Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

I väntan på Fannys nya småsyskon, som uppfödaren trodde skulle ploppat ut
under den gångna natten eller tidigt imorse, så tänke jag göra ett litet släktled
för lillskrutt. Angående fannys kommande småsyskon, hade inte valpningen
satt igång idag på eftermiddagen vid 15-tiden även om temperaturen hunnit
gå upp och ner ett par gånger och hade gått ner mitt på dagen idag. Så vi
får se om den slutgiltiga uppgången för födsel kommer ikväll. Jag misstänker
att det kommer små Fannysyskon inatt i alla fall; fram mot småtimmarna när
det är som lugnast. Tikar brukar vilja ha det lugnt och det brukar det vara
runt småtimmarna på natten. Många kullar som föda då :) Har förövrigt
en urfälld lapphund härhemma, som är tokglad som vanligt. Idag har
det varit mycket kramande och pussande. Undrar om hon känner att man
inte är frisk. Tror det. Hundar kan lukta sig till cancer... så de borde känna
något så simpelt som en vanlig förkylning, eller influensa som alla påstår att
jag har...

Finns inte bilder på alla Fannys syskon tyvärr, svårt att hitta...


Mamma; Raiddokas Lelu                                     Pappa; Lumikummun Elmeri


Elmeri har en H-kull på kennel Lumikummun i Finland runt åren 2006-2007 någongång. Finns
inte en enda bild på den kullen. Men det var 6-7 valpar i den kullen.


Elmeris M-kull på Fjällfarmens kennel (födda 2008-02-24):

Fjällfarmens Monaya,                                                   Fjällfarmens Mowgli
(bilder på fjällfarmens Monark och Maya saknas i denna kullen; födda 2008-02-24 )


Elmeris Z-kull på kennel Samejäntans (födda 2012-01-07)

Samejäntans Zam                                                    Samejäntans Zeb


Samejäntans Zeke                                      Samejäntans Zelda


Samejäntans Zorro (denna kullen född 7 januari 2012)


Emeris & Sotis F-kull på Lapptoppens kenne (födda 2010-12-15):

Lapptoppens Farin (t.v) och Lapptoppens Fazzi (t.h; Fanny)

Lapptoppens Faxe                                                       Lapptoppen Flizan

Lapptoppens Felaz                                                     Lapptoppens Fonzi
(Denna kullen född 2010-12-15)


Sotis har F-kullen på Lapptoppens kennel tillsammans med Elmeri. Och föder vilken sekund som
helst Lapptoppens H-kull....



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Jag ska sova... men jag vill inte det :P Hade en sms-konversation med min uppfödare
här på senkvällen. Visar sig att det rör på sig hemma hos henne ikväll. Fannys mamma
föder troligen sin andra kull sent inatt eller tidigt i morgon bitti. Så jag är lite exalterad.
Hade hellre varit hos uppfödaren nu och få vara med och uppleva det. Så får se hur bra
det går att sova...

Är dessutom fucked up sjuk. Jobbade idag, var lojal mot jobbet... det fick jag betala för.
Efter lunchen idag när jag var hos en brukare fick jag den typiska febervärken i varenda
led i kroppen. Det bara moler och jag vill bara lägga mig ner och dö när denna värken
kommer. Mår så fruktansvärt dåligt av värken... blir helt däckad. Jag har inte tid att vara
sjuk. Det är bara så. Så ligger med feber, halsvärk, totalt nästäppt och hostar som en
jävla gris. Någon som vi komma och krama mig lite och ta hand om mig? Annars, döda
mig någon!

Jag är inbokad på jobb på fredag kväll. Hoppas verkligen att jag kan åka in och jobba
då. Jag har inte tid att vara hemma alls... det fungerar inte bara...

När jag kom hem från jobbet idag tog jag en Ipren, febervärken försvann sakta men
säkert. Så fick för mig att baka semmelbullar. Tack vare pappa som sabbade hela min
bakning, blev semlorna försenade, så blev ingen idag. Men fick en på jobbet i alla fall.
Kroppen har känts okej när det gäller febern, fram till för ca 1 ½ timme sedan, då
värken började smyga sig på igen. Ta ipren eller inte? Jag äter gärna inte medicin i
onödan... väldigt sällan som jag tar tabletter mot något. Men känns som jag behöver
en här ikväll. Gör bara ondare och ondare i muskler och leder. Till och med mina mag-
muskler gjorde ont. Och kotpelaren ska vi inte prata om. Tänk er molvärk på båda
sidorna av kotpelaren så fort du rör dig... har du haft det förstår du var jag pratar om.

Har käkat lite jordgubbar här på senkvällskvisten.... gott...

Hoppas en bra natt med mycket sömn kan ta bort febern... Vill vakna upp utan feber imorn.
Den tar ner mig något fruktansvärt. Någon sa att jag gnällde som en hel karl... Hallå, den som
inte har haft febersmärta i leder och muskler vet inte vad det är att vara sjuk riktigt. Jag
säger bara det. När det är som värst med mig, det räcker med runt 39 grader, blir jag nästan
okontaktbar. Har så ont att jag inte vet om jag ska sitta, stå eller ligga. Jag bara kvider.
Mig med feber vill ni inte uppleva säger jag bara.

Lyssnar just nu förövrigt på en cover på The Arks låter "calleth you cometh I" som en grupp
som heter Vega har gjort. Den finns på spotify. Så grymt bra... Skönt när man ska försöka
att slappna av... Orkar inte skriva mer vänner.

Godnatt folket!


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Ikväll kom denna löpsedel upp på Aftonbladets hemsida... Jag kan lova er, glädjertårarna började
att rinna direkt. Jag blev så, ursäkta uttrycket, JÄVLA glad! Emma Igelström har alltid varit ett stor
förebild för mig. Jag träffade henne då jag var med i Lilla Sportspegeln för 10 år sedan. Då var hon
på toppen av sin karriär, bulimisjuk (vilket inte många visste då)... När Emma släppte självbiografin
"Simmar-Emma - Min kamp emot bulimin" var jag väldigt väldigt snabb med att norpa åt mig boken
i skolans bibliotek. Sanningen var att det faktiskt var jag som såg till att boken beställdes hem. Vi
hade det så på biblioteket; saknade vi en bok, kunde vi säga det till bibliotekarien, så skaffade de
fram boken genom att oftast köpa in dem. Boken läste jag ut väldigt snabbt, därför att den var
så grymt bra... inte på det sättet att den var rolig. Men den satte sig i mitt hjärta... den verkligen
lämnade avtryck i mitt hjärta och mig som människa. Jag hade alltid undrat över hennes liv och man
hade läst så mycket i media; säkerligen en del sanningar, men väldigt mycket osanningar. Jag ville
höra hennes version, hennes syn på allt och läsa hennes allra innersta tankar... för att kunna förstå
hennes beslut att avsluta karriären.

Emma avslutade sin karriär våren 2005, efter att ha låtit beslutet mogna fram:
"Jag kommer att göra dig ledsen men jag har tagit beslutet att sluta simma, det är inte beroende på
något i träningen, det här har varit en av mina bästa stunder i simningen men det här beslutet har
mognat fram" (Emma till sin dåvarande tränare Ann Mårdbrink om beslutet att lägga av).

