Gnällspikar är vi allihopa
Jag måste bara få uttrycka en känsla, och det är att jag är JÄVLIGT
less på gnällande människor. Jag förstår nu hur människor såg
mig förrut när jag bara gnällde hela tiden och skäms så här
i efterhand för den personen jag varit. Idag när människor gnäller blir
jag bara irriterad och tycker de är patetiska. Okej, det finns saker som
man faktiskt får vara gnällig över...
Men när människor varje dag sitter på sin facebook, msn, blogg eller
dylikt och hela tiden ältar hur jävla dåligt de mår (går att ta tag i livet med
hjälp av psykologer eller andra experter), hur jävla sjuka de
är (finns faktiskt läkare att gå till) och att de hatar sin chef (går faktiskt att
söka nytt jobb eller försöka ignorera chefen för att må bättre) då bara
känner jag att jag vill stänga av! jag vill säga till dessa människor:
"SLUTA GNÄLL FÖRFAN! GÖR NÅGOT ÅT DIN SITUATION... ATT SÖKA
SYMPATIER FRÅN ANDRA MÄNNISKOR GÖR INTE ATT DU MÅR BÄTTRE.
ENDAST DU SJÄLV KAN FÖRÄNDRA DIN SITUATION!"
Jag är inte känslokall, även om det kan verka så i detta inlägg.
T ex, när en väns mamma fick bröstcancer, det första jag gjorde när
jag fick sms:et var att ringa min kompis och fråga hur det var med henne...
och sa till henne att jag fanns där om hon behöver någon att prata med,
gråta ut mot en axel hos.
Jag kanske inte alltid har varit så stark... Eller alltid har verkat så stark.
Men innerst inne är jag ganska stark. Klarar av att stå på egna ben på
många sätt. Jag är stolt över mig själv. Jag kan stå upp rakryggad inför
människor, konfrontera dem med saker jag tycker är fel, erkänna att
min barndom inte varit rosenröd och mjuk och gullig. Jag har varit med
om en del, och nej det handlar inte om misshandel eller att jag blivit
slagen... det handlar om upplevelser, både bra och dåliga som jag kan
bära med mig i livet och lära mig av...
This is the new me :D
Jag är stolt över mig själv. Visst har jag komplex angående vissa saker...
Men vem fan har inte det?! :)
XOXO
Jenny has left the building
To be continue...
less på gnällande människor. Jag förstår nu hur människor såg
mig förrut när jag bara gnällde hela tiden och skäms så här
i efterhand för den personen jag varit. Idag när människor gnäller blir
jag bara irriterad och tycker de är patetiska. Okej, det finns saker som
man faktiskt får vara gnällig över...
Men när människor varje dag sitter på sin facebook, msn, blogg eller
dylikt och hela tiden ältar hur jävla dåligt de mår (går att ta tag i livet med
hjälp av psykologer eller andra experter), hur jävla sjuka de
är (finns faktiskt läkare att gå till) och att de hatar sin chef (går faktiskt att
söka nytt jobb eller försöka ignorera chefen för att må bättre) då bara
känner jag att jag vill stänga av! jag vill säga till dessa människor:
"SLUTA GNÄLL FÖRFAN! GÖR NÅGOT ÅT DIN SITUATION... ATT SÖKA
SYMPATIER FRÅN ANDRA MÄNNISKOR GÖR INTE ATT DU MÅR BÄTTRE.
ENDAST DU SJÄLV KAN FÖRÄNDRA DIN SITUATION!"
Jag är inte känslokall, även om det kan verka så i detta inlägg.
T ex, när en väns mamma fick bröstcancer, det första jag gjorde när
jag fick sms:et var att ringa min kompis och fråga hur det var med henne...
och sa till henne att jag fanns där om hon behöver någon att prata med,
gråta ut mot en axel hos.
Jag kanske inte alltid har varit så stark... Eller alltid har verkat så stark.
Men innerst inne är jag ganska stark. Klarar av att stå på egna ben på
många sätt. Jag är stolt över mig själv. Jag kan stå upp rakryggad inför
människor, konfrontera dem med saker jag tycker är fel, erkänna att
min barndom inte varit rosenröd och mjuk och gullig. Jag har varit med
om en del, och nej det handlar inte om misshandel eller att jag blivit
slagen... det handlar om upplevelser, både bra och dåliga som jag kan
bära med mig i livet och lära mig av...
This is the new me :D
Jag är stolt över mig själv. Visst har jag komplex angående vissa saker...
Men vem fan har inte det?! :)
XOXO
Jenny has left the building
To be continue...
Kommentarer
Trackback
