A mother who doesn't love her daughter...
saker, men när jag skriver negativt så handlar det ju om att jag mår dåligt av det som
jag är negativ över. Och den dagen jag skaffade bloggen handlade mycket om att ha
en plats att skriva av sig på. Jag vet att det blev i offentlighetens ljus,
men det var ändå mitt sätt att försöka tackla saker och ting.
Jag är avundsjuk på många barn... jag vet att jag inte är ett barn längre åldersmässigt,
men till mina två föräldrar är jag barn och kommer så alltid att vara. Sen om jag
ser dem som mina föräldrar är en annan sak. Pappa ser jag ju definitivt som min far.
Men när det gäller min mamma, så vet jag inte ens om jag vill kalla henne för mamma
längre. En moders kärlek ska vara ovillkorlig... men i mitt fall är den inte det. För att
hon ska tycka att jag gör något bra, måste jag "slava" för henne. Ibland är det nästan
så att jag upplever att jag ska gå ner på knä och buga för henne. Det är inte vettigt,
inte för fem öre. Jag har aldrig fått höra av min mor att hon älskar mig. I och för sig har
pappa inte heller sagt det. Men han ställer upp i alla fall och det känns som att det
är tillräckligt för mig.
Jag sa, jag vet inte när det var... men jag vet att det inte är så längesen, att:
"jag har aldrig varit älskad...". Alla har sagt till mig:
"Men skärp dig, det är klart du har. Dina föräldrar älskar dig."
Jag har trott dem, jag har gått på deras ord som egentligen varit lögner
(något som de naturligtvis inte kunna veta att det varit.).
Jag har blivit kallad känslokall av min mor, egentligen borde hon inte
ta sådana ord i sin mun... och hon borde inte ens behöver fundera över varför
jag är känslokall mot henne. Jag kan visa kärlek... Men bara mot dem som
behandlar mig bra (d v s inte berättar för mig hur värdelös jag är hela tiden).
Ikväll sa min mamma att jag är en värdelös bilförare. Tidigare kvällar
har jag hört att jag är värdelös på flera punkter. Enligt henne är jag värdelös
på det mesta. Om någon skulle fråga vad hon har sagt, skulle jag nog vända
frågan tillbaka till dem och säga: "Frågan är vad hon inte har sagt..?"
För så är det. Jag kan inte komma ihåg en enda grej hon sagt att jag gjort bra
eller så. Det är hemskt... Jag hatar att bli nedtryckt, men det spelar ingen roll
att jag står upp och säger åt henne att hon behandlar mig som skit. Det spelar
ingen roll att flera andra säger detsamma; d v s att hon behandlar folk illa
och har fel. För i hennes värld är hon diktator, alla som går emot henne har
fel... de ska sågas vid fotknölarna.
Jag har blivit kallad känslokall men jag orkade inte bry mig nämnvärt. Vissa kastar känslor omkring sig andra inte. Jag gör det inte och jag tycker de som gör det är jobbiga och kräver uppmärksomhet för de allra minsta pyttesmå skitgrejerna.
Jag kastar inte heller känslor omkring mig, jag visar dem för de jag tycker om... jag tycker det är jobbigt med de som kastar känslor omkring sig med, för känslor är något man skall visa för dem man tycker förtjänar det och de man tycker om.
Tänk dig då att ha en människa som varje gång du kollar på tv klankar ner på människan, verkligen måste uttrycka att en person ser förjävlig ut eller så. Så är min mamma. Fast hon klankar ner på allt och alla. Jag brukar säga lite halvspydigt när hon ödslar känslor om man kan kalla det för det i detta fall: Men låt människan va, den stör väl inte dig eller? Sluta lägg energi på petitessaker och ödsla det på något viktigt som verkligen är något att ödsla det på.
Jag skulle ha tagit paus i mitt pluggande, försökt få mig ett jobb och skaffa mig ett eget hem. För pluggar själv och vet hur hårt det kan vara att koncentrera sig. Därför så ska man nog helst gör det när man har en stadig miljö runtom sig