Det kom som en chock både för mig och många andra. Dock var förbundskaptenen Thomas Jansson
troligen den som inte verkar så överraskad över det beslutet som Emma låtit mogna fram:
"Jag har full förståelse för Emmas beslut, hon vet vad som krävs för att nå toppen igen och finns
inte motivationen är det ingen mening att tro på en fortsatt elitsatsning. Var sak har sin tid och
elitidrottare är man inte hela livet"

Jag tror inte jag förstod då att hon faktiskt varit en väldigt stor förebild för mig. Det är dock något
som jag gör idag. Mina tankar efter att ha läst boken någongång under sena 2006/tidiga 2007
var litegrann: "Jaha... var det här allting... var verkligen Emma Igelströms karriär fullbordad...
var det så här den skulle sluta... Varför fick hon inte göra ett avslut av karriären på riktigt?"

Någonstans inom mig hoppades jag att det bara var ett tillfälligt avslut, att motivationen skulle
komma tillbaka. Jag kände lite... Varför ge upp nu? Jag tror inte riktigt jag förstod varför hon valde
att avluta karriären där och då för 7 år sedan. Men det fanns säkerligen många okända skäl, som
jag även om jag visste dem, kanske aldrig skulle kunna förstå. Men så har inte jag haft
bulimi heller... Jag har alltid tyckt att det avslut hon fick inte var ett gott avslut för henne... hon
var värd så mycket mera... Så när jag idag läste att hon överväger en comeback och vill till OS...
ja det brast för mig; tårarna började att rinna. Hon om någon är värd allt det här efter det hon
gått igenom och kommit till den punkt i livet där hon befinner sig idag. Det skulle vara helt
underbart om hon lyckas igen :) Men vad som än händer har hon klarat sig igenom extremt svåra
prövningar och stå idag på benen. Det kommer aldrig någon någonsin kunna ta ifrån henne...
Men jag tror hon kommer att lyckas om hon bara vill. Emma vet vad som krävs och hon är en
otrolig naturbegåvning.

Jag kunde inte låta bli, utan skrev en kommentar till Emma i hennes blogg för att dela med mig
av min glädje över att hon valt att fortsätta och att jag unnar henne allt gott:
"Heja Emma! Åh blir så glad när jag läser detta. Har din bok har läst den... och när jag läst ut
den kände jag: "Jaha... var det så här allt skulle sluta för henne... Varför fick hon inte göra ett
avslut på riktigt" Jag hoppades att du skulle komma tillbaka och det gör mig så varm inombords,
ja jag måste erkänna att det kom några tårar av att läsa att du börjat med simningen igen... Du
är värd allt gott tjejen. Träffade dig i Lilla sportspegeln hösten 2002. Du har alltid varit en stor
idrottspersonlighet i mina ögon... Håller mina tummar och tår för dig :D Du är en stark människa i
mina ögon som klarat dig igenom det du gjort och nått den punkt där du idag befinner dig. Det kan
ingen någonsin ta ifrån dig. Jag kommer att heja på dig :) Många varma och stora kramar till dig tjejen! :D"


JAG SÄGER BARA:

HEJA EMMA!!!!!!!!!!!!!!!!!


Klicka på bilden för att komma till Emmas blogg...


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

En helt grym helg har rundats av... Söndag övergick i Måndag och en helt ny vecka...
Och sjukdom. Vaknade upp med halsvärk imorse och har mått som en påse jordnötter
hela dagen. Men helgen har varit bra.

Lördagen var helt grym :) Började med innebandydömning i Östhammar.
Dömde ihop med en ny kollega... säg vilka gånger jag inte har ny kollega.
Haha. Usch vilken hemsk plan det var att döma på... var helt omöjligt att som
domare vara obemärkt i den sporthallen. Fanns ingenstans att ta vägen,
när man behöver "undan". Haha måste sett ut som en kråka som jag skuttade
runt där... Hua vid tanken på hur det såg ut :P Det gick hur som helst bra att
döma; snälla killar, inte en massa tjafs och det var lugnt. Nu var det visserlingen
P13 B. Men 13-åriga killar är alltid 13-åriga killar.

Efter dömningen bar det av till stockholm. Träffade på en människa som jag
egentligen först lärde känna igår och bara känt via nätet och hans bloggande
förrut. Vi är vänner på facebook sedan 1,5-2 år tillbaka med. Alltid kul att sätta
en människa på texten... tolka det som ni vill. Förhoppningsvis förstår ni vad jag
menar. Jag kan ärligt talat säga att jag hade väldigt väldigt mycket med fördomar
om honom, på grund av hans skrivande i bloggen och genom att han haft en
så kallad het potatis med en person som betytt och betyder väldigt mycket för
mig. Så man har känt sig lite som ett slagträ genom att kanske börja umgås
med den här människan. Men jag tänker inte ha de skuldkänslorna. Jag är en
fri kvinna och bestämmer över mig själv. Om jag vill umgås med båda gör jag
det utan att välja bort någon. Jag är en flexibel människa och dömer ingen.
Ibland stämmer inte personkemin och man har olika åsikter... det slår gnistor
om dem när man ställer dem emot varandra. Så är det ibland...
Kändes i alla fall kul och vi delade en del åsikter som rör fjollbollen, så känns ju
bra att inte vi rök ihop med om massa petitessaker med bara för att vi hade olika
åsikter. Det är åsiktsfrihet i det här landet människor, så jag kommer säga vad
jag tycker och tänker, även om det stör människor i min omgivning eller inom
plastbollen. Man måste vara realist och få tycka olika, annars kan man bara gå och
gömma sig.

Efter detta vidare till Münchenbryggeriet och Bandit rock Awards. Jag lovar, det lät
ganska mycket. Banden som spelade var Supercharger, Amaranthe, Raubitier,
Seether och 3 Doors Down.

SUPERCHARGER: Ett danskt band jag aldrig tidigare lyssnat på, men som jag faktiskt
tyckte hade helt okej musik. Sångaren verkligen försökte få igång publiken. Stod
och vevade med armarna som en galning.

AMARANTHE: Ett band som jag normalt fall gillar. Men sångerskans röst försvann i
den extremt höga musiken. Väldigt besviken över deras framträdande faktiskt. Hade
förväntat mig så mycket mer.

RAUBITIER: Ett band från Haparanda, som jag har varit lite avvaktande emot. Men fram-
trädandet i Lördags kväll var faktiskt bra. Hulkoff stod och skrek åt publiken att hoppa :)
Härligt kille den där Hulkoff. Ulla jämförde honom med Peter Stormares rollkaraktär
Thorbjörn i Jägarna 2. HAHA! Skulle i alla fall inte vilja möta Hulkoff ute en mörk kväll.
Han stod förövrigt och skrek innan en låt; Att nu är det dags att hoppa folk!

