Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag är glad, haha det är jag i och för sig alltid - nästan i alla fall :)
Man tjänar inget på att gå runt och vara bångstyrig och tjurig. Vad
är meningen med det liksom?

Hur som helst, ni som följer min blogg och har läst de senaste (llllåååånnnnnggggaaaa)
inlägget, ni vet att jag skrivit att jag varit i kontakt med en kennel i Kil, vars ägare ville
ha fodervärd till tre hundar. Jag anmälde intresse, trots att jag bor 35-40 mil från kvinnan.
Jag är kanske galen. Men det är mitt mellannamn. Nä då, jag bara skojar. Men det verkade
vara en underbar ras; Finsk Lapphund. Jag kan säga att jag alltid velat ha en Siberian Husky,
men aldrig ens övervägt att skaffa det då de kräver EXTREMT(!) mycket från en som person.
De behöver extremt med motion och är en hund som behöver jobba och dra pulka m.m för
att de ska må bra. Det skulle inte kännas rätt att skaffa en sådan hund eftersom den inte skulle
få den tid som krävs av mig eller av någon annan i familjen. Det är ganska moget att faktiskt
kunna erkänna en sådan sak. Den här hundrasen har vissa likheter med en husky, men kräver
inte lika mycket direkt. Om jag ska ha hund, vill jag kunna ge den vad den behöver... Och det
skulle vi kunna göra med en finsk lapphund.

Men mitt på dagen var jag tyvärr tvungen att meddela personen att vi nog inte skulle kunna
ta en vovve, eftersom det skulle innebära en resa varje månad till Kil... vilket mina föräldrar
inte var riktigt beredda med. Självklart ska man ha bra kontakt med ägaren av hunden när
man är fodervärd. Men det skulle inte fungera för oss att åka till Kil en gång i månaden. Så
det var med lite sorg i hjärtat som jag satte mig ner och skrev ett mail till kvinnan och förklarade
situationen. Det kändes inget kul att behöva säga nej, men det fanns inget annat val i den
situationen.

För ungefär 20-30 minuter sedan avslutade jag ett samtal med ägaren till kenneln; En väldigt
trevlig kvinna, som förstod vårat dilemma. Hon tipsade då mig om att det var en kennel i Uppsala-
trakten (som jag faktiskt hade kontaktat tidigare under dagen via mail) som skulle ha valpar
och att jag kanske skulle fråga där. Men sedan sa hon; "Skulle det inte bli att ni kan få tag på
någon vovve... så hör gärna av dig igen. Dels kan det vara kul att veta hur det går. Men vi skulle
kunna prata igen om det här med fodervärd och se om det finns någon lösning på det i så fall...
Ni verkar vara perfekt som fodervärd; utställningsintresserade och så. Det är få fodervärdar
som är det. Så det är ett stort plus. Ibland kanske man får ha överseende med att det är stort
avstånd... "

Jag blev superglad kan jag säga. Otroligt trevlig kvinna, och det tyckte jag även innan hon ringde.
Så vi får se vad det blir :) Jag hade nästan gett upp hoppet lite, så det är bara och vänta
och se nu hur saker och ting utvecklar sig. Om det blir aktuellt, så blir det antingen en hane
på 1,5 år, en på 9 månader (Husky på bilden nedan), eller en liten valpis på 10 veckor.
Vi får se vad det blir vid ett eventuellt fodervärdskap, det får framtiden utvisa.



Bild lånad från: http://www.lappizaros.se/
Husky, en av hundarna som behöver
fodervärd...



XOXO Jenny has left the building. To be continue...