Min vecka denna vecka
Måndag: Skola; Matematik C & Kemi A-laboration. Nackdelen är ju att jag alltid sover dåligt
på söndagsnätterna och att det skiljer nästan 5 timmar mellan det att matematiken slutar och
kemilektionen börjar klockan 15.00. Det är mycket dötid som jag inte alls tycker om.
Tisdag: Kommer att bli hemma från skolan. Dels så har min cykel som jag har i Uppsala
gått sönder. Ventiljäveln är "väck". Upptäckte det imorse, måndag, då jag skulle cykla från mammas
jobb till skolan. Tycker inte alls om att den har gått sönder. Sedan har jag en del telefonsamtal som
måste göras.
På tisdagskvällen är det träning. Jag var ute i skogen i helgen med mamma och pappa och lyckades
gå vilse en av dagarna. Som tur var lyckades vi hitta ut till slut, 5-6 km från var vi hade bilen parkerad.
Bra motion. Knäet värkte det gjorde det, men var inte så farligt, så ska testa träna på tisdagkvällen. Oavsett
vad som sker så har jag min räddning på onsdagen.
Onsdag: Dagen kommer börja med att jag ska till ortopeden på Olmed för att göra avgjutning på mina
fötter eftersom jag ska få hålfotsinlägg som är gjutna efter mina egna fötter. Sedan tänkte jag passa
på att prata med ortopeden om mitt knä. Jag vet inte vad det är som är fel i knäet, men att något inte
står rätt till förstår jag nu efter att ha använt en antiinflammatorisk muskelgel i en vecka, och jag fortfarande
har ordentlig värk i knäet emellanåt. Ledband som tänjts kanske(?) Misstänkte ett tag menisken och har
inte riktigt släppt tanken på den efter som knäet klickar och knakar då jag sträcker ut det efter att ha suttit med det på en stol i 90 graders vinkel. Hade förövrigt rätt kul åt mitt andra knä efter måndagens mattelektion
eftersom det bara smällde till mitt i knäet när jag sträckte ut det efter lektionen. I skolan är det kortdag, slutar
12.10 vilket ska bli skönt.
Torsdag: LEDIG!
Fredag: 08.30 Matematik, 10.30 Kemi A 13.00-14.40 Fysik A. Sedan ska jag få åka hem.
På kvällen på fredagen har laget match mot Almunges damlag. Håller tummarna för att jag kan
och får spela då.
Tatuering
För några år sedan piercade jag mig. Det var något jag tyckte var snyggt då och det såg
faktiskt ganska så bra ut. Någonstans har jag bilder, men tyvärr kan jag inte lägga ut någon
här idag eftersom jag inte har dem på denna dator. Hade jag fortfarande haft piercingen kvar
i dag så hade jag väl varit
glad över den. Men det är inget jag sörjer. Piercingen hade jag bara funderat på en kort tid.
Alla i min omgivning gjorde piercingar, så blev nog lite grupptryck men också att jag
faktiskt tycker att det kan vara snyggt med någon piercing sådär.
Det jag dock funderat på i många, många år är en tatuering. Jag har tänkt att en dag så ska jag
nog tatuera mig. Men det har aldrig blivit av. Dels har jag inte haft råd. men sen har det varit en
sak som skrämt mig, tänk om jag tatuerar något som jag inte kommer tycka om senare?
Jag kan inte säga att jag till hundra procent bestämt mig för vad jag vill göra...
men jag har länge funderat på att skriva "Faith, Hope & Love" någonstans på kroppen.
Men jag vet inte säkert om jag vill ha den och framförallt var jag vill ha den. Sen funderar
jag på Carpe Diem. Jag har heller inte släppt tanke på ett par änglavingar på ryggen. Men de två
sista är jag extremt osäkra på.
Tatueringarna kanske inte anses personliga, men för mig skulle två sådana tatueringar vara
personliga på många sätt. Varför tänker jag nog inte riktigt skriva ut här. Det finns nämligen
en del saker som jag vill hålla för mig själv och inte vara så utelämnande med. Funderar på
att eventuellt designa dem lite själv... har ju ett MVG i bild på gymnasiet :)
Det kommer en förändring - Jag lovar bättring.