SEETHER: 45 bortkastade minuter skulle jag kalla att Seethers konsert var. Så jävla
dåliga var de... helt värdelösa. Säkert andra som inte tyckte det, men en av mina
kompisar höll med mig. Killen kunde knappt sjunga, och de förstörde en av de bästa
låtarna som jag vet; "Broken" som de gjort tillsammans med Amy Lee från Evanscence.
Plus att deras musik i Lördags mest lät som oljud. Hade ont i öronen efter deras konsert
och tvingades gå bort från våran perfekta plats nedanför scenen, eftersom jag efter
deras konsert kände att jag skulle förstöra hörseln om jag stod kvar. Känns inte okej
någonstans alltså...


3 DOORS DOWN: Kvällens höjdpunkt säger jag bara. 75 minuter exklusiv konsert på
galan. Så jävla grymma. Sångaren Brad Arnold stagediva hela tiden typ :) Haha... Åh
när de spelade When I'm gone och Here without you, samt en av de nyare låtarna:
"When you're young"... åh var nästan så tårarna rann. Så bra låtar med så bra text :)
Jag måste se dem live igen säger jag bara...

Sabaton skulle också ha spelat, men sångaren bokstavligen mådde skit och hade
diarée m.m och kunde inte medverka. Så de fick ställa in spelningen... Lite synd, för
nu då jag lyssnar på dem på Spotify tycker jag faktiskt att de är helt okej band. Så
hade varit kul att se dem live.


De som ledde galan under kvällen var Peter Kjellin, som har programet: "Kvällar med
Peter" och själv är basist i det förövrigt grymma bandet Plan Three. Han ledde galan
tillsammans med "Bollnäs-Martin", som är programledare på Bandit och har ett förflutet
inom rocken och just nu sjunger i Librah. Grymma programledare. Snyggast för kvällen
var nog Bollnäs-Martin och Peter.

Ber om ursäkt för de halvtaskiga bilderna. Men vad kan man förvänta sig med en mobilkamera :)


Kom hem till Uppsala klockan halv tre i lördags natt och slagga några timmar hos min kompis Ulla.
Sedan åkte jag hem och tog en tupplur hemma innan det bar av till jobbet för kvällspass i Söndags.
Kan säga att det var lite skumt igår kväll på passet. Jag gick med hörselpropp i ena örat, för att
stänga ute ljud, då det var extremt påverkat av musiken kvällen innan. Lät som att jag satt i en
burk när någon pratade. Var riktigt dåligt ett tag. Så igår kväll när man var hos brukarna så blev
det mycket "Va? Va?" Sen fick man förklara sig vad det var som hänt. En som jag var till som jag
aldrig träffat förrut, när jag sa att jag varit på ett ställe med hög musik, så blev hans reaktion direkt:
"Jasså du har varit på rockkonsert..." Vilken gubbe alltså. Undra om han har varit på några i sina
dagar, eftersom han visste så självklart vad jag hade haft för mig. Cool gubbe det där :)
Så det var lite ombytta roller. Det brukar ofta vara dem som säger att de inte hör vad jag säger,
på grund av kombination av att jag ibland har inte tänker mig för och pratar för tyst, samt att
de ofta har nedsatt hörsel.


Jag tyckte det var en kul upplevelse att gå på Bandit Rock Awards. Dock hade jag nog förväntat mig
lite mer glamour och att banden skulle vara mycket bättre. Simpelheten är det inget fel på, rätt skönt
på så sätt... men just det här med banden, nja det borde gå att förbättra. Det enda som var ordentlig
bra var 3 Doors Down... Men hur mycket turnévana har inte dem då? Jag kan säga så här... förr har jag
alltid tänkt att musik är som bäst om man spelar högt... och jag kan tycka lite så fortfarande, men beror
kanske på vad man menar högt. Många gånger på Bandit upplevde jag att högtalarna var lite väl högt
uppskruvade. Jag skulle vilja veta hur många som inte hade någon som helst påverkan på hörseln
dagen efter. Jag hade det... Hade som lock för vänster öra hela gårdagen; gick med öronpropp i vänster
öra igår kväll för att skydda hörseln, eftersom den redan var så jävla ansträngd. Det har blivit mycket
bättre. Har haft öronpropp idag för säkerhetsskull. Överlevde nog hörselskador denna gången. Men jag
kan verkligen lova att det är bättre att använda det för egen vinnings skulle fortsättningsvis...


DESSA VAR MINA BÄSTA VÄNNER I SÖNDAGS :)

Idag skulle jag ha jobbat, men vaknade upp med fruktansvärd halsvärk m.m, så blev tvungen att sjuk-
anmäla mig till jobbet... vilket gjorde mig väldigt irriterad eftersom jag vet hur mycket jag sätter dem i
skiten när jag gör det =/ Men vad ska man göra. Istället har jag ägnat dagen åt att ta det lugnt och
badat Fanny, samt avboka stugan i Mora. Vi skulle ha åkt på hundutställning i Mora den 11 Mars.
Men då jag upptäckte att Fanis börjat fälla häromdagen och det inte var några små tussar hon fällde
heller, har vi haft det väldigt öppet de senaste dagarna när det gäller att resa eller inte. Det har varit
ångest eftersom jag så gärna velat åka. Men då ekonomin inte tillåter att vi åker denna gången, plus
att hon har börjat fälla ordentligt, så bestämde jag mig sent igår kväll innan betalningstiden för
utställningen gick ut, att vi inte skulle åka. Lite tråkigt. Men ingen kan väl rå för att hon faller. Troligen
hormonerna. I slutet av Mars är det 26 veckor sedan hon löpte och det betyder att det troligen är dags
för henne att löpa igen inom de närmaste veckorna. Tikar löper vanligtvis 2 gånger per år. Så det
börjar bli dags igen nu om hon är normal :P Hennes kullsyster har dock inte löpt ännu, så misstänker
att Fanis hinner löpa 2 gånger innan hon ens löpt 1 gång. Ska man räkna på ålder, så löpte hon precis
vid 9 ½ månads ålder och 6 månader på det blir alltså 15 ½ månad och det är hon i slutet av Mars.
Den som lever får se.

Har i alla fall badat Fanny idag och kammat ur pälsen på henne, för att få bort det hon fäller; mer än
en halv plast-Icakasse har jag fått loss. Då har hon fortfarande en del kvar... Vi ska troligen på
utställning om 2 månader i Sundsvall. Och förhoppningvis har hon hunnit få tillbaka och fått lite
mer päls tills dess. Jag hoppas innerligt att det här inte är unghundsfällningen, för det tar flera
veckan än 8, att få tillbaka den pälsen...

Jag imorse (sjuk tjej) & Fanis idag innan duschen (fortfarande päls kvar innan duschen) :P


Nä gott folk. Börjar bli dags att sluta skriva. Just det, glömde berätta att jag klickade hem boken jag
skrev om här om dagen; Jag ska egentligen inte jobba här... Den borde komma i brevlådan imorgon, eller
senast Onsdag.

Nä nu ska käka mat. Sedan krypa ner i sängen. Imorgon ska jag jobba, fast att jag inte är frisk. men
jag har inte råd att gå hemma tyvärr... även om jag verkligen skulle behöva en vilodag till. Men är ledig
onsdag och torsdag sen. Hostar förövrigt just nu, så att jag håller på att spy.


