Emot strömmen...
hur mycket de tycker om sin mamma eller hur bra hon är, känner jag mig vilsen
och tom. Jag kan känna en ren skär avundsjuka, skulle gärna byta mamma med
alla dessa personer... VARJE DAG! Jag går emot strömmen och går med i en grupp
som beskriver att man har en väldigt dålig mor; "Jag har världens sämsta mamma".
Vet inte om det är någon form av plojgrupp eller om skaparen var seriös när han
skapade den. Gruppen passade i alla fall mig väldigt bra...
I stort sett varendra dag får jag höra gnäll på emellanåt helt oväsentliga grejer.
Jag kan ge våran hund mat 3 av de 4 gånger hon får mat en dag. Jag kan gå en
långpromenad själv med hunden utan problem... ändå får jag höra att det är något
som är fel. Idag lagade jag mat till oss båda till lunch... resultatet är otacksamhet
där hon säger att jag istället för att bry mig om hunden började laga mat. Hunden
sov, och hon skulle inte ha någon mat. Det mamma gjorde när jag lagade mat -
satt på sitt feta arsle och glodde på tv. Är det så svårt för henne att ta ut hunden
när jag lagar mat åt oss båda. Det är vad jag kallar otacksamhet.
I hennes ögon är jag en atom, d v s att jag inte syns med blotta ögat. Ju mer
hon kan trampa på mig, desto bättre mår hon själv. Det stärker hennes själv-
känsla som är helt jävla värdelös egentligen. Enda sättet för henne att må bra är
att kasta skit på andra och trycka ner dem. För då framstår hon som en ängel.
Egentligen är det ganska synd om henne, det är synd bara att hon genom sitt beteende
förstör... och det egentligen bara för sig själv i slutänden. Vem vill umgås med en lat
surpuppa som alltid ser allting svart? Vem vill umgås med en människa som alltid har
kommentarer på grannarna om de gör något? Vem vill umgås med en människa som
dömer ut allt och alla andra hela tiden bara för att må bättre själv. Vem vill umgås
med en människa som dricker varje dag...
Jag har själv varit en extremt negativ person, men är helt förändrad idag. Jag vill
tro att jag är ganska kul att umgås med... för det mesta, om jag inte har en dålig dag.
När det kommer till mig själv, jag kan ha synpunkter på människor men jag försöker
att vara uppriktig mot dem jag har synpunkter inför och berätta vad jag tycker och
känner. Även om det i många fall blir en del tjafs så känner jag att det är bättre att
vara naken och ärlig inför saker när man har synpunkter. När det gäller alkoholintag
är jag en ängel jämfört med stora delar av den befolkning som inte är nykterister.
Jag dricker en cider för att det är gott och oftast räcker det med en cider. När jag
dricker gör jag det för att det är gott och jag vill inte dricka en massa med anledning
av två saker. Jag vill ha kontroll över mig själv, tycker inte det är kul att bli för onykter
(jag mår helt enkelt inte bra då...) och jag är rädd att trilla i fällan att jag inte kan
kontrollera mitt drickande. Min mamma tar sprit och blandar med halvt utspädd saft...
vad finns idéen i det hela? Det enda som sker när man blandar i sprit i saft är att det
smakar illa och smakar alkohol. Blir det verkligen så mycket godare med sprit i?
Det kan inte bli någon direkt skillnad på smak. Varför måste man blanda i sprit i saften?
Varför kan man inte välja mineralvatten, ett glas saft eller vanligt vatten till maten, utan
måste dricka vin varje kväll? Jag behöver inte säga något, texten ger er svaret och talar
ett tydligt språk.
Så därför går jag emot strömmen och går med i en grupp som beskriver att jag
har en dålig mot. Det finns fler exempel på det, bl a det att jag fått lära mig veta
hut med aldrig fått känna kärlek. Hon har inte heller brytt sig om varken mig och
mitt idrottande, eller om brorsan när han också höll på med idrott. Ett klent, oinspirerat,
falskt "Hur gick det idag då?" är allt hon kan visa... Om hon brydde sig skulle hon
delta mera.
Människor kan tycka att jag är hård som skriver ett sådant här inlägg, speciellt de som träffat
min mamma. För utåt mot andra människor är hon manipulerande och försöker framstå som en
ängel, istället för att vara sitt rätt jag dygnet runt. Jag är inte hård, utan ärlig
och rättvis. Tycker hon är en tragisk människa...
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Spontant dyker två frågor upp:
- Varför flyttar du inte?
- Vems är hunden? (Vem tog initiativ till att skaffa den?)
Marcus, jag har ingen inkomst, inget jobb... det är inte så lätt att flytta när man inte har pengar så man kan stå på egna ben.
Sedan hunden, mamma har velat ha hund länge. Jag ville också ha hund, så vi skaffade den tillsammans kan man säga även om det var jag som hade kontakt med uppfödaren. Men vi sa att vi skulle ta hand om den tillsammans. Men ingenting jag gör för hunden duger i hennes ögon och jag tycker att eftersom vi skaffade den tillsammans så är det inte min uppgift att ta hand om den hela tiden...
Det är läget...
tur att du har din inställning å styrka å inser att det är hon som drar det kortaste strået i längden, men ändå jobbigt å otacksamt för dig. mkt berörande blogginlägg, kram