Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

och att platsen skulle ställas till förfogande för Djurgården som blev det nya Balrog.
Anledningen stavades pengar. Balrog valde att behålla sitt herrlag... Facitet är att

klubben förlorade sin plats i högstaserien på herrsidan och att det nya Balrog (Djurgården)

igår tog SM-guld. Ibland är det lätt att vara efterklok. Skulle vara kul att höra vad

Balrogs ordförande har att säga om detta idag... Uppenbart är ju att de har gjort fel

satsning... Jag såg inte damfinalen då jag var på hundutställning med Fanny på Ängsö

Camping utanför Västerås.

Gårdagens SM-final på herrsidan var nog den mest rafflande, svängiga, jämnaste och

spännande finalen någonsin. En riktig nagelbitare måste jag säga. Jag är sådan att jag

blir jättenervös när det är 10 minuter kvar av en match. Så de sista 10 minuterna satt

jag i stort sett och kollade mellan fingrarna. Likaså under straffläggningen. När Stenberg

gjorde avgörande straffmålet knöt jag näven, skrek: "Yes där satt den..." och sedan kände

jag hur ögonen fylldes lite med tårar. Jag är en känslomänniska. När Sverige tog OS-guld

i ishockey 2006 satt jag nästan och grät i soffan. Denna gången föll inga tårar, men ögonen

hade tårats. Mighty Mika Kohonen skrev historia igår; Europacupguld med Storvreta, VM-guld,

SM-guld, Utsedd till världens bästa innebandyspelare, världsmästerskapets bästa spelare och

Årets spelare i SSL under säsongen 2010/2011. Vilken spelare har lyckats med det tidigare?

Det är inte konstigt att Kohonen ibland kallas för utomjording...

Igår var vi på Ängsö Camping utanför Västerås och ställde ut Fanny för första gången. Jag hade

hoppats på att domarna skulle kolla exteriört på dem och bedöma efter det... Men inte. Den

absolut sämsta exteriöra valpen vann(?). Tunna ben, alldeles för liten (var dubbelt så liten

som Fanny fast den va exakt lika gammal som Fanny), päls som inte direkt liknade en finsk

lapphunds. Ärligt talat var nog Fanny den bäst exteriöra valpen av de fyra som ställdes ut.

Men hon misskötte sig så jävla kaptitalt igår... betedde sig dåligt och drog som fasiken när vi

skulle visa upp oss. Så hon sabbade hela utställningen. Jag skämdes ögonen ur mig när hon

betedde sig så. Just nu känner jag inte för att gå med henne på en utställning igen. Hon kommer

naturligtvis att göra det. Men jag vet inte om jag tänker gå med henne igen, inte efter igår.
Känner mig helt knäckt, speciellt eftersom Fanny ikväll har varit skitelak och bitit mig utan

anledning och inte lyssnar alls på mig. Så känns som att det inte är någon mening för mig
att gå med henne igen...

Tidigare idag gjorde jag comeback på innebandyplanen. Dömde tre matcher som ensamdomare
under en P01-cup i min hemmahall Hall 2000. Jag var ringrostig som tusan när jag klev in på
planen, men kom i form ganska direkt. Men jag slutar aldrig förvånas över vissa ledare. Var
en ung kille som var en av de som ledde ett av lagen idag. Han spelar själv i H3:an och verkar
tror att jag ska vara lika "slapphänt" som domarna är i den serien. Men slapphänt menar jag
att det tillåts mer i de serierna än i ungdomsserier. En kille tar armbågen och kör in i ryggen på
en motståndare så den ramlar. Ska jag binda en scarf för ögonen och låtsas att det regnar då?
Fick hör att den andra killen halkat, att deras spelare inte gjort något. Sedan är jag sådan att jag
brukar säga till de som är små vid frislag: "Tänk på avståndet killar..." Jag gjorde det som en
upplysning för att ingen skulle placera sig fel... Då gapar den här tränaren väldigt spydigt: "Han har
ju avstånd... men du kan ju mäta ut det åt honom...". Tycker verkligen synd om den här ledaren.
Hörde från andra håll att dessa ledare fått klagomål på sig. Tur att jag skrattar inuti när jag
ser sådana ledare när jag dömer. De tror de kan tukta mig. Men jag är ju tjej också, så förstår
dessa två herrar som var ledare, att de måste försöka visa stake...

Ni som följer bloggen vet att mitt ena knä har varit väck ett tag på grund av ett rejält uttänjt
ledband. Dagens dömning kändes som att det var en chansning, vilket gjorde att jag hade mycket
anspänning i kroppen blandat med rädsla. Men jag gick av planen för egen maskin, känner inget
i knäet ikväll. Så jag tror ärligt talat att jag snart kan träna igen. Det känns förhållandevis bra.
Ska väl dock inte ropa hej ännu. Får se imorgon bitti hur det känns. Men det är ens stor anspänning
som har släppts på grund av ett hittills bra gensvar från knäet. Så det gör att jag är lite trött...

Även om jag verkar uppåt ikväll, så känner jag mig lite nedstämd. Har känt på grund av det
som hände igår på utställningen, kombinerat med att Fanny betett sig så illa idag mot mig, att
jag inte räcker till överhuvudtaget. Känner lite så på grund av det här med att jag inte får något
jobb, eller inte pluggar just nu heller. Det är bara jag som kan ändra på det. Känner mig dålig
inför Fannys uppfödare, även om hon tröstade mig igår och sa att det inte var någon fara... Men
kan inte rå för att jag känner det ändå. Känner att jag svek henne på något sätt... Det bästa i dessa
lägen är att bryta ihop och komma igen och det är precis vad jag tänker göra. Imorgon är en annan
dag och framför allt ny dag. Solen kommer gå upp då med. Så jag satsar på att göra den dagen till
en bättre dag än denna. Det är körlektion imorgon bitti, då ska jag försöka kicka Ass igen och få ur körskoleläraren massa beröm igen :)

Godnatt svenska folket!


XOXO Jenny has left the building. To be continue...