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Imorse blev jag väckt på ett väldigt fint sätt av min vovve :)
Hon sover aldrig i sängen när man själv ligger i sängen... hon är nämligen
sådan att ska hon sova i sängen ska hon sova själv. Men imorse klockan kvart
i nio vaknar jag av att hon hoppar upp i sängen... en 17 kilo tung vovve.
det är inte som när den 9-10 kilo lättare katten hoppar upp. Sådant har man
blivit van med då man oftast har 2-3 katter i sängen varje natt. Men imorse
när Fanny hoppade upp, vaknade jag direkt. Och när jag sa hej till henne imorse,
viftade hon på svansen lite lätt och skyndade sig upp till huvudkudden, för att
ge mig en puss. Sedan klev hon över mig, gick ett varv i sängen och gick ner.
Jag förstår inte hur en hund kan få en på så bra humör. Det är nog som man
säger; "Hunden är människans bästa vän..."



Jag är förövrigt jätteseg och trött idag. Jag har nämligen en tendens att vakna
ett par gånger per natt, på grund av värk i ryggen. Fyfan säger jag bara. Jag
hör tanter på jobbet som jag hjälper säga samma sak... och det får mig att
känna mig så jävla gammal och förstörd i kroppen :( Ingen höjdare faktiskt.
Men jag ska verkligen försöka ta tag i allting nu; vikten och träningen. Det
är nog min första vinter som jag inte varit flitig och speciellt närvarande på
innebandyträningarna. Anledningen stavas jobb. Jag har jobbat så extremt
mycket. Det är jag förvisso väldigt tacksam för. Men kroppen tar stryk av det
och gör mig både så fysiskt och psykiskt slut att man trots att man skulle hinna,
inte orkar åka ner för att träna... man känner sig "död" emellanåt. Det skulle
faktiskt vara skönt med ett annat arbete ibland; t ex jobba i affär...
Men det är bara att vara nöjd för det jag har just nu. Kunde har varit så illa att
jag inte hade något alls. Ska jobba kvällspasset idag.

På tal om äldrevård över lag. Jag skrev om Sara Beischer här om dagen (Ålderdom
med värdighet... ). På bokhandelsajten AdLibris kan man provläsa boken... Det gjorde
jag idag och jag känner igen mig i allting. Förutom det med döden. För jag har som
sagt var aldrig upplevt en död människa eller att någon brukare är död när jag kommit
till den. Men som jag skrev då; För varje dag som går då jag slipper att hitta en brukare
död, ju närmare den dagen jag gör det kommer jag. Varenda gång när man jobbar
med gamla människor så finns det dem som är som tickande bomber på så sätt att
de lider av t ex aneurysm, svaga hjärtan, hjärtsvikt, cancer, har haft proppar tidigare och
lätt kan få igen, få blodförgiftning, hjärnblödning m.m eller helt enkelt bara dö av ålderdom
för att hjärtat inte orkar. Det kan låta lite hemskt att kalla dem för tickande bomber, och
det är kanske inte speciellt sjysst att göra det heller. Men det är en jämförelse på att de
faktiskt kan dö vilken sekund som helst. ett brustet bråck på kroppspulsådern, gissa
dödstiden för det.... 15 sekunder kanske om ens den långa tiden. Det går inte att rädda
en människa vars pulsåderbråck brister om man inte har personen öppen på en operations-
sal när den brister. Så skört är det. Och knappt då går det att rädda personen.



Jag ser förresten fram emot helgen. Det är matchledigt (inte så kul egentligen, även om
det behövs ibland). Men på lördag förmiddag åker jag till Östhammar för att döma en
innebandymatch. Sen direkt efter det tag jag bussen till uppsala och sedan tåget vidare
mot Stockholm. Där ska jag träffa på en vän och fika med honom. Sedan efter det ska
jag möta upp en tjejkompis och hennes kompis för att gå på Bandit Rock Awards på
Münchenbryggeriet. Efter det bär det hem till Uppsala igen och på söndag kväll ska jag
jobba :)


Münchenbryggeriet


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Allra sista scenen, som avslutar detta rika skådelspeleri, är andra barndomen,
fullkomlig glömska, och utan tänder, syn och smak och allt...




Igår damp SSU's tidning ner i brevlådan. Jag är SSU-medlem sedan hösten 2010 (då jag röstade
för första gången). Varför jag valde de röda? Det var inte så svårt. Okej, jag får säkert ut mer
lön nu med de blåa vid makten. Men vad blir följderna av de sänkta skatterna. Svaret finns bland
annat inom äldrevården som för varje dag som går blir sämre. Man pratar om att unga går utan jobb...
inom äldrevården behövs det alltid folk. Att alla inte passar inom äldrevården - ja det stämmer till
viss del. Men det är nog för att man vägrar förlika sig med det jobbiga. Det är för att de inte vet hur
otroligt härliga vissa gamla kan vara och vilket kunskaps- och glädjeutbyta man kan få med dem.
Jag har fått kramar av de gamla i höst, de har velat ta mig i handen och tackat mig för det jag
gör för dem. Reaktionen då är: "Men jag gör ju bara det jag ska göra..."
Men för många äldre betyder den där extra minuten man sitter ner och pratar med dem och
den där avtorkningen av diskbänken så otroligt mycket. De som inte jobbat inom äldrevården
har missat något. Jag kommer inte alltid bli kvar inom äldrevården, på grund av att jag vill jobba
inom ambulansen senare. Men för dem som aldrig jobbar inom
äldrevården, missar de verkligen en viktig erfarenhet. Mina
brukare tycker om mig och det gör min arbetsdag roligare.
Vissa dagar när jag åker hem från jobbet åker jag hem med
ett leende på läpparna eller en känsla av lycka,att jag får träffa
dessa gamla, höra om deras erfarenheter och få så mycket
historia berätta för mig, så mycket livserfarenhet att jag ibland
tror att jag vet allt om livet... det gör man dock aldrig.

I detta nummer av Frihet; 1/2012, var det en intervju med en
ny duktig författare; Sara Beischer, som i vinter har släppt sin
debutroman "Jag ska egentligen inte jobba här". Det är en
roman som handlar om just att jobba som vikarierande vård
biträde, i väntan på något annat... hur det är att som ung
kastas in i en värld med sjukdom, död, kroppsvätskor och stressiga arbets villkor, med dålig introduktion. Det är en bok jag kan förlika mig mycket med, även om det här med dålig introduktion inte är något jag upplevt. Men jag vet att det tyvärr förekommer. Jag har heller aldrig hittat någon som dött
eller varit med när någon gjort det. Men jag vet att varje dag jag slipper det, är en dag närmare den dagen jag kommer att göra det. Jag tycker att alla bör läsa intervjuen, gammal som ung, därför har jag scannat den för att alla ska kunna läsa. Sanningen är obekväm, men måste ut, så sluta inte läs här utan fortsätt med att läsa artikeln (ni kommer säkerligen få zooma in).

