Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag har spelat innebandy i mångar år. Men jag har aldrig någonsin råkat
ut för någon skada. Men någon gång ska väl vara den första, även om man
hoppats att den där första gången aldrig ska komma. Men igår inträffade det.
Laget åkte till Vattholma för att möta Storvreta U:2... en match som skulle bli
tuff. Just nu är det lite vinna eller försvinna när det gäller vårat avancemang till
division 3. Vi ligger nära kvalplats, och de som låg före oss inför matchen
var just Storvreta. De hade fyra poäng mer än oss, samt en match mer spelad.

För min del var matchen en chansning. Har haft problem med baksidan av låret
i två veckor... men kände ändå efter uppvärmningen att det skulle fungera
att spela, även om det gjorde lite ont.

Matchen inleddes med att vi tryckte dit 1-0 ganska tidigt, ett resultat som stod
sig hela första perioden. Storvreta hade några ganska farliga lägen, men
fick aldrig bollen att smaka på nätmaskorna. Andra perioden fortsatte med att vi
gjorde ett par mål... men Storvreta lyckades sedan trycka dit en boll.

Dock kändes vi nästa överlägsna när tredje perioden fortsatte. Boll efter boll
hittade in bakom Storvretas osäkra målvakt. Måste ändå ge storvretaspelarna
en eloge att de inte gav upp trots att låg under stort. I mitten av tredje perioden
råkade jag ut för att jag backade in i en tjej och trampade henne på foten, så
benet vek sig bakåt, varpå det smällde till i lårmuskeln. Jag har fått sträckningar,
men den här smärtan var hemsk. Jag är inte den som gråter för lite smärta,
men det var nära igår. Trots smärtan gav jag mig fan på att fortsätta spela.
Efter att ha suttit ett byte gav jag mig in på planen igen, och ja det gjorde jävligt
ont, men det gick. I slutskedet av matchen lyckades jag slå en backhand pass
fram till min kedjekamrat Jessica, som riktigt jävla snygg tryckte in 9-1-målet.

Matchen slutade 9-1 till oss. Alla tjejer i laget gjorde en kämparinsats.
Min match, slutade med 3 timmar på akuten under lördagskvällen,
där jag fick genomgå diverse undersökningar av knäet,
då läkarna trodde att knäet gått åt helvete. Genomgick även röntgen
som inte visade något. Det läkarna sa var att det troligen handlade om
en blödning i lårmuskeln. Jag trodde mer på en liten bristning, men då
förklarade läkaren för mig att jag absolut inte hade kunnat fortsätta
spela. Dock kan jag efter att ha sökt lite på internet och muskelbristningar
konstatera att ortopedläkaren missat en sak i sin utbildning. Det
går närmligen få en mindre bristning där det är några muskelfibrer
som släpper och man upplever den smärta jag gjorde och får en blödning.
Muskelbristning eller inte? Hur som helst vann vi och mitt lår är bättre
idag. Dock är jag avrådd att använda muskeln och ska vara i stillhet. Så
den närmaste veckan blir det definitivt ingen träning för min del.
Tråkigt eftersom vi har en ny match kommande söndag på hemmaplan
mot SK Vide U.