Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Vem är det som drabbas mest när en person blir allvarligt sjuk, är det den sjuka
personen eller de anhöriga? Och har man som anhörig rätt att känna och tänka eller
är det endast den sjuka som har det?

Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle komma i kontakt med svåra sjukdomar.
Jag är som i stort sett alla andra människor och tror att jag är förskonad från allting
sådant, något som ganska naturligt visade sig vara fel. Ingen är förskonad. Det är inte
förrän man står öga mot öga med sanningen, som man upplever saker. Innan man
som människa stirrar verkligheten i ögonen när någon blir sjuk, tror man sig förstår
och veta hur människor som tidigare varit i den situationen man hamnat i, har känt
sig. Men jag kan garantera nu av egna erfarenheter att det inte alls går att föreställa
sig var människor känner när de ställs öga mot öga mot svåra, ibland dödliga sjuk-
domar. Oavsett om du är anhörig eller den som drabbas...


Som anhörig måste du som person hålla modet uppe inför den sjuka personen. Det
går inte att visa hur du känner, du är den som ska finnas där som stöd. Du är den personen
som ska vara stark. Jag har dock alltid undrat över vem som ska lyssna på de anhöriga och
hur de mår. Jag trodde inte jag skulle behöva bli en anhörig på detta sättet som det blivit.
Men nu är jag en anhörig och jag har insett hur svårt det är bara det, på grund av alla tankar
och känslor som man får. Jag önskar det fanns någon som jag kunde prata med just nu.
Tankar som man inte vill ska komma smyger sig på... frågor kring massa tråkiga saker
dyker upp i huvudet... Det finns en person jag skulle kunna prata med, men vill inte göra
det då jag vill prata öga mot öga, vill känna att jag kan få en tröstande kram om jag blir
ledsen. För just nu är jag fruktansvärt ledsen även om jag försöker hålla en god min mot
människor i min omgivning.

Det går inte föreställa sig hur det är att bli anhörig eller veta hur det är, förrän du verkligen
är det. Skrämmande tycker jag. Och det gäller alla sjukdomar; cancer, alzheimers, ALS och
andra jobbiga och svåra sjukdomar. Som anhörig önskar man att man kunde ta kampen, att
det skulle vara så lätt att bara slå ner sjukdomen och få den att dö. Men det värsta som anhörig
i situationer när en människa är svårt sjuk, är att man står handfallen. Samtidigt som man har
känner massa tankar kring sjukdomen, känner man sig värdelös som inget kan göra... utan bara
sitta på sidan om och hålla tummarna för att allting ska bli bra... Kunde jag skulle jag slå mig blodig
för att få det att försvinna... Tanken är god, men kan inte bli något annat än en tanke...


Jag hade aldrig tidigare varit anhörig, innan jag blev det för ungefär ett år sedan... Det brukar
sägas att alla erfarenheter är bra... Men denna erfarenheten av att vara anhörig till en person
som lider av en sjukdom, är den absolut sämsta erfarenheten jag kunde få. Jag vill verkligen inte
ha den. Men nu har jag fått den. Vet inte riktigt vad jag ska känna (och framförallt vad som är okej
att känna), vad jag vågar uttrycka och vad jag bör hålla inom mig och inte låta komma ut.




Bild på en persons hjärna. Personen till vänster är
frisk. Personen till höger är sjuk vilket syns på hjärnan.
Det går att säga att hjärnan dör när du får alzheimers,
även om det inte förklaras riktigt så på ett medicinskt
sätt...


Har du erfarenheten av att vara anhörig?
Skriv en rad i kommentarfältet och berätta...



XOXO Jenny has left the building. To be continue...