Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Ordets makt har varit min väg... Det är så jag alltid har formulerat mig... hur jag
fått utlopp för känslor som en del människor inte förstår. Jag har velat berätta för
någon, men ibland har jag vetat att det varit bättre att skriva här än att prata med
någon i min omgivning. De kommer inte förstå, har jag tänkte. Kanske hade dem
gjort det. Men jag ser också att skriva blogg som ett forum, där man kanske kan
nå ut till just människor som förstår.

 

Jag har alltid kunnat formulera min känslor på ett sätt som varit naket och konkret.
Det är så det är. Jag tänker ofta på saker jag skulle vilja skriva om...hur jag ska formulera
mig. Men när jag ska skriva, slinter fingrarna på tangeterna och bloggrutan förblir vit
utan bokstäver. Att tiga är guld och sägs vara diplomati ibland. Och det stämmer.
Men när man vill nå ut med något, men inte förmår sig att formulera ett ord, då
känner jag mig uppgiven. Jag har försökt flertalet gånger. Jag har flera flera icke publicerade
inlägg ligger, som innehåller ett fåtal rader eller ingenting alls; "Lycka, ibland en svår-
reflekterad strävan" och "Sorg i julens tid" är bara några inlägg som ligger halvfärdiga eller
som helt saknar innehåll.

 

Jag kan bli arg på mig själv när fingrarna slinter på tangenterna. För jag vet att jag har
talangen för att skriva. Jag märker det när det är dags för skolarbete: "Ja men du är så
duktig på att formulera dig. Det är inte jag, så min del av vårat dokument är inte lika bra
som ditt..." Det är ett bevis på att jag fortfarande har det i mig. Men jag når inte ut alltid
med det jag vill :/

 

Det jag hade tänkt skriva om ikväll handlar om mitt ex (kallad S på bloggen). Därför att jag
snart blir på mig själv och undrar vad det är för fel med mig. Jag har inte träffat mitt ex på
snart 1,5 år sen, haft väldigt sporadisk och dålig kontakt. Jag har dejtat andra... men
fortfarande 1,5 år senare står det Kristofer inristat i mitt hjärta. Jag har haft lite känslor
för andra. Det ska jag inte ljuga om. Men dem är inte som dem jag känner för honom. Hur
mycket jag än försöka så kan jag inte släppa honom :( Och det gör mig så ont, eftersom jag
inte vet om det någonsin kommer att finnas en chans för mig att rätta till mina misstag med
honom; d v s vara den jag är och inte vara någon annan. I rädslan över att förlora honom och
tro att någon så bra som honom inte kunde hända mig så stötte jag bort honom. Jag kan tvivla
ibland på att jag duger iblandfortfarande. Men gång på gång får jag bekräftelse genom att killar
är intresserade. Och mer ochmer börjar jag inse att om någon bra kommer in i mitt liv. Då är
jag faktiskt värd det. Då måste jag ta det på blodigt allvar och älskar fullt ut. Jag älskade och
älskar Kristofer fullt ut... men bara i mina känslor och tankar och inte med ord och handling
av rädsla. Idag vill jag bara dyka in i hans liv som det bombnedslag jag är och röra om lite och
få honom att känna att jag nog inte är så tokig att vara tillsammans med. Vill älska som att
det inte fanns någon morgondag. Och det känner jag att jag gör med honom, fast det gått
1,5 år. Vafan gör man i ett sådant här läge när man känner som man gör, och det verkligen
inte går att komma över en person?

Under vintern har jag känt att jag samlat ihop mig... jag har känt mig stark och grym...
Nu känner jag mig emellanåt som en liten flicka igen vars känslor ligger utspridda i bitar
och behöver samlas ihop. Och så hörde jag delar av texten på Stiftelsens nya låt "Utanför
din dörr... " och texten rev upp saker som jag låtsas att de inte finns, fast de gör det:
"När du inte ser mig... När du inte vill vara min vän. Kan du inte be mig, istället för att såra
mig om om igen. Jag tänker på oss förr... Här står jag utanför din dörr. Du säger att du vill
ha mig, du kommer höra av dig. Men de blir sen. Mitt huvud går i bitar... Men de är så svårt
att bara gå hem. Ta mig härifrån, ta mig här och nu. Vi kan väl bara älska tills natten tar
slut. Jag tänker på oss förr... och här står jag utanför din dörr. Ja ta mig härifrån, ta mig här
och nu. Mitt hjärta är låst... Vi kan väl bli som förr. Här står jag utanför din dörr. De bilder
som jag alltid vårdat... försvinner och jag har ingenting kvar nu. Spelet är slut du vinner igen.
I flera år har jag undrat... Minnen försvagas. Men här är du... Jag vet jag borde se mig om igen
igen igen..."

Jag hade velat skriva mer. Men jag orkar inte för tillfället... och ska upp om 5 ½ timme igen och
jobba. Förhoppningvis så kan jag jobba. Haft en fall av magsjuka på jobbet ikväll och jag var
naturligtvis den som hade den på min rad ikväll. Så peppar peppar ta i trä så hoppas jag att
jag klarar mig från det. Jag svalde 15 hela vitpepparkorn och drack 1 dl whiskey när jag kom hem
från jobbet. Fick verkligen pina i mig whiskeyn, då det är alkohol i en form som jag verkligen
inte tycker om.

XoXo