Kan även förlika mig med det här med bokskrivande då jag just håller på med en själv...












Som hemtjänst använder man sig ibland av palliativ vård, d v s vård i livets slutskede. Vi har några
sådana så kallade SAH-patienter inom hemtjänsten just nu. Vi håller på att utveckla specialteam för
dessa, d v s en grupp inom hemtjänsten som ska gå till dessa, så att den sjuka kan känna sig mera
trygg och även att det ska bli en bra förtroenderelation mellan den sjuka och personalen... När man
är i livets slutskede är det nämligen av hög prioritet att personal känner sin brukare väl och att
brukaren litar fullt ut på dig i slutskedet av sitt liv. Ett väldigt bra initiativ. Något jag tycker är bra, för
ett värdigt slut i livet.

Jag hoppas att ingen av er läsare tar illa vid över att jag väljer att prata om döden. Det behövs
pratas om den ibland, och den kommer alltid finnas närmare dig än vad du tror...


SNÄLLA REGERINGEN, HÖJ VÅRA LÖNER! VI ÄR NYTTA I DET HÄR SAMHÄLLET... UTAN
OSS SKULLE FAKTISKT INTE DET HÄR SAMHÄLLET GÅ RUNT... VI GÖR ETT JÄVLA BRA
JOBB, MEN PLÅNBOKEN SÄGER ANNAT. ÅK UT OCH JOBBA INOM ÄLDREVÅRDEN EN
MÅNAD, SÅ NI FÅR ERA JÄVLA BEKVÄMA ARSLEN UR ERA FETA KONTORSSTOLAR OCH
FÅR KÄNNA PÅ HUR DET ÄR MED KROPPSARBETE, SOM SLITER PÅ KROPPEN. KOM
SEDAN INTE OCH TRO ATT MAN SKA KUNNA JOBBA TILL 75 ÅR NÄR MAN JOBBAR INOM
VÅRDEN. GÅ OCH DÖ BLÅA BLOCKET! NI HAR INGEN ANING OM VAD DET BETYDER ATT
VARA HUMAN OCH EMPATI... DET GÖR DE RÖDA, VI ÄR MÅNA OM SAMHÄLLET OCH ALLA
VÅRA MEDMÄNNISKOR OCH INTE BARA DE MED MYCKET PENGAR!



XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Ja eftersom ingen annan har önskat mig glad Alla hjärtans dag, får jag väl säga det till mig
själv. När det kommer sådana här dagar då man ska vara med den man älskar, får jag sådan
ångest. För jag känner mig alltid så jäkla ensam och övergiven.

Jag äter mitt vaniljhjärta själv, mina chokladhjärtan. Inte ens att jag köpte hem vaniljhjärtan
till mina föräldrar eller en ros till dem var uppskattat. Sådant får en sådan här dag att kännas
mer värdelös än vad den redan är. Jag vet inte varför jag har sådan ångest eller varför jag
känner mig så övergiven. Kanske är det för att jag känner att människor som jag älskar bara
försvinner. Jag minns One-tree-hill-rollkaraktären Peyton Sawyer, som haft väldigt mycket
drama i sitt unga liv... som upplevde att människor bara övergav henne... hon växte sig tids
nog till en väldigt stark och självsäker kvinna. När jag ser mig själv i spegeln en sådan här dag
känner jag mig precis som henne. Jag har också vuxit och blivit en väldigt stark kvinna, med
båda fötterna på jorden. Men vi alla behöver kärlek, och när man då upplever en sådan här
dag när allt ska vara så rosenrött och gulligt (tycker det förövrigt ska vara så jämt, om det
verkligen finns kärlek), så känner jag bara en olustkänsla... jag vill bara rymma iväg. För
Peyton Sawyer slutar det lyckligt... kanske gör det det för mig med tids nog... jag kan bara
hoppas.




Om jag tror på kärleken? För 5 ½ månad sedan hade jag skrikit ut JA(!) så högt jag bara kunde.
Idag vet jag inte riktigt, om jag svarar ja... även om jag skulle göra det, skulle det vara med
extrem osäkerhet. You know... People always leave. Innerst inne är jag en drömmare; ser mig
där själv med ett fint hus, perfekt man (kanske en kvinna), perfekta barn, vovve och volvo.
Ni vet de tre V:na med familj...



Jag är kär... kär som fan rent ut sagt... men ibland är inte saker som man vill...
Varje kväll saknar jag att somna i armarna på den personen jag tycker om. Jag saknar den
där handen på ena bröstet (ja jag vet att jag är väldigt privat och intim nu) och att känna
någon andas i min nacke... känner värmen från en annan människas kropp.
Innerst inne är jag nog en hopplös romantiker, även om jag på sådana här dagar bara
känner en stor tvivel på tvåsamhet och inte vill veta av det, så länge jag inte själv får
uppleva det. Med detta betyder inte att jag inte är glada för mina vänner som lever i tvåsamhet,
eller gamla vänner och bekanta i min egen ålder som idag lever med både tvåsamhet och
barn. Jag är glad för dom. Men just sådana här dagar har jag svårt att visa det och känna
det med. Jag har svårt att glädjas åt andras lycka... och det är, jag erkänner det, på grund
av avundsjuka och att jag önskar att jag hade allting som de har.

Nä gott folk! Jag tror jag låter som en ledsen gammal bitter klimakteriekossa just nu. Tro mig,
jag vet hur sådana låter då jag lever under samma tak som en. Så därför tänker jag resa mig
upp från min bitterhet imorgon... jag är ju ledig då... och göra något vettigt :)

Jag är unik och jag är stolt över det. Jag hoppas någon vill se det... en dag... någongång...




XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Rubriken är jag! Min jävla förkylning blir bara värre och värre...
Totaltäppt i näsan, och skallen värker konstant på grund av täpptheten.
Och så jobbar jag trots detta. Vissa skulle kalla mig galen. Det får vara
så då. Jag ska jobba imorn också, men sedan blir jag ledig i två dagar.
Men det är adjöss med innebandy och gymet den här veckan. Fan det
har hunnit gå 2, snart 3 veckor sedan jag köpte gymkortet och jag har
fortfarande inte satt min fot där. Men jag lovar, om jag känner mig tillräckligt
frisk på torsdag åker jag och tränar :)



Kan meddela er en annan sak som jag nog måste säga är en myt nu efter
detta... Vitlök och C-vitamin stoppar dig inte från att bli förkyld. Åt massa
vitlök några dagar innan jag blev förkyld. Jag drack ett glas nypon-/ blåbärsoppa
varje dag... Så den myten är nu knäckt :) hehe. Använder förövrigt Otrivin
Menthol. Den är grym :) Så uppfräschande :) Rekommenderar den varmt :)




Nä gott folk. Jag ska gosa ner mig lite i min nya morgonrock nu. Fick hem den
ikväll :) Ska försöka att sova med, klockan ringer 06 och klockan är nu 00.
Ja, bli alltså inte så mycket sömn inatt. Men min rad imorgon är så himla lugn
att det är sjukt åt det. Men det är bara att tacka och ta emot. skönt när man
inte känner sig 100% kry :) Har endast 3-4 brukare under hela dagen att hjälpa.
Det betyder lite kvalitetstid med vissa av dem :) hehe :) Nä då, men när man
umgås så mycket med brukare under en dag, då blir det lätt att man pratar en
massa med dem :)

Nu slår jag på lite Meghan Hunt och Body of proof. Godnatt folket!


