Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Ibland undrar jag var allting är på väg? Just nu känner jag att jag inte har någon som
helst kontroll över någonting i mitt liv. Förra måndagen den 24 september var jag så
extremt glad. Jag klarade körkortet då. Så idag har jag haft körkortet i en vecka och
en dag. Känns bra faktiskt. Känns inte ens konstigt att köra själv. Det var egentligen
bara på kvällen på måndagen förra veckan som det kändes skumt. Nu tycker jag det
bara är skönt...

 

Men av någon anledning känner jag att jag har så dålig kontroll över saker och ting.
Det känns som att jag sitter på ett tåg, på en okänd resa med en okänd destination.
För ca 1 ½-2 månader sedan kändes det som att jag visste exakt vad som skulle hända.
Jag hade en underbar man bredvid min sida, ett mål och jag kände mig så tacksam
för saker och ting. Idag känns allt tomt. Jag har fortfarande kontakt med S. Men det
är inte som förrut. Han finns inte vid min sida på det sättet som jag vill. Inte nog med
det... det går en massa skitsnack i min vardagliga omgivning... och jag funderar hur vissa
människor överhuvudtaget kan ha den informationen att de kan uttala sig på det sättet
det gör. Människor som har tystnadsplikt, som om de har synpunkter på mig ska komma
till mig, läcker som ett såll. Det är redan en tjej som inte tollererat detta, och på grund av
det hoppat av. Det är fan inte konstigt att det är kaos väldigt ofta.

 

Skulle bara vilja ha en nystart på allting. Jag har körkortet nu. Skulle vilja ha en nystart
med S. Och jag hoppas verkligen att vi kan få det. Vi har pratat om att vara vänner för
att se om det kan utveckla sig från det. Man vet som sagt var inte. Jag har så svårt att
se ett liv utan honom. Jag hade en treårig relation, som jag egentligen visste under lång
tid att det säkerligen inte skulle kunna fungera i längden. Men av bekvämlighet och att
jag inte orkade med smärtan det skulle bli i mitt hjärta över att lämna den person som
jag höll av så mycket, gjorde att jag stannade. Sedan kom S in i mitt liv i början av
sommaren. Jag känner fortfarande inte att jag riktigt har fullt grepp om honom. Men
när jag är realistisk mot mig själv när det gäller honom, så finns det inga tvivel alls.
Vi vill egentligen samma sak med livet, men befinner oss i lite för olika faser för tillfället
för att få saker och ting att fungera felfritt just nu. Jag tror han och jag kan bli lyckliga
ihop. Men jag behöver komma vidare med mitt egna liv och flytta hemifrån och lära

mig att stå på egna ben helt och hållet. Men släpper jag fram känslorna, så saknar

jag honom så jäkla mycket. Känns som ett stort hål inom mig. Jag har känt honom
under så kort tid egentligen, men saker och ting känns bara rätt... och det är en
underbar känsla att känna så med en person. Men det är också en smärta att inte
veta om du kommer få ha den personen vid din sida som din man i framtiden.
Det gör ordentligt ont.

 

Jaha imorgon är det jobb igen. Får se om det blir min sista månad inom hemtjänsten.
Vissa saker är inte riktigt som det ska vara. Så jag funderar på om jag inte skulle ta
och försöka söka mig något annat jobb. Känner verkligen att jag behöver vidare.
Problemet är att jag eventuellt ska börja plugga till våren (vilket jag hoppas så att
jag kan få flytta själv och leva mitt egna liv). Det är nämligen svårt när man är är
timvikarie att få hyra lägenhet och så.