Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Det är idag exakt fyra år sedan jag skrev mitt första inlägg i bloggen.
Jag vet inte till en börjar när jag tänker efter, varför jag skaffade en
blogg då för. Jag antar att det var en modenyck. Det var ju nytt. I samma
veva skaffade jag även facebook. Jag var 16 år då. Idag har jag hunnit
bli 20 år. Idag är jag glad för att jag har bloggen, det är ett sätt för mig
att nå ut med tankar och åsikter om diverse saker. Och det är ett sätt för mig
att även skriva om en av de sakerna jag tycker mest om i mitt liv;
INNEBANDYN

Mitt första inlägg handlade om att jag var less på måndagar; det var långa
skoldagar, äcklig skolmat (och jag är den som egentligen aldrig tidigare innan
gymnasiet hade några synpunkter på maten)... Livet var som en plåga då.
Haha, det kanske i och för sig inte är helt sant heller. Men det kändes som det.
Men jag tror livet blir lite vad man gör det till. Ser man sig själv som ett offer, eller
människa med 0 tur i livet, då ser man nog till att gräva sin egen grav. Jag
var en annan människa då. Jag lade mig ner för minsta lilla och grät.
Men jag var extremt sårbar då på grund av diverse saker i mitt liv. Det är
inte alltid lätt när man är tonåring. Jag fick min kris ganska sent i tonåren fast
att det var jag som mognade först av alla i min grundskoleklass. Min
blogg fick utstå både det ena och det andra skiten. Jag tror jag hotade
med att ta livet av mig. Som att min blogg bryr sig. Haha.

Nä, men så här i efterhand är det lätt att vara lite ironiskt mot sådant som
man skrivit tidigare, flera år tillbaka. Men jag gick igenom diverse identitetskriser.
Det är fullt normalt när man är tonåring. Men jag som alltid varit stark, den som
stått upp när det blåste, den som inte tog skt (gav dock en del skit som man
i efterhand ju mer vuxen man blivit funderat över)... jag klarade inte krisen
speciellt bra.

Idag är jag igenom den, sedan ett ganska bra tag tillbaka. Idag är jag en helt annan
människa än då. Och det tack vare en person som finns i mitt liv, som jag tycker
väldigt mycket om; ja älskar är rätt ord. Det går aldrig att säga att en människa är fel.
Men jag var verkligen fel i mitt tänkande, mitt beteende och allting. Jag anklagade andra
människor för mina misslyckanden. Det var aldrig jag som hade fel... Det var alltid dem.
Men tack vare denna person, så blev jag tvungen att stirra sanningen i vitögat,
hur jävla ont det gjorde. Jag insåg att jag höll på bli en bitter, gnällande, tycka-
synd-om-sig-själv-människa... Det var då jag insåg att jag inte kunde fortsätta
bete mig som jag gjort tidigare. Förr oroade jag mig för så jävla mycket saker,
brydde mig om saker som jag egentligen inte skulle ha behövt lägga energi på.
Jag såg allting svart eller vitt, det fanns aldrig något mellanting. Ser man allting
svar eller vitt så funkar det inte riktigt. Man måste kunna kompromissa och så
för att få saker att fungera och verkligen tro på det. Man måste vara ödmjuk och
tillmötesgående med andra människor. Något som inte jag var... Jag dömde människor
på förhand istället för att lära känna dem. Det finns människor som jag då tyckte
ganska illa om pga att jag dömde dem innan jag kände dem, som jag idag tycker
är helt underbara människor...

Ni som följer min blogg, ni är inte överdrivet många. Men emellanåt får jag posititv
feedback som gör mig glad och som får en att le en extra gång. För ett tag sedan
fick jag höra att min blogg var annorlunda, men på ett bra sätt. Och då kände jag
att man behöver inte klottra 10 000 rader om mode, stureplan och de som topp-
bloggarna i Sverige skriver om, för att kunna få människor som tycker om det man
skriver.

Den här personen som jag tycker om, han sa till mig igår: "Vet du, du bör läsa det
här och det här inlägget på den och den bloggen. För vet du, när du använder svordomar
i dina texter (det händer ibland), då förstör du ett inlägg som annars egentligen är bra..."
Till en början tog jag det som en pik. Men när personen förklarade hur den menade,
så såg jag det mer som konstruktiv kritik :) Så ska verkligen försöka att hålla tillbaka
grodorna i fortsättningen. Den här personen plus en del andra har gett mig komplimanger
för att jag skriver bra. Så jag vet ju att jag kan skriva :)

Jag är glad att jag är en bättre människa idag, för jag mår mycket bättre av att vara
positiv och tro på det goda. Mitt liv har inte varit en dans på rosor. Men man lär av sina
misstag. Jag har tyckt synd om mig själv tidigare. Idag försöka att jag inte göra och istället
se möjligheter i de tråkiga sakerna som jag gått igenom, försöker vända det till något
positivt istället för att tycka synd om mig själv. Det är viktigt att uppskatta saker i livet och
jag har blivit mycket bättre på att göra det idag. Visst finns det fortfarande inslag av mitt
gamla jag. Jag tror på att människor kan förändras, men det går inte över en natt och
det gäller mig med. Sen tycker jag att det är viktigt att man accepterar att man inte kan
vara positiv exakt varenda vareviga dag. För det är inte mänskligt. Alla har sina downdays
och det måste man få ha ibland.

Fortsätt läs och kommentera. Det är kul med feedback. Dock vill jag be er som kommenterar
anonymt; "Vill ni säga något och är seriösa med det och står för det, kommentera med
era riktiga namn och ge mig en möjlighet för feedback till er... Jag tar nämligen inte
kommentarer från anonyma med påhittade namn speciellt seriöst. Jag anser bara då att det
är en feg människa som inte vågar stå för vad den tycker och tänker..."


XOXO Jenny has left the building. To be continue...