Jag har alltid fått höra att jag är fruktansvärt negativ. Detta har sagts till
mig flertalet gånger. Förr tog jag det alltid med en klackspark, struntade i
vad människor sa… trodde jag kunde vara som jag var utan att det skulle
få konsekvenser. Jag ska vara ärlig, ibland har jag sett mig som den
perfekta tonåringen; bra betyg och skötsam och vad jag ansett en bra
kompis, prioriterar skolan och annat framför drickandet och andra saker som
kanske inte alltid är så bra för ungdomar. Jag har nog alltid sett mig lite för mer,
dömt människor jag inte känner… gått min egen väg. När det gäller att gå sin egen
väg är det ju absolut det som jag och alla andra ska. Men det gäller att ha en bra balans.
Det finns egentligen inga rätt eller fel, eftersom det är en tolkningsfråga och du får olika svar
beroende på vem du frågar. Balanser finner man genom att känna efter vad man mår bra av.
Jag har aldrig tidigare tänkt på detta, eftersom jag alltid ansett mig som ”normal”
vad som nu är normalt. Men enligt mig själv har jag varit normal. Men frågan är då;
Är det normalt att anse sig värdelös, äcklig, ful och tjock bara för att ingen kille tycker
om en och genom detta bli negativ? Är det okej att skapa konflikter för minsta småsak?
Är det okej att bete sig hur som helst bara för att man själv anser att det är rätt utan att
tänka på konsekvenserna?
Svaren på alla frågorna är… och borde vara självklara åt nejhållet. Men för
mig har svaren på dessa frågor inte varit självklara. Jag har gång på
annan ansett mig som ”fel” för att någon ska kunna gilla mig, att jag inte
duger och bör inrikta mig på att leva ensam resten av mitt liv. Detta har
jag dragit med mig in i relationer med människor som jag haft känslor för
gång på annan, lagt skulden på dem som behandlat mig som skit. Jag har
accepterat att de behandlat mig som skit eftersom jag ser ner på mig själv efter allt detta.
En människa sa en gång till mig; skriv ner att du duger, att den killen som behandlar dig illa
inte förtjänar dig, att jag ska acceptera att personen som tycker om mig och släppa
in den. Jag har inte försökt med detta, förrän det senaste året då jag träffade en person
som jag föll ordentligt för. Men hur ska man få en människa att älska en om man hela tiden
intalar sig att personen enbart är ute efter sex? Att personen kommer att överge en? Och
hur ska man få människan att älska en när man bara är negativ och ser till att det blir bråk
på grund av att man är för känslosam och känner sig klämd och utanför? Egentligen har jag inger
rätt att bli sur… men jag reagerar ändå… fast jag inte ska, inte får och inte borde. Och jag vet, att denna
person genom sitt handlade, sin omtänksamhet mot mig, genom att han funnits där mycket för mig...
att jag kan prata med honom om allting mellan himmel och jord utan att det känns konstigt, och att han accepterar
mig även om jag inte är smal och har stora bröst, att det för honom inte handlar om sex utan att han tycker om mig
som person, hela mig, och inte min kropp. Han har aldrig varit ute efter sex.
Detta är också en av anledningarna till att jag fallit så ordentligt för honom... att han inte är som alla andra och när jag beter mig vuxet,
som jag ska... så får han mig att må jättejättebra. Jag vore så jävla puckad om jag ser till att han inte finns i mitt liv,
genom att jag beter mig illa och inte tänker på konsekvenserna av mitt handlande.
Det är lätt att fortsätta i samma bana, jag har gjort det alldeles för länge. Jag
har sagt att det ska bli förändring, men det sker aldrig något… jag står kvar och
trampar på samma plats. Det är lätt att försöka ändra om sig för att passa någon…
och jag svor att jag aldrig skulle göra det. Dock lovar jag en förändring nu. Visst
handlar det om den person som jag älskar, vilket jag är medveten om. Det ser för jävligt
ut precis när du läst klart denna mening… men fortsätt läsa. Detta handlar också om mig
själv och vad jag mår bra av. Jag har insett att jag inte mår bra av att vara
konfliktbringande och negativ därför att det påverkar människor i min omgivning negativt
så att de tar avstånd från mig. Så fråga är om jag vill leva ett sådant liv där jag till slut
blir själv, ensam, utan människor att omge mig med som tycker om mig för den jag är.
