Det kommer en dag...
Jag vet att jag kanske inte borde skriva det, med respekt för mina lagkamrater för
det absolut inte finns någon som helst agg emot dem, det är inte de som har gjort
att jag känner detta. De har bara spelat, varit en del av lag... precis som jag skulle ha
varit denna säsong.
På mitt bröst har en logga med namnet Rasbo IK Uppsala stått. En klubb, jag förälskade
mig i, någongång för 3 ½ år sedan, en kärlek som länge hållt sig stark... men som under de senaste
månaderna svalnat på grund av mina tränare och deras agerande. Jag tänker
inte skriva ut vad som hänt, hur de har betett sig eller så... det är nämligen
inget jag vill skriva er läsare på näsan. Det finns något gott i alla...i alla fall är jag
villig att tro det även om jag ibland har funderat genom diverse inträffade
saker i mitt liv.
Idag har kärleken utvecklat sig till en hatkärlek... jag vill tillhöra klubben, men inte längre
spela i damlaget på grund av den behandlingen jag har fått. Jag visste att det skulle komma
en dag då jag skulle lämna klubben, men jag hade hoppats att det skulle bli av ett skäl
som handlade om att jag ville utvecklats och behövde nya utmaningar. Men under de
förhållanden som rådit med falska ord ovh ignorans, lutar det mer och mer nu åt att
det inte bara blir på grund av känslan av att utvecklas, utan för att det är nödvändigt
i dagsläget för att överleva. Jag skriver detta utan att känna att jag inte nämnt
att jag varit intresserad av att byta klubb.
Det finns säkert de människor som kommer reagera negativt på detta. Det jag dock
vill poängtera är att det inte finns några hard feelings mot lagkamraterna...
Att jag känner det jag gör är inte deras fel...
det absolut inte finns någon som helst agg emot dem, det är inte de som har gjort
att jag känner detta. De har bara spelat, varit en del av lag... precis som jag skulle ha
varit denna säsong.
På mitt bröst har en logga med namnet Rasbo IK Uppsala stått. En klubb, jag förälskade
mig i, någongång för 3 ½ år sedan, en kärlek som länge hållt sig stark... men som under de senaste
månaderna svalnat på grund av mina tränare och deras agerande. Jag tänker
inte skriva ut vad som hänt, hur de har betett sig eller så... det är nämligen
inget jag vill skriva er läsare på näsan. Det finns något gott i alla...i alla fall är jag
villig att tro det även om jag ibland har funderat genom diverse inträffade
saker i mitt liv.
Idag har kärleken utvecklat sig till en hatkärlek... jag vill tillhöra klubben, men inte längre
spela i damlaget på grund av den behandlingen jag har fått. Jag visste att det skulle komma
en dag då jag skulle lämna klubben, men jag hade hoppats att det skulle bli av ett skäl
som handlade om att jag ville utvecklats och behövde nya utmaningar. Men under de
förhållanden som rådit med falska ord ovh ignorans, lutar det mer och mer nu åt att
det inte bara blir på grund av känslan av att utvecklas, utan för att det är nödvändigt
i dagsläget för att överleva. Jag skriver detta utan att känna att jag inte nämnt
att jag varit intresserad av att byta klubb.
Det finns säkert de människor som kommer reagera negativt på detta. Det jag dock
vill poängtera är att det inte finns några hard feelings mot lagkamraterna...
Att jag känner det jag gör är inte deras fel...
Kommentarer
Postat av: Julia
Men detta hat(om det nu är hat) påverkar oss alla andra i laget. Även fast inget är menat till oss så blir det som om det vore till oss och personligen så anser jag INTE att tränarna har gjort fel, bara sitt jobb.
Trackback