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Ja, ni som följer bloggen... ni förstår att matchen idag lördags gick åt helvete... Käpprätt åt
helvete. Vi spelade inte speciellt bra alls. Jag var fan sämst. Usch längesen jag lämnade
innebandyplanen och var så frustrerad och förbannad. Och det var väl kanske egentligen mest på

Vaknade upp imorse klockan 7 med världens halsvärk och snorig till max.
Gissa min tanke, SSSSKKKKKKKKKKIIIIIIIIIIIIIIITTTTTTTTTTTTTTT!
Jag skulle ju nämligen spenderat tid på gymmet. Istället tvingades jag
ringa jobbet och sjukanmäla mig från kvällspasset och åka direkt hem
från min kompis.

Under dagen har jag faktiskt mått bättre. Haha jag satt och drack koskenkorva
Salmiakki rent på eftermiddagen. Säkert närmare decilitern + lite Disaronno.
Var för att få bort lite baciller. Så imorn ska jag jobba 07-15.30 och sedan ska
jag till innebandyhallen när jag kommer hem. Laget möter Uppsala Teknologer,
det lag som ligger före oss tre bottenlag. Laget förlorade med 5-3 förra
matchen. Då var jag inte med. Men vi har förbättrat spelet sedan dess, så
förhoppningsvis vinner vi imorgon. Fick veta idag att jag ska flyttas ner på
backen igen. Vi har klubbens F13-tränare som tränare under matchen imorgon.
Våran egen tränare kunde inte vara med. Så vi får se vad som händer och sker :)
Känns skumt i alla fall att spela back. Men Anders som är bossen imorn. Så bara
se vad han har att komma med imorn och göra som han säger :p hehe...
Normalt är det jag som har lite övertag på honom och hans lag när jag dömer dem:P
HAHA!

Nä, nu ska jag kryoa till kojs. Upp och jobba imorgon bitti ju :)


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Haha usch, igår kväll var jag verkligen inte snäll :P
När jag gick på bussen efter jobbet på Östhammas busstation igår kväll,
så möts jag av en chaufför med väldigt speciellt utseende. Chauförren
var lite kraftig. Det första som dyker upp i huvudet är en textrad ut
Björn Rosenströms "Hultsfredfestivalen..". Gissa vilken? Jo närmare bestämt:

"Snälla, tjocka konduktören, kan du öppna upp i fören? Kan du släppa ut oss,
innan vi skämmer ut oss?..."




Gissa om jag kände mig elak... Jag fattar inte hur jag kunde börja att tänka på
den låten liksom. Var ju egentligen inget illa menat, men den bara dyker upp.
Skäms på mig... verkligen...

Jag var nog lite allmänt konstig i huvudet igår kväll. Sprang nästan och dansa
fram på jobbet.... till musik jag hade i huvudet? Öh... Jag får sådär ibland, hör låtar
jag tycker är bra i huvudet, och då kan jag få för mig att nästan dansa. Låter
lite skumt... jag vet. Men jag tror inte jag är ensam. Jag menar alla har vi väl fått
låtar på hjärnan? Gick förövrigt och sjöng när jag var hos de gamla igår kväll.
Vet en som jag var till igår, som när jag ursäktar mig att jag sjunger, brukar säga
att jag ska fortsätta då hon tycker om det :) Det är positivt :)


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Att citera Thorsten Flincks låt i Melodifestivalen, känns verkligen som rätt sak idag...
Jag säger nämligen bara herregud när det gäller den innebandymatch som jag och laget
spelade i lördags. Jag åkte nämligen på världens stjärnsmäll i matchen och domare som
inte brydde sig över den här spelares agerande. En annan hade solklart tagit en hård
utvisning. Jag hade lite ont i ryggen i lördags kväll på grund av det. Men jag stod upp
igår, var iväg och dömde två matcher... Men det är för att jag är byggd av stål... Eller jag
inbillar mig det i alla fall. Försöker att ignorera den smärta som kom efter smällen i Lördags
och värken avtar sakta men men säkert. Så here we go... Är på rätt spår igen :) Jag reser
mig igen :)

I alla fall så hade laget match tidigt i Lördags morse. Usch, ni som känner mig vet att
jag inte är mycket för morgonmatcher. Men efter cirka 7 timmars sömn, lite proteinpulver
blandat i yoghurt, 2 glas nyponsoppa och 1 smörgås, kände jag mig ganska pigg när
jag satte mig i bilen för färd mot Uppsala och Allianshallen. Och peppar peppar,
piggheten fanns i benen med. Visst blev jag trött när jag sprang... men var verkligen
inte som det brukar på morgonmatcher, då jag har svårt att fokusera på grund av
vätskebrist och är så seg i benen att jag knappt orkar springa något. Så det var
postivit. Det som hände i slutet av andra perioden var mindre positivt. Jag är en sådan
människa som inte går in så hårt i närkamper längre. Anledningen är att jag inte behöver
gå in så hårt längre eftersom jag är på pass mycket större än mina motståndare;
både längd- och viktmässigt, plus att jag är ganska stark i muskelaturen med.
Att däremot motståndarlaget hade en tjej som hade aggressionsproblem, var aggressiv,
spelade fult, hela tiden satsade på spelare och inte boll, gick in fullt i närkamperna fast hon
säkerligen var 180 och vägde runt 90-95 kilo, det missade domarna helt. Det är bara
konstatera... tjejen var ute efter att skada alla spelare som kom i hennes väg. Jag viker mig
inte och det gjorde nog henne jävligt förbannad. Jag var nämligen på väg ner i motståndar-
sarghörnet dit bollen gått, var ca 5-6 meter ifrån hörnet, när jag ser den här tjejen springa
snett ut mot mig istället för att springa mot hörnet för att vinna boll, och ger mig världens
smäll i ena skuldran så att jag flyger 3-4 meter. Jag satsade inte alls in i den närkampen,
utan var på väg till bollen. Så det finns ingenting att jag själv gick in i närkampen och
satsade lika mycket. Tjejen var ute efter mig, eftersom hon inte ens tittade på boll eller sprang
mot bollen... solklart säger jag bara. Tjejen blev skitsur när domarna blåste ett ynka frislag till
mig. Jag kallade det där våldsam attack på spelare. Hade jag själv dömt, hade jag plockat en
5:a direkt. Med tanke på min storlek, så är inte jag den som normalt fall blir tacklad. Det säger
en hel del om den här tjejens uppsåt att verkligen sätta dit mig. Hade plockat henne enligt
paragraf 607:4 När en spelare attackerar en motståndare våldsamt. Stryktålig som jag är,
reste jag mig bara upp och asgarva åt henne,w som halvt prostesterade mot frislaget. När
jag väl slog frislaget, var det bara någon ynka centimeter från att resultera i mål. Och jag
lovar, jag gav mig på den här tjejen igen, tvekade inte i närkamperna. Hade gärna satt henne
i sargen. Men det hade varit väldigt onödigt... för då hade jag betett mig precis lika hjärnlöst
som henne. Det är otroligt att hon inte fick flera utvisningar säger jag bara...
Hon fick en utvisning till sist, då hon lackade på våran ena spelare som är ca 160 cm och 14 år
gammal (inlånad från F98). Hon tog hennes klubba och kastade iväg den. Det skulle hon inte ha
gjort. Och när hon fick utvisningen gapade och skrek hon åt domaren. Jag var inne i samma byte
och asgarvade åt henne när hon blev utvisad. Jag var nog ganska hatad av henne. Psykade
henne mentalt istället för fysiskt. Alltid kul att jävlas. Vi vann matchen med 3-0 och nollade dem.
Så skönt att nolla dem :) Haha.