Jag vill inte ha 100-tals kompisar… men jag vill inte vara ensam heller, vilket är det som
håller på att hända. Så jag har bestämt mig genom inverkan från en annan person, samt
att jag själv tänkt efter på vad jag mår bra av, att det ska bli en ändrig. Jag lovar bättring…
Det är dags att leva ett nytt liv, ett liv där jag tar kontroll över mig själv och inte
låter känslorna spela fritt. Jag är 19 år… fram till för 1 ½ månad sedan fanns det
fyra saker som betydde allt för mig; personen jag älskar, min bästa kompis, en annan
nära vän och innebandyn. Det är egentligen fortfarande det som betyder allt för mig.
Det kan verka konstigt att jag inte nämner familjen, jag tar dem väl förgivna antar jag,
men det är klart att de betyder mycket. Kan erkänna att jag saknar min bror som flyttat
och att jag varje dag hoppas att han ska komma hem och hälsa på.
Eminems Beautiful beskriver bra lite av mig och det som varit.
Lately I've been hard to reach. I've been too long on my own
Everybody has a private world where they can be alone
Are you calling me Are you trying to get through
Are you reaching out for me. I'm reaching out for you
Jag valde att ta avstånd från min bästa kompis efter att gång på annan blivit
bortprioriterad. Det kan verka helt galet att jag gjorde det jag gjorde… men där ställde jag
mig fråga om vad jag mådde bra av. Och jag fann att jag egentligen inte mådde
bra av någonting, varken att ha en kompis som bortprioriterade en för andra personer
eller att egentligen förlora henne. Men jag ville inte heller känna känslan av att av att
vara en vara som går att plocka fram när man känner sig sugen och undanplockad och
ställd i skåp ofta. Jag mådde sämre av att ha det som jag hade än att vara ensam.
Idag är situationen förändrad dock, jag pratar med min kompis igen vilket känns otroligt
bra. Men jag måste samtidigt säga att jag inte vet säkert vad det ska bli av oss.
Personen jag älskar har jag gjort illa genom mitt beteende att vara aggressiv för
minsta lilla skitsak, jag får personen att må illa… och visst jag kan förändras för
honom… Men i detta fall förändras jag för mitt egna bästa, för jag skulle aldrig förändra
mig bara för att andra personer ska vara nöjda med mig. Jag förändrar mig för att det
är något jag mår bra av. Då kan jag kanske i framtiden omge mig med människor som
tycker om mig och jag mår själv bättre att vara positiv.
.
"Jag måste börja lära mig att vårda sinnet
Sväljer min stolthet, tittar upp fast tårar rinner
Har lovat mindre, men nu ska jag hålla allt
Går ut på stridsfältet, upp med hakan, huvudet kallt"
Innebandyn skrev jag om tidigare idag. Och det är kärlek till spelet som gjort att innebandyn
blivit mitt liv. Just nu i dagläget så känns det lite som att innebandyn glider som sanden
mellan fingrarna. Men jag är fortfarande så pass stark att jag håller i repet som sammankopplar
mig med innebandyn. För trots problem med ett knä, tänker jag inte vika ner mig och acceptera
mig besegrad så länge inte en läkare säger åt mig att jag ska sluta… förbjuder mig att sätta en fot på en innebandyplan.
I dagsläget känns det som att jag håller på att förlora mycket som jag verkligen inte
vill förlora. Och jag kan inte låta det ske.
En gång skrev jag ett inlägg om konstgjord andning och det är lite vad det känns
så när de gäller alla de tre sakerna som jag nyligen har nämnt ovan. Ska jag kunna
ge dem liv så att de blir starka och kan andas av sig själva, så måste jag göra förändringar
som jag själv kommer att må bra av. Jag gör dem för min skull… jag vill ha allt nämnt kvar
i mitt liv, att dessa saker ska vara dela av mitt liv. Och det kommer de att vara, bara jag
ger mig själv en chans att se livet med andra ögon än vad jag har gjort hittills.
· Jag älskar dig - du vet vem du är. Hoppas verkligen.
· Jag saknar dig bästis och hoppas att vi ska hitta tillbaka en dag även omdet kommer ta tid.
· Jag saknar innebandyn och tänker inte ge upp för lite smärta. Jag ska kämpa in i det sista.
Det kommer en förändrig. Jag lovar bättring och denna gång ska jag hålla allt.
Denna låt, Europe - New love in town, tillägnar jag en speciell person, du vet vem du
är som får denna låt tillägnad till dig. Hoppas du gillar den:
FOR LOVE OF THE GAME - Kryckbeprydd innebandyspelare
kan äventyra en fortsättning på planen. Känner mig faktiskt lite sned när det gäller detta.
