allianshallen och det där ögon-
kontaktsökandet och blicken som följde mig... Jag är inte blind, tvärtom. Jag är alldeles för
klarsynt när det gäller honom. Jag skulle säkert gå tillbaka till honom om han bad mig.
Men om det tillfället skulle komma, så är det inte nu i alla fall. I nuet är det faktiskt bara
me myself and I. Även om jag alltid kommer att älska honom. Som det ser ut nu, så har han
valt att leva med en människa som inte visar honom kärlek eller är attraherad. Men det är
hans beslut, jag kan inte sluta att andas för det... För mig måste livet måste gå vidare...
sen vad som händer i framtiden, ja det får tiden utvisa.
Det gäller alla människor. Det är därför denna helgen har varit så speciell för mig på många
sätt och inte bara för mig som person. Jag är en stor idrottsfantast. Det vet de flesta som
känner mig bra. Jag försöker att titta på så mycket idrott som jag kan... för att jag älskar
spänningen i det. Jag är samtidigt en sentimental människa. Jag minns när lag Annette Norberg
tog guld i OS för två år sedan. Jag satt vaken den natten för att se finalen. De sista stenarna
blev jag så nervös så jag zappade över till någon annan sändning från OS och curlingfinalen.
Men de två sista stenarna såg jag. Och när Kanadas Cheryl Bernard misslyckades, kunde jag
inte hålla tårarna borta av glädje. Sådan är jag som människa, samtidigt som jag kan lida
med andra... Jag har hellre aldrig varit oberörd när det gäller Anja Pärson otäcka krasch i samma
OS, som hade kunnat sluta mycket mycket värre... jag vågar knappt skriva hur illa... för det
frambringar tårar hos mig. Jag tittar på klippet just nu, och det är så hemskt och otäckt att
tårarna tränger fram... Hennes tårar på prispallen för tredjeplatsen i kombinationen dagen
efter kraschen, skvallrar inte om tårar över spilld mjölk, utan tårar av lättnad och kanske insikt
i hur illa det hade kunnat gå...
Det är därför denna helgen varit ganska tuff för mig som idrottsfantast och som känslomänniska.
Först omkom skicrossåkaren Nick Zoricic efter en våldsam krasch i målfållan, ett dödsfall som
trots att jag inte sett mycket skicross, ändå känns i mig. Det är så otroligt tragiskt när unga
människor förolyckas i förtid... Det kastar så mycket strålkastarljus på livet och får en att inse
ännu mera att man ska uppskatta alla små delar i livet, alla små saker, t ex att solen skiner
en morgon när man vaknar. Det betyder jättemycket för mig. Min hund Fannys glädje över att
jag kommer ner på morgonen eller hem från jobbet, det gör mig också varm i hjärtat.
Nicks krasch i söndags...
Beskedet om att Patrik Järbyn slutar berörde mig också. Han är visserligen ingen människa som
vunnit allting och så. Men han har betytt så otroligt mycket för svensk utförsåkning. Han har
alltid funnits där som en ikon, en vana, och ibland slagit till med riktigt bra placeringar. Han har
varit lite som gubben i lådan, som rätt vad det är överraskat en totalt.
Att Helena Ekholm skulle välja att avsluta sin karriär redan nu, är för mig obegripligt. Jag vet att
hon har planer för framtiden. Men hon är ändå bara 27 år gammal och har endast två år kvar till OS.
Kan känna att jag inte riktigt förstår hennes beslut fullt ut. Jag har själv motivationsproblem med
min egen idrott; innebandyn (jag tror jag dock har mina tankar på hur jag ska lyckas få tillbaka
den). Men Helena sa i höstas att hon gärna skulle vilja ha en revansch för OS i Vancouver. Så därav
att det är ännu mera svårbegripligt. Men jag har mina misstankar om att hon inte har psyket som
krävs fullt ut. Tyvärr... Men det är ändå tragiskt. När jag fick veta att hon skulle sluta blev det som
en klump i magen. Det har verkligen känts konstigt. Jag har inte förstått det. Och att hon igår blev
omkullkörd när hon var på väg mot något bra, i sitt sista VM-lopp i karriären, gjorde mig jävligt
förbannad. Det är tur att ingen hörde mig framför tv:n säger jag bara. Jag är en känslomänniska
även när det gäller idrott... så även min egna. Ibland kan det faktiskt rinna över lite.
Samtidigt visade Björn Ferry, Fredrik Lindström och Carl Johan Bergman att det svenska skidskytte-
landslaget på herrsidan är starkare än någonsin. Bergman plockade under veckan hem ett silver
och ett brons i individuella lopp. Han var också högst inblandad i medaljstriden även på gårdagens
masstartlopp. Dock fick han ge sig och se suveräne Martin Fourcade, snudd på överlägset vinna
framför Björn Ferry som plockade silvret och Fredrik Lindström som tog brons. Det var både
Ferry och den 11 år yngre Lindströms första individuella medaljer i ett VM.
