Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Vet ni vad? Jag håller påa tt bli blondin igen - om så bara för ett par veckor. Jag har bara
känt sista tiden att jag vill göra något radikalt, ruska om. Jag är ju sådan som person att
jag gärna vill göra avtryck på diverse olika sätt. Kanske kan låta som uppmärksamhetsökande,
men det är det jag minst av allt vi ha... i alla fall vad det gäller på mig. Det skulle vara
uppmärksamhet på det jag gör i så fall då. Men jag har alltid varit sådan som person att jag
gärna går emot strömmen... om jag gör det bara för att jag ska det med flit? Nja, det handlar
nog snarare om att jag vill bara mig själv, vara egen, och inte försöker formas i någon sorts mall
som jag upplever att många av dagens unga tjejer gör... Det känns skönt att jag valde att slå
sönder den där mallen. Att inte vara som alla andra kan jag dock känna medför lite problem.
Det blir helt enkelt svårt ibland att leva. Det är faktiskt så, att jag insett nu när jag blivit vuxen,

att ibland måste man rucka på normen.

 

T ex... innan S kom in i mitt liv hade jag faktiskt föreställt mig nästa kille jag skulle träffa som
lång och ståtlig. Han skulle minst vara 180 cm lång. Jag har träffat på killar i min egen längd
och även kortare, och alltid känt mig som ett jätte. När S frågade mig efter några gånger hur
lång jag var, då jag skämtade och sa att jag troligen vägde mer än honom (vilket jag gör), så

svarade jag: "174... Eller 173,9 för att vara exakt". När jag sedan frågade S om hur lång han
var (jag föreställde mig S som ca 185, då jag såg hans bilder) och han säger "178", då kan
jag lova att jag blev lite..."Äh oj... shit... jag som sagt att jag inte komer dejtar killar under 180..."

Men med S fanns det ingen återvändo... "Hallå? Skulle jag låta en sådan petitessak som 2 cm
avgöra?" Hur jävla dum får jag vara egentligen. Men den inställningen om att S var kort, så träffade
jag honom första gången, och han kändes mycket längre än mig. Hur kan man ens få för sig
att fundera på att inte träffa en kille bara för att han är 2 cm under den ideallängd man satt?
Jag har efter detta ifrågasatt lite vad jag har satt för norm på den kille jag ska träffa överhuvudtaget...
Nu behöver jag inte fundera, visserligen, då jag träffar S. Har förövrigt inte träffat honom sedan första
veckan i juni, då jag sov där... och det kommer dröja ytterligare 2 ½ vecka innan jag träffar honom.

Fatta hur jävla drygt det är att inte träffa en människa man tycker om på nästan 5 veckor...

 

Så hur fick jag för mig att jag skulle bli blond igen tänker ni säkert?
Ja vad ska man säga, till er som inte vet är jag mellanblond från början (i och för sig tror alla jag ljuger
när jag säger det... så förstår om ni höjer lite på ögonbrynen...), Men sedan hösten 2005 har jag varit
mörkhårig; allt från mörkbrun till svart. Det är en färg jag trivts i och fortfarande gör. Men jag bara kände
här för ca 1 månad sedan att jag ville göra något annorlunda, ändra lite, även om det bara blir för ett
par veckor. Jag har redan nu bestämt mig för att färga tillbaka till mörkt hösten. Och jag kan meddela,

att gå från mörkbrunt/svart till blond, är allt annat än lätt. Jag blonderade mig först och fick morotsfärgat
hår. Min kompis tyckte i och för sig att det var jävligt häftig färg. Sedan lade jag i avfärgning (med facit
i hand, skulle jag ha gjort tvärtom). Och då fick jag bort lite av det röda, men var fortfarande svagt
morotsgul i håret imorse. Så nu har jag lagt i sista blonderingen i håret. Det kommer säkerligen inte
bli 100% som jag vill ha det. Men ibland måste man offra håret. När jag kammade igenom håret som
man gör vid färgning efter man lagt i färgen för att få det jämt, så fastnade kammen lätt och jag kan
säga att håret har tagit stryk av blonderingen. Har lossnat massa hår - tyvärr... Som tur var ska jag
faktiskt klippa mig den 6 juli. Har sagt då att det blir att klippa av en 5 cm för att få bort slitna toppar.
Kanske t o m även klippa lite mera. Men jag vet inte. Jag är så jävla nöjd med längden på mitt hår.
Det är så fint när det väl börjar växa ut efter klippning och jag får den här lite taggiga stilen i håret.
Älskar den. Men på grund av att jag hoppar över klippningar ibland, för att jag jobbat just de dagar
som vi haft klipptid, får håret lida för det... och jag med. Så det är rätt beslut att ta av håret en
liten bit. Och det är inte bara för att vissa hårstrån är som nylontråd och nästan elastiska på grund
av att de tagit stryk av blondering :)

Lovar att uppdatera inlägget med bilder på före och efter :)