Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag har bott i Västerås i över två månader nu snart. Att bo själv har givit plats åt eftertanke,
plats åt att reflektera och fundera. Dessa två månaderna har förändrat väldigt mycket;
gåde mig själv som person, men även mycket annat. Häromdagen bara kände jag mig
så känslomässigt död... jag kände ingenting, skrattade inte åt någon eller något... utan
jag kände mig bara tom som människa.

Jag har funderat över orsakerna... jag har bara kommit fram till att mitt liv är inte som andras,
långt ifrån. Vissa människor kan ha väldigt lika liv... men jag vet ingen i min närhet som har
samma liv som mig. Jag har reflekterar väldigt mycket över detta tack vare en uppgift jag nyligen
genomfört tillsammans med gruppen jag jobbar med i skolan. Vi skulle ta redan på hur olika
kulturgrupper (etnicitetgrupper) fungerar och hur de ser på vård och så vidare. Gruppen jag
jobbade med tilldelades Svenskar. Lätt som en plätt borde det var... kan man i alla fall tycka.

Sanningen att det var en väldigt svår uppgift. Svenskhet finns inte speciellt konkret idag på
grund av invandringen, som har lett till att vi har blivit väldigt mångkulturella. Denna skol-
uppgift väckte personliga tankar hos mig nu. Reflektioner om min egen kultur; min bakgrund
och mitt liv. Alla svenskar, oavsett när vi är födda, så härstammar vi från olika kulturer.

Jag sökte min egen kultur och fann inte en inte så vacker människa... en människa så långt
ifrån det perfekta idealet med perfekt bakgrund.

 

Personerna i min grupp satt och visade bilder på sin familj på facebook och så vidare.
Så kom frågan: "Har inte du några bilder på din familj... kan du inte visa dem..."
Vad svarar man personer när de frågar. Min perfekta fasad... Men relationen med min familj
är långt ifrån perfekt. Jag ville inte säga: Jag har ingen familj, även om det är så det har
känts ibland... Avsaknaden av kärlek. Sen jag flyttade så har jag börjat leva mitt liv, så som
jag vill att det ska vara. Men samtidigt så har hur min relation med familjen verkligen är, visat
sig mera. Min bror exempelvis har jag visserligen träffat någongång då jag varit hemma hos
mamma och pappa. Men vi pratar aldrig på telefon längre... jag råkade skämta om en sak
som inte var bra, varpå min bror blockerade mig på facebook. Hans partner hade backat
in med bilen de köpt till brorsan i en vägg. Och på skämt skrev jag: Ja det är ju dessutom din
pojkväns bil :P... Och det tog hus i helvete totalt. Förstår inte att vissa människor måste göra
hönor av fjädrar. Så bara för att jag skämtade om det, så pratar jag och brorsan knappt
med varandra längre. Ibland känner jag lite att: Ja men jag är en enmansfamilj... det är
bara me, myself and I. Det är skönt att kunna göra det jag själv vill... Men det är jobbigt på
många sett. När man blir så ensam; ny i en stad, utan att känna någon... då blir vissa saker
mera synliga och vissa tankar mera påtagliga.

 

Igår fick jag frågan av en människa: "Hur vill du att ditt liv ska se ut... hur ser din dröm ut?"

Mitt drömliv är väldigt tydligt framför mig. Jag kan se exakt vad jag vill med det. Men när jag
är singel och känner att jag dejtat och dejtat och dejtat... och nej jag har inte letat alla gånger
heller efter någon... så känns drömmer som en utopi. När ens vän dessutom "prioriterar" bort
mig på kommande nyåret, (som jag känner det) på grund av att jag inte har någon person att
älska och vara med... då undrar jag hur framtiden ska te sig. Just nu känns det som att jag
kommer se alla mina (få) vänner) gifta sig och skaffa barn... medan jag kommer sitta där ensam
på kvällarna. Människor har sagt åt mig att inte leta... och jag tycker inte det är att leta, så länge
man inte aktivt skriver till folk på dejtingsidor. Visst loggar jag in och kollar inkorgen varje dag.
Men ofta utan förhoppningar.

 

Jag har träffat en kille här i Västerås, som precis som jag själv, kommer ifrån Uppsala.
En väldigt mysig kille egentligen. Men när personen säger åt dig att den bara vill vara din vän...
då finns det ingen mening att ens hoppas, oavsett hur jag själv känner. Då är det bättre att gå
vidare...

 

Jag fick mig en tankeställare här ikväll när jag tittade på Så mycket bättre, där Ken Ring hade
sin dag ikväll. Tankeställaren var att vi faktiskt inte vet så mycket om människor runt omkring
oss. Under mina första veckor i skolan, har jag lärt känna en person från stockholm, som haft
sin familj bakom sig. Trots detta har personen varit nere på botten och vänt... mått jättedåligt.
Ibland har min tanke varit att bakgrunden avgör om man riskerar att drunkna eller ej. Men denna
persons berättelse har givit mig en annan syn på vissa saker... det är en person som jag är
glad att jag har lärt känna. Dels för att den har berättat saker, som jag bara kunde drömma om...
saker som även har chockerat mig, Men så känns personen även väldigt unik, ensam av sitt
slag litegrann. Jag tror vi kan ta mycket lärdomar av varandras bakgrund och berättelser. Att
lära känna nya människor, är att lära kännas oss själva bättre i slutänden... att lära känna
samhället ur ett annat perspetiv.

 

Igår när jag funderade mycket över saker och ting som har dykt upp i mitt huvud... saker jag
har lärt mig sista veckorna, var det en överväldigande känsla. Det var rent ut samt ganska jobbigt
och hela gårddagen kände jag mig känslomässigt död. Det är en jobbig känsla att känna så
också. Men det är inte bara i skolan det hänt saker sista veckorna heller. Dels var det exakt ett
år sedan farfar dog förra helgen. Första all helgona helgen utan tre av mina mor- och farföräldrar.
Det var en väldigt jobbig dag. Jag var till kyrkan förra söndagen, en minnegudtjänst för alla de som
har gått bort under det gångna året sedan förra Allhelgona helgen.Tårarna rann.

 

För ett par veckor sedan blev jag även osams med ett gäng som precis som jag har Finsk Lapphund,
därför att jag stack ut hakan och uttalade mig om hur fel det är att avla på ärftliga sjukdomar. Det var
inte populärt, eftersom dem jag argumenterade emot har avlat på sjuka individer. Men det fick mig
också att värdera de människor jag har omkring mig. På ett bräde den kvällen rensade jag bort cirka
femton personer från min vänlista på facebook.

 

Jag har börjat ledsna på facebooks vara och icke vara. Facebook är bra på många sätt... men det
används gärna för att tillrättavisa folk och trycka ner människor. Häromdagen var det diskussioner
om vad som avgjorde om en finsk lapphund skulle gå i avel. Jag skrev i inlägget som jag kommenterade
med att det var mina egna uppfattningar om hur jag upplevde det. Då var det en person som hållat
på med rasen rätt länge i Sverige som hoppade på mig. Tycker det är lite tragiskt, när man skriver
från första början att det är ens egna uppfattningar i det man skriver... Då har jag väl inte skrivit att
det med 100 procent är som jag säger. Folk tar saker så negativt och läser det de vill läsa, istället
för att läsa det som verkligen står. Tycker det finns så mycket tragiska människor därute. Senaste
månader har jag skrivit två statusinlägg som jag för ett par månader sedan aldrig trodde jag skulle.
Men det är väl tecken på mognad

 

 

Pälsklingarna; Gulli & Fanny