Långsamt farväl...
Jag har funderingar på att ge upp det som länge varit en stor kärlek i mitt liv;
innebandyn. För tillfället saknar jag motivation... det gör jag visserligen i stort
sett jämt den här tiden på säsongen, det har alltid varit så liksom. Men i år
känns det annorlunda. I år känns motivationen så långt borta och motivations-
bristen började tidigt denna säsongen.
innebandyn. För tillfället saknar jag motivation... det gör jag visserligen i stort
sett jämt den här tiden på säsongen, det har alltid varit så liksom. Men i år
känns det annorlunda. I år känns motivationen så långt borta och motivations-
bristen började tidigt denna säsongen.
Jag tror inte längre att jag har tränarens förtroende. Jag kan träna 10 gånger och
ändå känna att jag inte får chansen. Samtidigt känns det just nu som att han tycker
jag är helt värdelös som spelare. Det kanske inte stämmer. Men den känslan ger
mig i alla fall ännu mera motivationsbrist. Så jag vet inte hur länge jag kommer
fortsätta. Just nu känns det bara tomt i alla fall. Så vi får se var jag tar i vägen nu
vid detta vägskäl.
ändå känna att jag inte får chansen. Samtidigt känns det just nu som att han tycker
jag är helt värdelös som spelare. Det kanske inte stämmer. Men den känslan ger
mig i alla fall ännu mera motivationsbrist. Så jag vet inte hur länge jag kommer
fortsätta. Just nu känns det bara tomt i alla fall. Så vi får se var jag tar i vägen nu
vid detta vägskäl.
Förrut har jag tänkt att det kanske är bättre att bara köra på, för det brukar ge
sig med tiden det här med motivationsbristen. Men i år känns det inte som att
jag ska göra det heller. Det är inte rättvist mot någon att åka ner på en träning
och gå på halvfart och "förstöra" för de andra som är motiverade. Det absolut
sjukaste är att jag på varje match är sjukt motiverad, men träningarna gör mig
otroligt omotiverad. Så konstig känsla. Kanske är det för att jag känner att jag
inte vill satsa längre... kanske har jag gjort mitt på innebandyplanen.
sig med tiden det här med motivationsbristen. Men i år känns det inte som att
jag ska göra det heller. Det är inte rättvist mot någon att åka ner på en träning
och gå på halvfart och "förstöra" för de andra som är motiverade. Det absolut
sjukaste är att jag på varje match är sjukt motiverad, men träningarna gör mig
otroligt omotiverad. Så konstig känsla. Kanske är det för att jag känner att jag
inte vill satsa längre... kanske har jag gjort mitt på innebandyplanen.
Oavsett vad som sker, så känner jag bara ett stort v-mod inför innebandyn.
Jag kanske aldrig kommer bli bättre än vad jag är idag, vilket jag tror har
satt sig lite som en psykologisk spärr. Jag är en riktigt dålig förlorare, även
om jag under den här säsongen som håller på, blivit bättre på att dölja min
besvikelse och ilska efter en förlust. Jag vill vara bäst... och när jag känner
att jag inte är det eller någonsin kommer att bli det; jag kommer aldrig bli
en Hermine Dahlerus eller Karolina Widar, så känner jag kanske att det
inte är så kul längre. När man känner utveckling så ger det positiva kickar.
Men jag känner inte att jag har utvecklas någonting alls, så det känns bara
jobbigt och tråkigt =/
satt sig lite som en psykologisk spärr. Jag är en riktigt dålig förlorare, även
om jag under den här säsongen som håller på, blivit bättre på att dölja min
besvikelse och ilska efter en förlust. Jag vill vara bäst... och när jag känner
att jag inte är det eller någonsin kommer att bli det; jag kommer aldrig bli
en Hermine Dahlerus eller Karolina Widar, så känner jag kanske att det
inte är så kul längre. När man känner utveckling så ger det positiva kickar.
Men jag känner inte att jag har utvecklas någonting alls, så det känns bara
jobbigt och tråkigt =/
Vad som sker med mig och innebandyn får framtiden utvisa...
Jag vet inte för vem jag spelar, det är bara en klubba och en boll...
For love of the game
Jenny
Jenny
Kommentarer
Trackback