Sen söndagsmorse under träningshelgen som var i helgen som var, för ca 1 vecka sedan,
så har jag haft ont under mitt vänstra knä och lite runtom. I måndagsmorse var det så illa
att jag knappt kunde börja benet, gjorde så ont att det nästan kom tårar. Jag tror inte tårarna
egentligen handlar om smärtan, utan om oron för innabandyn. Jag vet nämligen att knäskador
inte är någonting att leka med när det gäller idrotten. Med facit i handen, då jag vaknade med
värk i söndags morse borde jag ha följt min första tanke, att avstå söndagsträningen. Det var
nära att jag tänkte göra det, men till sist bestämde jag mig ändå för att göra ett försök att träna...
ett ödesdigert beslut så här i efterhand.
På grund av värken i knäet, sökte jag läkare i måndags och fick tid under tisdagen. Det var ett
besök som resulterade i kryckor och domen att jag nog hade en inflammation i muskelfästet precis
under knäet. Kryckorna var min idée då jag upplevt under de dagar jag haft värken, att det faktiskt
är skönare att avlasta knäet. Och jag går ju en del i skolhuset på komvux. Så kände att jag skulle
behöva stöd. Så jag fick kryckor.
Just nu är jag en kryckbeprydd innebandyspelare som känner mig orolig inför framtiden.
Jag misstänker nämligen att mitt ledband på insidan av knäet har fått sig en snyting
av att jag har haft inflammation i muskelfästet. Så även om värken från muskelfästet
börjat gå över, så har jag tendens till värk i själva knäet. Och det klickar i det då jag rätar
ut det varje gång. Min knäskål satt i tisdags kväll lös. Jag kunde flytta den någon halv
centimeter i sidled. Jag har missat denna veckas träning. Normalt fall, den tendens jag
kände förra säsongen, så var det skönt att faktiskt kunna skippa träningar ibland även om
det var skitkul när man väl kom ner. Det fanns gånger under förra säsongen då jag
tappade fokus totalt, då jag under ett toabesök mitt i uppvärmningen inför en match kunde fundera
på vad jag gjorde där. Jag tyckte det var kul att träna och spela innebandy på det sättet, men
kände mig less inför matcher. Och även om det var kul att träna så fick jag ta mig i kragen för att
åka ner. Idag är det inget problem.
Just nu då jag går med kryckor, jag kan faktiskt gå utan men tycker det är skönt att avlasta
knäet på grund av värken, så känner jag bara hunger. Hunger efter nya segrar. Med "nya"
tränare, ja i vart fall en ny tränare som tillsammans verkligen visar engagemang och verkligen
lägger ner sin själ i att träna oss, så känner jag mig inspirerad. Jag har alltid hatat att springa
elljusspåret. Det har varit riktigt jävla drygt tidigare. Nu känner jag nästa att det är kul, att man ser
fram emot det lite varje träning, vilket förvånar mig. Men jag får plåga mig själv litegrann
fysiskt underdessa varv i elljusspåret och jag vet att det ger frukt att plåga sig själv vilket gör
att jag finner motivation till att springa i kombination med tränarnas engagemang och den
stämning som nu råder i laget och det samspel vi börjar få till.
Jag ser fram emot denna säsong och jag hoppas verkligen att det bara är den här knäppa
inflammationen i muskelfästet som är orsaken till värken. För jag tänker inte ge upp, inte nu,
när jag för första gången på flera månader känner en otrolig inspiration till innebandyn.
Vill kasta kryckorna och ge mig ut på planen igen. Hoppas verkligen att jag ska kunna känna mig
tillräckligt okej till på tisdag så att jag kan testträna då.
Jag känner mig lite som Kevin Costner i filmen "For love of the game". Har gråtit floder till den.
En film som ni förövrigt bör se. Fint med ett filmtips mitt upp i allting. Men det finns en anledning till att
jag fortsätter trots att jag har stora problem med min rygg... det är för kärlek till spelet - FOR LOVE OF THE GAME!
I ögonblicket när jag skriver detta, så är en av de saker jag ser fram emot att kunna träna igen.
Men jag ser just nu fram emot denna eftermiddag och kväll på grund av vissa orsaker.
Finns ett fåtal personer som vet varför. Och den anledningen kommer att stanna hos dessa
fåtal personer :P haha *nu blev ni nyfikna va?*
