Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Under de senaste månaderna som gått har min gymträning blivit lidande... tyvärr.

Bekvämlighet och för mycket jobb är orsaken, samt att jag inte känt mig hundra
procent frisk någongång. Sen när jag väl började komma igång, ja då gick farfar
bort. Sorgen har lagt sig lite och jag har kunnat jobba ordentligt igen... Och
det är dags att ta tag i träningen igen nu. Bara några veckor kvar av året. Så
ska försöka köra så hårt jag bara kan nu sista veckorna av året. Så nu ska jag
köra skiten ur mig litegrann sista delen av året. Behöver det, då min ena axel
strejkar ordentligt och ryggen visar att den behöver tränas.

 

Har hittat en skitbra låt som jag kommer köra högt i Ipoden på gymet idag:

Leoni - Did I ever (trance mix)

 

 

Ha en bra dag människor!

 

Tidigt igår morse; ca 01, fick farfar flyga iväg till änglarna. Ett otroligt tråkigt besked, men

samtidigt lättat och egentligen väl väntat med tanke på allting som hände i tordags. Det har varit
några tuffa timmar sedan vi fick samtalet klockan 01.13 igår natt av min faster som var den sjuk-

huset hade ringt. Jag bröt ihop totalt och jag har fortfarande inte riktigt förstått att han är borta.

Gårdagen var riktigt riktigt jobbig, speciellt eftersom jag skulle iväg att jobba.

 

När farfar pratade om döden sa han någongång att han ville att det skulle gå otroligt snabbt
när det väl var dags. Och han fick sin vilja igenom... och det bästa är att han fick somna utan
smärta.

 

Det är bara en vecka sedan han åkte till sjukhuset och opererades akut för tarmvred. Operationen
i sig gick väl rätt bra... och det såg ut som att han skulle återhämta sig. Men i tisdags morse drabbades

han av lungödem, troligen en följkomplikation av att han hade lunginflammation när han kom
in till sjukhuset, kombinerat lite med att en operation påfrestar väldigt mycket på en gammal människas
kropp. Farfar har gått igenom så mycket, så en annan har varit lite hoppfull och optimistisk. Och
läget hade förbättrats när vi kom in till sjukhuset i tisdags, så man kände en strimma hopp. Jag och min
bror var i i onsdags eftermiddag och fick då lite kontakt med farfar, vilket kändes så otroligt skönt.
Hjärtrytmen hade stabiliserats, andningen var relativt lugn och det såg ganska bra ut. Farfar var rätt
rosslig i onsdags, vilket de bli av behandlingen av lungödem. Och det var slemmet som ställde till det.
I torsdags morse och satte sig i luftröret så farfar inte fick upp det, vilket gjorde att hjärtat strejkade
med denna lilla luft han fick när klumpen satt sig luftröret, och stannade. Farfar var utan syre i 6 minuter
innan han hade kontinuelig puls igen. Dock tyvärr hamnade han i medvetslöshet då, men andades i alla
fall själv. Jag ville fortsätta vara optimistisk fast att det såg mörkt ut. Jag var in och hälsade på honom
på eftermiddagen i fredags och då lät andningen bättre. Farfar rynkade lite på ögonbrynen i koma och
höll upp en arm. Jag är säker på att han vet att vi var där. Jag hade fortfarande förhoppningar,
även om sjuksköterskorna berättade att läkarna inte trodde att han skulle vakna igen. Men mirakel
har skett tidigare. Jag vägrar ge upp saker och ting innan det är över. Det kändes skönt att få ha varit
in till honom med tanke på han sedan somnade in igår. Men jag trodde inte att han skulle gå bort igår
utan bli liggande några dagar. Men när det väl bar iväg så gick det otroligt fort. Klockan 23 i fredags
kväll hade det börjat gå utför för farfar... då hade de underbar sköterskorna på avdelningen (som var
där under fredagen när vi varit och hälsat på och tagit jätteväl hand om farfar och oss som anhöriga)
satt sig för att vaka vid hans sida. Han slapp dö ensam. Jag hade gärna velat vara där för honom.

