Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag hade trott på någon form av lättnad ikväll då jag kom hem från träningen,
som blev sönderhackad på grund av det mötet vi hade som tog nästan 2 timmar(!).
Men jag känner förvirring nu och det är för att det händer så mycket på en gång.
Idag innan träningen var vi två lag, när vi lämnade träningen var vi et enda lag.
Vi har startat om på nytt, vad det nu ska betyda. Men det är nya förrutsättningar.
Vissa är säkert nöjda med det som blev, andra inte. Men vi är ett lag nu och det
är huvudsaken.

När jag lämnade mötesrummet, var det nästan så att det föll en tår. Vi tvingades
ta farväl av en spelare, som jag jag tycker om väldigt mycket som person. Vi tog
farväl av en av våra tränare, som varit med oss från förra årets påbörjade satsning.
Det var svårt att försöka fokusera på en träning, även om jag gjorde så gott jag
kunde. Vi var som en familj, och nu känns det lite som man fått armen avhuggen, även
om jag stod bakom det beslutet. Jag kan inte beskriva det med ord och
tårar rinner när jag skriver detta. Jag tror jag måste sluta skriva, för jag finner inga
ord att fortsätta detta inlägg med... Men jag är uppriktigt ledsen över det som hände
och tycker inte om att det var tvunget att ske.

Nu ska jag försöka sova, hur det ska gå till med massa tankar snurrandes. Åh,
hade verkligen behövt en kram från den personen jag tycker om ikväll. Hade
känts skönt. Det är som min vän Ulla skriver på sin facebook: "En galen dag som går
mot sitt slut.... skönt att den är över..."



Over and out...