Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Imorse blev jag väckt på ett väldigt fint sätt av min vovve :)
Hon sover aldrig i sängen när man själv ligger i sängen... hon är nämligen
sådan att ska hon sova i sängen ska hon sova själv. Men imorse klockan kvart
i nio vaknar jag av att hon hoppar upp i sängen... en 17 kilo tung vovve.
det är inte som när den 9-10 kilo lättare katten hoppar upp. Sådant har man
blivit van med då man oftast har 2-3 katter i sängen varje natt. Men imorse
när Fanny hoppade upp, vaknade jag direkt. Och när jag sa hej till henne imorse,
viftade hon på svansen lite lätt och skyndade sig upp till huvudkudden, för att
ge mig en puss. Sedan klev hon över mig, gick ett varv i sängen och gick ner.
Jag förstår inte hur en hund kan få en på så bra humör. Det är nog som man
säger; "Hunden är människans bästa vän..."



Jag är förövrigt jätteseg och trött idag. Jag har nämligen en tendens att vakna
ett par gånger per natt, på grund av värk i ryggen. Fyfan säger jag bara. Jag
hör tanter på jobbet som jag hjälper säga samma sak... och det får mig att
känna mig så jävla gammal och förstörd i kroppen :( Ingen höjdare faktiskt.
Men jag ska verkligen försöka ta tag i allting nu; vikten och träningen. Det
är nog min första vinter som jag inte varit flitig och speciellt närvarande på
innebandyträningarna. Anledningen stavas jobb. Jag har jobbat så extremt
mycket. Det är jag förvisso väldigt tacksam för. Men kroppen tar stryk av det
och gör mig både så fysiskt och psykiskt slut att man trots att man skulle hinna,
inte orkar åka ner för att träna... man känner sig "död" emellanåt. Det skulle
faktiskt vara skönt med ett annat arbete ibland; t ex jobba i affär...
Men det är bara att vara nöjd för det jag har just nu. Kunde har varit så illa att
jag inte hade något alls. Ska jobba kvällspasset idag.

På tal om äldrevård över lag. Jag skrev om Sara Beischer här om dagen (Ålderdom
med värdighet... ). På bokhandelsajten AdLibris kan man provläsa boken... Det gjorde
jag idag och jag känner igen mig i allting. Förutom det med döden. För jag har som
sagt var aldrig upplevt en död människa eller att någon brukare är död när jag kommit
till den. Men som jag skrev då; För varje dag som går då jag slipper att hitta en brukare
död, ju närmare den dagen jag gör det kommer jag. Varenda gång när man jobbar
med gamla människor så finns det dem som är som tickande bomber på så sätt att
de lider av t ex aneurysm, svaga hjärtan, hjärtsvikt, cancer, har haft proppar tidigare och
lätt kan få igen, få blodförgiftning, hjärnblödning m.m eller helt enkelt bara dö av ålderdom
för att hjärtat inte orkar. Det kan låta lite hemskt att kalla dem för tickande bomber, och
det är kanske inte speciellt sjysst att göra det heller. Men det är en jämförelse på att de
faktiskt kan dö vilken sekund som helst. ett brustet bråck på kroppspulsådern, gissa
dödstiden för det.... 15 sekunder kanske om ens den långa tiden. Det går inte att rädda
en människa vars pulsåderbråck brister om man inte har personen öppen på en operations-
sal när den brister. Så skört är det. Och knappt då går det att rädda personen.



Jag ser förresten fram emot helgen. Det är matchledigt (inte så kul egentligen, även om
det behövs ibland). Men på lördag förmiddag åker jag till Östhammar för att döma en
innebandymatch. Sen direkt efter det tag jag bussen till uppsala och sedan tåget vidare
mot Stockholm. Där ska jag träffa på en vän och fika med honom. Sedan efter det ska
jag möta upp en tjejkompis och hennes kompis för att gå på Bandit Rock Awards på
Münchenbryggeriet. Efter det bär det hem till Uppsala igen och på söndag kväll ska jag
jobba :)


Münchenbryggeriet


XOXO Jenny has left the building. To be continue...