Samtidigt meddelande den norska skidskytten Tora Berger, som under söndagen vann damernas
masstartslopp i VM över 12 kilometer, att hon lider av hudcancer. Eller i alla fall har gjort det.
Det var under våren 2009 som hon fick beskedet och opererades. 6 månader senare tog hon hem
ett OS-guld i Vancouver. Det är dock först nu som hon valt att berätta, och samtidigt berättar att
hon har ett helt annat perspektiv på skidskyttet idag. Berger går idag på regelbundna kontroller.
Förrut reste hon alltid ensam på tävlingarna, nu följer hennes man med överallt. Hon har tack
vare cancern insett att det finns annat än skidskytte och insett att man måste ta vara på de små
sakerna här i livet.
När beskedet kom imorse om att Anja Pärson slutar, blev det liksom: "Jaha, är det här säsongen
när alla våra stjärnor ska lägga av... vad kommer hända med svensk vinteridrott nu?"
Det har funnits många tvivlare när det gäller Anja. Jag har hört människor säga: "Äh förfan Anja
lägg ner nu... du är bara patetisk..." Jag kan meddela att jag är en av dem som inte tänkt i de
banorna. Jag vet vilken vinnarskalle Anja Pärson är. Eller vet, jag har lärt mig det genom hennes
14 år långa karriär. Anja är inte dum i huvudet. Med rätt inställning kan hon komma dit igen.
Men hon saknar den intställningen, vilket är uppenbart genom hennes resultat iår. När det gäller
Anja så är det inte svårt att förstå hennes beslut, även om det är otroligt tråkigt. Det är en stor
profil som försvinner. Ett stort hål i Svensk alpinskidåkning.
Lägger upp videon med andra. Den är hjärtskärande och jag har fällt många tårar till den.
När det gäller motivationsbrist vet jag exakt hur det känns. Jag går igenom en fas i livet med
fruktansvärd kris då det kommer till innebandyn. Innerst inne vet jag att jag älskar idrotten.
Vi spelade sista matchen i helgen, förlorade den tyvärr med 8-2, även om vi höll jämna steg
med den halva andra och hela sista perioden. Då lyckades vi nämligen förstå vilka vi skulle
plocka bort för att rädda oss själva, om man säger så. Jag brukar vara sur när vi förlorar. Men
i Lördags var det bara så skönt att lämna innebandyplanen. Jag ville inte vara där. Jag älskar
innebandyn. Den är en av mina stora kärlekar i livet. Anledningen till motivationsbrist, stavas
nog "för dåligt tränad". Jag måste förändra många saker inför nästa säsong om jag ska
fortsätta. Jag tycker det är skönt att jag kommit till den insikten med mig själv. Så jag ska
göra så gott jag kan för att försöka att ändra dessa saker. Så får vi se vad som händer i sommar.
Många gånger, som jag skrev i ett tidigare inlägg, brukar jag faktiskt har riktig motivationsbrist
i slutet av säsongen. Sen brukar det komma tillbaka under sommaren. Jag vet att skottet finns
där... tekniken är väl okej, men inte bra... det är konditionsmässigt det inte fungerar för mig
just nu. Och det sätter sig för väl i skallen. Sedan blir det inte bättre av en krånglande rygg.
Men jag tror att i slutänden vet jag att jag kommer att kliva in på planen igen i höst. Det ska nog
mycket till att jag inte gör det. Hur det blir med domarprovet har jag inte bestämt än. Jag har ju
klarat regelprovet för steg 2. Det är löptestet. Så jag får se hur jag gör. Med stor sannolikhet
kommer jag fortsätta som steg 1 även nästa säsong, även om det kanske finns möjligheter
till att jag kanske försöker på steg 2. Allt beror vad som händer i sommar med min kondition.
Det har varit minst sagt en händelserik helg, på både gott och ont kan man säga. Glädje blandat
med sorg... Ett slut för ett kapitel och början på ett annat, ett slut på ett liv och en början på ett
nytt... Helgen har visat många delar av livet... Både bra och mindre bra... Det är under sådana
här helgen som jag märker att jag är kvinna. För jag blir fruktansvärt sentimental och har lätt att
fälla tårar... Ibland inser man att man inte kan ta saker och ting för givet längre. När det gäller
vissa händelser, som t ex Anjas krasch i OS, man är så väl medveten om att det hade kunnat
sluta sju resor värre...
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Kommentarer
Trackback