Men eftersom vi inte visste om och i så fall när det var dags för honom, så blev det inte att vi själva
satt vak. Och eftersom vi sagt att ha skulle få somna i lugn och ro, så ringde de aldrig oss då klockan
23... utan först när han hade fått somna. Och det som ger mig ännu mera tröst är att han dog för att
hjärtat stannad (och inte för att han kvävdes som vi misstänkte skulle kunna bli fallet) och att han
dessutom fick somna in lugnt och stilla utan någon som helst smärta. Han hade inte ont och det
var väldigt viktigt för mig.

 

Jag försöker komma ihåg alla minnen med honom. Igår när vi var ut till kyrkogården i Vänge där

pappas farmor och farfar ligger (farfars föräldrar), viskade jag tyst: "Nu har ni eran son hos er igen..."

Tanken slog mig också att han fick gå bort på allahelgonahelgen. Min farbror hade sagt igår:
"Ja han gick med alla helgonen..." Det är ingen som vet om han var ett helgon, men för oss var han
en älskad familjemedlem och kommer vara djupt saknad och alltid älskad. En annan väldigt häftig
sak är att för två veckor sedan såg mamma och jag en örn. Igår när min faster var på väg till sjuk-
huset hade hon sett en örn och bara uttryckt sig: "Där är morfar/pappa som ger sig av..."
När pappa kom hem från sjukhuset efter att ha tagit farväl av farfar stod vi ute på gården med
Fanny (vår hund) och då berättar pappa det här som min faster sagt. Sen kollar jag upp mot himlen.

Och jag ser en örn som flyger över våran tomt... En väldigt häftig sak. Det slog mig då. Örnen vi
såg för två veckor sedan var här för att hämta farfars själ och låta den få sväva när det väl var
dags. Och örnen vi såg igår var farfars själ som flög över oss en sista gång för att övervaka oss,

innan han fick lämna jordelivet. Det ger mig faktiskt lite tröst.

 

Örnen är ett väldigt betydelsefullt tecken när man läser om det. Det säg att örnen enligt gamla sägner symboliserar massa olika saker. Jag är säker på att det var farfar:
* Den sätter dig i kontakt med den stora anden i himlen

* Den symboliserar skapelse

* Det är en upplysning

* Den är himlens budbärare

* Den symboliserar att du är på väg mot en period av kraft och styrka
* Ett tecken på frihet, att se livet från nya höjder.

 

Jag har haft gråtattacker senaste dagarna och det är jobbigt att farfar är borta. Men med tanke på
hur dålig han var sista dagarna, så vet vi inte ens vilken människa han blivit om han kommit tillbaka till
oss. Vi ville inte att han skulle bli ett vårdpaket, på grund av att han själv skulle må så jävla dåligt av
det. Så oavsett hur jobbigt det är, så var det faktum att han fick gå över till andra sidan, troligen det
bästa för både honom och oss. Han hade 89 bra år i livet, varav han delade 72(!) med min farmor.
Med tanke på vilken kämpe farfar var, trodde alla att han skulle bli kvar sist. Men ibland sker
komplikationer. Hade han inte fått det här med tarmen och så, är jag väldigt säker på att han fått
leva många år till. Opererar man hjärtat vid 75 års ålder, amputerar ena benet vid 84-85 års ålder,
och ändå fortsätter promenera varje dag intill slutet, då är det en riktigt fighter.

 

Just nu finns sorgen djupt i mig... och allt är jobbigt. Men det kommer att bli lättare mer tiden, även om
jag alltid kommer att sakna honom. Jag kommer gråta flera gånger, även om jag just nu känner mig stark.

Vila i frid älskade farfar <3

 

* 16 maj 1923

† 3 november 2012

 

Älskad, saknad och aldrig bortglömd

 

Vila i frid <3