Resten av lördagen spenderade jag först hos farmor och farfar. Vi var och fikade hos dem, då
farmor fyllde hela 87 år i veckan som var. Sedan tog jag det mest lugnt, lade mig och sov någon
timme mellan runt 17.30. Åt en stor portion fisk och potatis på kvällen. Sedan lekte man lite
låtdomare och dömde ut i stort sett hela startfältet i melodifestivalen. Ärligt talat...
Vad håller vi på med egentligen. Visst vi skickade rätt bidrag till final... inte det. Men jag menar,
varje år framförs det 32 jävla bidrag, där det ena låter värre än det andra... Det är väl kanske
omkring 25 % av bidragen som är bra. De resterade 75% tycker jag personligen ofta bara är
skit. Ser man till den tid som läggs med låtskrivande, förberedelser, repetioner, scenkläder och
framförande, så är det ju 75% som ödslar en massa energi i onödan. Okej jag vet att det där
är en väldigt dålig sak att säga. Och det kanske inte är så konkret att skriva en sådan sak
heller... och jag menar det inte ordagrant heller. Men jag tror ni förstår vart jag vill komma.
Har förövrigt suttit och lyssnat sönder Euphoria (Loreen) och Mystery (Dead by April)
här på förmiddagen. Så jävla bra låtar. Måste förresten bara säga att Marie Serneholt är en
överskattad artist. Dålig röst, dåligt musikval... flickpop a lá 1990-talet. Det är 2012 Marie!
Väx upp, du är förfan 30 snart och lär väl hänga med i utveckligen om du ska hålla på med
musik. Lär dig sjung också... för emellanåt låter du som en katt någon klämmer i en dörr!
Och förresten lär dig att ha lite stil. Fulare scenkläder var det längesen jag såg. Känn dig
sågad vid fotknölarna!!!

Under söndagen var jag i hemmahallen; Hall 2000 i Rasbo och dömde P10 och P11. Vad duktiga
killar är i en låg ålder idag... Dömde tillsammans med min nygamla kollega Albin Forsberg igår.
Vi springer på varandra lite nu och då och dömer ihop. Han är 95:a. Vi dömde ihop massa förra
säsongen då vi båda gick steg1domarkursen ihop och så. I år har jag dömt mycket med andra
kollegor... varit lite blandat. Efter matcherna valde jag att stanna kvar, då en vän/bekant till
mig; Fabian Fahimis skulle döma de kommande matcherna i hallen; bl a HJ19 och H3. Då han
dömer matcher ganska högt upp i distriktet ville jag kolla litegrann på hans stil som domare.
Jag brukar göra så att jag kollar på erkända domare och sådan som dömer lite högre upp i
distriktet... Känner att jag kan lära mig lite av det. Men man får väl passa sig för att ta efter
för mycket. För det är inte alltid domare högre upp i seriesystemen alltid gör rätt heller.
Haha. Var mycket utvisningar igår. Vet inte om jag delar alla utvisningar med domarna, även om
vissa var solklara. Men sedan var det väl de, som från min position på planen såg mer tveksamma
ut. Men jag kan lova er en sak... publik, domare, båset och sekretariatet har alla olika vinklar
till situationerna på planen. Det som för mig som domare är en solklar utvisning, kan för publiken
vara bara ett frislag eller pjosk, då de har en annan vinkel. Jag hör ibland massa tjafs från
publiken när man dömer... jag försöker att slå dövörat till. Men förra helgen måste jag fan haft
hela ena lagets publik emot mig... eller snarare en pappa. Hörde samma röst i stort sett hela
tiden. Skrek utvisning på allting typ. HAHA! Lite komiskt med sådana föräldrar. Då har man lust
att gå över till läktarplats och ge den föräldern pipa och rött kort... Jag kommer säkert reta
upp föräldern ännu mer, men jag tror ändå att att jag han kommer bli förvånad...

På tal om en annna sak i domarsammanhan. Henrik Stenberg i Storvreta fick ju tydligen match-
straff i senaste matchen. Fick veta igår att han hade haft foten på kanten av sargen och
tappat balansen och i den situationen råkade sätta foten han hade på sargen, på planen. Domarna
såg inte situationen. Sekretariatet påstod att han med flit gått in för tidigt. Om han hade gått in
hade väl hela han varit på planen... eller hur? Vet ni vad det komiska i den situationen är... att
domarna tog ett matchstraff på något de inte såg... Det vill säga, de lyssnade på sekretariatet, som
uppenbart är blinda eller med flit påstod att Henrik gjort det han gjort. Henrik har spelar innebandy
så länge att han aldrig skulle beträda spelplanen för tidigt med flit. Så jävla ruttet av sekretariatet.
Men de är väl avundsjuka. Täby är ju ganska sopiga iår. Åker på stryk mot storvreta med hela
5-11. Haha. Fyfan vad de borde skämmas, både Täby och deras jävla crapy sekretariat. Gå hem
och lägg er era jävla idioter! Och två domare som jag tidigare har ansett är Sveriges bästa,
Grahn-Gustafsson och Råbrink, började jag just ifrågasätta istället för att gilla. usch. Vafan är
det som händer inom svensk innebandy? Sådant här gör mig förbannad.... Verkligen bra domar-
skap.... verkligen. Ett matchstraff för något som sekretariatet (som knappast är objektiva).
En stjärna i kanten för dessa domare *sarkastisk*

Nä gott folk. Nu tänker jag försöka få i mig lite käk tror jag och sedan försöka lägga matlåda.
Jobbar kväll; 15.30-22.00 hela veckan förrutom torsdag då jag är ledig och på lördag då det
är dagspass som gäller...


XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Har haft mina misstankar länge, men ikväll känns det inte som annat än att
det bara är att konstatera. Det spökar hemma i huset där jag bor med mina
föräldrar... det är inte bara vi tre, hunden och de fyra katterna. Det finns något
annat här. Jaja, kalla mig knäpp, galning, konstigt och allt vad ni vill... men
det har verkligen hänt för många saker för att vara en slump.

