Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

... Jag tror jag håller på att falla ordentligt för Kristofer. Jag förstår det knappt själv.
Jag trodde verkligen aldrig jag skulle kunna komma att känna så här för någon kille igen,

efter det smällen jag fick för omkring ett år sedan. Men under den här våren har det sakta
gått upp för mig att jag var tvungen att gå vidare med mitt liv, att jag förtjänade något bättre;

någon som ville va med mig, som ville dela sitt liv med mig och som såg en framtid med mig.
Att jag träffade Kristofer är egentligen en slump. En ren lyckoträff får jag väl kalla det att
det var den där fredagen för två månader sedan.

 

Jag hade suttit på dejtingsajter i någon månad, mest för att testa killar, som material för

en undersökning jag gjorde på bloggen. Men någon gång under tiden där, så kände jag att
jag kanske skulle försöka ge det här med att träffa på någon en ny chans. Kille på kille
passerade i meddelandelistorna på Spraydate, mötesplatsen, match.com och e-kontakt...
Killar som jag inte kände något intresse för, som bara verkade vara ute efter en sak och
aldrig kunde kosta på sig en vettig presentation eller ett seriöst mail. Jag vet inte hur många
killar jag dissade. Ibland började jag fundera på vägen om jag var för hård, om jag hade för
höga krav... att jag kanske ändå borde ge någon chansen. Men jag höll fast vid det att jag
absolut aldrig tänkte träffa någon som jag inte kände ett dugg intresse för. Så det blev aldrig
av att träffa någon...

 

Så kom sista april... Jag hängde med Ulla i Uppsala och det slutade med att vi hängde
med hennes bror, hans flickvän och hans kompisar i Ekonomikumparken. En helsjysst dag.
Vid det här laget hade jag ledsnat lite på dejtingsajter, men när jag såg Ullas bror och
hans tjej, mindes jag att de träffats via Happy Pancake. Jag tänkte: "Okej, chansen att jag
skulle hitta någon där är ju obefintlig..." Jag började att maila med en från stockholm som
verkade jättepå att träffas... Men när det väl var dags, vi hade i stor sett bestämt oss för att ses,

så försvann han bara och jag hörde aldrig ifrån honom. Likaså hade jag faktiskt bestämt mig
för att träffa en kille ute på krogen den 5 maj, samma dag som jag för första gången hade skickat
ett sms till Kristofer. Den här kille jag skulle träffa ute, efter att ha pratat med honom i telefon
någon gång så kände jag att: "Ja men han kan säkert va kul att bara träffa sådär någongång
och snacka med på krogen... men jag kände inget intresse efter att ha pratat i telefon med
honom..." Samma dag som jag skulle på krogen var samma dag som jag pratat med den här
killen, och eftersom jag saknade intresse för den här killen som jag skulle träffa på krogen,

kände jag liksom lite: "Ja men jag kanske ska ringa den där stoffe i alla fall"

Jag vet hur desperat och oseriös jag låter. Men det var något i Kristofers första mail till mig
som ändå gjorde att jag kände att de här två andra killarna bleknade ganska snabbt...
För innerst inne så fanns inget intresse för någon av de två första. Den första kändes halvt
oseriös i sina mail, den andra insåg jag ganska snabbt att han nog hade lite problem med
spriten och mest verkade vara en riktig jäkla mansgris ärligt talat. Och när jag pratade med
Kristofer för tredje gången; vårat första riktiga samtal, så kändes det som att det klickade
ganska fort. Det var på Lördagen den 6 maj. Då hade jag haft kontakt med honom i fyra dagar.
Den 9 maj träffade jag honom för första gången... och sedan dess har jag känt någonstans,
att han faktiskt är en kille jag lätt skulle tycka om och som jag lätt skulle kunna dela min
framtid med,

 

I början var jag väldigt väldigt avig mot honom när han inte ringde fast han sagt det, eller
svarade fast han sagt att jag skulle ringa. Då fick han allt veta att han levde, på grund av
att jag inte litade på honom. Han har fått vinna mitt förtroende, och jag har testat honom
på en del sätt; att inte ens höra av mig när han sagt att vi ska höras men han inte ringt.
Har varken sms:at eller ringt... det kanske har gått 1-2 dagar, men då har det kommit

ett sms/samtal från honom... bara för att påminna mig lite om att han finns nästan. haha.
Det visar ju ändå att han är ganska intresserad. Efter att ha gjort det nu 2-3 ggr så känner
jag bara: "Ja men han tycker om mig... Han vill vara med mig... det är inte bara någon lek
för honom..." Jag litar på honom... Men visst, jag kan bli lite grinig när han sagt att han ska
ringa men inte gör det... även om det alltid finns en bra anledning.

 

På lördag låter det som att vi ska umgås och mysa hela dagen... vi ska till och med sova
på hotell inne i stockholm. Undrar om han insett att han gärna vill sova tillsammans med mig,
men hans 120-säng inte fungerar så bra? haha. Nä då, men ska bli väldigt mys. Jag tror
på riktigt att Kristofer tycker om mig. För häromdagen frågade han faktiskt mig om jag ville
hjälpa honom att flyttpacka inför flytten om 3-4 veckor. När jag sa till honom att jag kunde
hjälpa till för ca 5 veckor sedan, lät han inte som att han ville släppa min inpå livet riktigt
ännu. Men känns tack vare detta som att han faktiskt börja öppna upp sig lite mera och
mera nu. Det betyder att han nog känner att jag är fullt seriös med honom med. Jag träffade
honom senast andra helgen i juni, nu är vi snart inne på tredje helgen i juli. Så det är ett

tag sedan. Jag känner mig bara lycklig över allting just nu; Jag har ett jobb, bra arbets-
kamrater, otroligt bra vänner... träffar en kille jag gillar och som verkar gilla mig tillbaka...
Enda dåligt nu är det där jävla körkortet. Ska försöka ta det någongång, Men det blir
fan aldrig av känns det som... Jag känner mig ganska till freds med livet just nu i alla
fall. Kan nog inte önska så mycket mer just nu.