Okej jag kan erkänna... våran hund är mycket för att ta och bära runt på
diverse olika saker. Senast i raden att spinta var min boxningshandske och
ett par trosor. Trosorna hade åkt ner på golvet från tvätthögen. Men boxnings-
handsken kan jag lova; den låg på mitt skrivbord och den lyckades hon få tag
i och spinta. Hur hamnar en handske på golvet - katterna hade inte puttat
ner den? Hur kommer det sig att en hund ställer sig och tokskäller på ingenting
upp i trappan (som att hon ser någon främmande). Det kan knarra i golvet i
köket ibland och ingen är där. Katterna är för lätta för att få golvet att knarra.
Katterna kan sitta och stirra upp och fästa blicken på något i trappan och se
vettskrämda ut - det finns inget i trappan. Ett kuvert som jag lagt på skrivaren
för att hålla reda på det var ändå borta när jag skulle ha det. Hittade det
prydligt instoppat i ett av hyllplanen på datorbordet - mamma och pappa är
portförbjudna från mitt rum och är aldrig här. Kontorsstolen rullas över golvet
på övervåningen - man hör det ibland när man sitter nere och gör annat och
undra hur sjutton stolen kunde rulla? Hade det varit katten så hade stolen
flyttat sig, men den är tillbakaställd på samma ställe som den stod när man
senast var där. Höjden var ikväll... mammas ena toffla var borta. Hon visste
att hon ställt dem i hallen. När vi kommer hem från Uppsala med fanny och
hundkursen, då står ena skon i vardagsrummet(?) och när jag nu på sen-
kvällen kom upp på övervåningen, är dörren till en garderob öppen. Den var
inte öppen tidigare på eftermiddagen runt halv fyra innan vi åkte till Uppsala.
Fanny har inte varit på övervåningen sedan vi kom hem och katterna kommer
inte in i garderroben. Helst plötsligt är den öppna och grejer utrivna på golvet?!
HALLÅ LIKSOM! Och nej det har inte varit någon här heller under tiden vi varit
i Uppsala... För tydliga tecken. Har ibland upplevt att någon stirrar på mig
när jag är ensam hemma...



Skönt att veta att man inte är ensam. Och det är bara konstatera att det inte
är någon som vill något ont heller som är här. Jag tycker det är lite mysigt med
sällskap :) haha. Men samtidigt... vad är det för något som finns i huset? Vem
är det och vad vill den? Jag tror i alla fall att "spöket" är fredligt. Inte sett något
tecken på något annat.

Nä gott folk. Sängen hägrar... Måste bara berätta om hur snäll lillasyster jag är.
Ska nämligen ekonomiskt hjälpa brorsan med en ny katt efter att hans förra
oförklarligt bara dog (hittades ute utan synliga skador). Lilla Lennart som inte
fick chansen att bli så gammal; endast 7-8 månader :(
Det blir i alla fall en hane, en blandning mellan norsk skogskatt och perser.
Han heter Sixten som födelsenamn, men kommer att heta Rolf när han kommer
till brorsan. Ska hämta honom i slutet av februari :)





XOXO Jenny has left the building. To be continue...

Åh... summerar helgen som varit med fullspäckad. Jag har varit lite för trött och orkeslös
sedan helgen för att blogga... Jobbade dessutom i måndags och låg med ryggvärk igår.
Dömde en massa innebandy i helgen och skulle ha spelat själv. Men efter träningen i
fredags fick jag inse något jag inte ville; att kotorna i ryggen hade hoppat fel igen.
Ischiasnervsvärken var tillbaka. Hur kan man känna så säkert att saker och ting är fel
i ryggen? Kan berätta att ryggen låste sig på jobbet i måndags. Som tur var, ringde
jag min naprapat i söndags eftermiddag. Ett dygn sedan fick jag behandling. Vi får se
hur länge det håller i sig den här gången. Jag sa till honom i måndags kväll: "Vi lär nog
synas igen snart..." Han: "Ja det är bara att ringa om du behöver hjälp..."
Jag vet att min rygg inte är någon höjdare, men jag får lära mig att leva med det just
nu. Fick övningar i förrgår kväll som jag ska göra. Vilka övningar alltså... shit...
men de verkar verkligen fungera :D Jag måste lära mig att släppa sådant jag inte kan
ändra på. Tolka inte det här fel... men jag "älskar" min naprapat. Har varit till en yngre
naprapat som har nyare utbildning, har var verkligen inte lika försiktig och nogrann
som denna är. Jobbigaste är manipulationen på kotorna. HAHA! Får lägga mig på sidan
med ena benet över det andra och sedan vrida överkroppen till ryggläge. Sedan hänger
han med sin tyngd och knäcker tillbaka kotorna. Det är obehagligast när han lägger sin
tyngd på. Känns nämligen som att jag ska ramla ner från behandlingsbänken. Blir
lite rädd. Men manipulationen i sig, första gången jag gjorde det hos förra naprapaten
ogillade jag det starkt efteråt. Men jag tror  mycket var på grund över att hans förarbete
på muskelaturen i ryggen inte är lika grundläggande som denna naprapats. Den jag
går till nu är så grundläggande, så är uppvärmd i hela ryggen. Grym är han i alla fall :)

Hur ska man då tolka rubriken...
Ja, jag tycker att jag är så jävla duktig på vissa saker. Visst är jag hemskt som är
icke-svensk och självgod? För vi svenskar är så jävla jantelagsaktiga ibland när det
gäller oss själva, att vi inte kan sticka ut och vara lite ego ibland :P Jag ber om ursäkt
för att jag nu gör det.

Jag är stolt över mig själv, jag är grym.... Jag är dessutom en jävligt bra kock (när jag vill).
Älskar egentligen att laga mat, fast att jag gör det extremt sällan. Men min biffstroganoff...
oj oj vilka grejer :) Har till och med fått två kräsna föräldrar som inte gillar biff stroganoff,
att gilla det. Det ni! Det är poäng!!! Då är mina föräldra sådana att de inte är direkt kräsna
på mat i vanliga fall. De kille som levde ihop med mig skulle få jävligt god mat :) Och jag är
sådan att jag föredrar hembakat bröd framför köpt. Så jag skulle baka bröd istället för att
köpa :) Lite skillnad på köpebröd och hembakat...

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag är positivt (Känner knappt igen mig själv
längre)... Jag ber om ursäkt för att jag har jävligt bra självförtroende... Jag ber om ursäkt
för att jag är unik med egen vilja och tycke... Jag ber om ursäkt för min egoism när det
gäller självgodhet... Jag ber om ursäkt för att jag sticker ut och inte är som andra...
Jag ber om ursäkt för att min åsikt inte passade dig... Jag ber om ursäkt för min ärlighet!
Men vet ni...Man ska inte behöva be om ursäkt för den man är. Jag är less på att försöka
passa in i en fejkad värld där alla är så avundsjuka på varandra och försöker vara som
alla andra. För helvete, var unik och var den du är! Sluta var som alla andra... för vem
vill ha någon som är som alla andra...

Jag gillat att ta plats... det gäller på innebandyplanen (både som domare och spelare) och
på massa andra ställen... Vänj dig vi det...


XOXO Jenny has left the building. To be continue...