Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Efter gårdagen kändes det som att jag bara ville dö. Det hade varit en väldigt jobbig
dag... psykiskt, även lite fysiskt då jag inte kunnat träna på två veckor och nu var uttagen
till en match (blev visserligen att sitta på bänken på matchen, men ändå). Förlusten med 8-1
sved ordentligt. Jag kunde inte göra något för att hjälpa laget då jag satt på bänken och inte
fick någon chans (vilket i och för sig är förståeligt med tanke på att jag var osäker på om lår-
muskeln skulle hålla ihop). Men jag kände mig något djävulsk handikappad, som att jag spelade
innebandy med bakbundna händer. Sådant är aldrig kul att känna, oavsett om man har förståelse
för att man inte får spela. Men man blir både ledsen och förbannad när man känner att man inte
kan hjälpa sitt lag. Jag åkte från Alsike sporthall med en helkonstig känsla i kroppen och i huvudet.
Kan inte beskriva den. Men jag blev verkligen deprimerad.

Dagen fortsatte med ytterligare innebandy, genom att jag skulle döma en F9-match i min
hemmahall ute i Rasbo klockan 15.20. Eftersom ingen annan utbildad person från klubben kunde
döma den, blev jag själv. Jag tänkte att det inte borde vara några problem att göra det. Och det
hade det nog inte blivit, om spelarna hade haft minsta aning om vad olika termer inom innebandyn
betydde och lyssnade. Mitt tålamod tröt igår, och det var tur för de här små tjejerna att det bara var
en 2x20 minutersmatch. Annars vet jag inte riktigt hur det hade kunnat sluta. Jag kände sådan makt-
löshet. Jag var där för att vara "matchledare", som man är som domare på den nivån jag dömde igår.
Men det kändes som att jag stod och pratade inför tomma intet när jag sa att det var frislag, när jag
förklarade för spelarna vad de hade gjort fel. Ena laget hade blått matchställ och det andra vinrött.
När jag pekar och säger att det är rött lags frislag borde det ju vara en självklarhet att de förstår vad
jag menar. Men det var de inte. Istället stod de och glodde på mig som UFON som inte förstod vad jag
sa. Jag började fundera ett tag på om de överhuvudtaget kunde svenska. Sen när de väl fattade att de
hade frislag, lade de bollen 3-4 meter från punkten jag pekade på. Så att jag tvingades säga åt dem i
stort sett varenda gångatt där ska ni inte slå det, utan härifrån osv. Och ibland tvingas jag blåsa om
frislag, för att de lade upp bollen så fort och spelade den på en gång, och de då hade lagt den fel.
Sedan tvingades jag avbryta flera frislag, för att de trots, hur många uppmaningar som helst, hade
rullande boll på frislaget. Jag vet att det står i regelboken att det är okej att bollen rullar lite, så länge
inte laget har någon fördel av det. Och det var en del fördelssituationer genom rullande boll. Men jag
tycker också att det är bättre att försöka lära de här små att bollen ska ligga still. Lär de sig inte nu i
början av sina "innebandykarriärer", kommer ju beteende hänga med upp på högre åldersnivåer.



Och inte nog med detta, strax innan Dam-U-lagets match ska börja, surfar jag in på facebook på min
mobil och finner att en person inom organisationen kring damlaget öppet sitter och funderar på vad han
ska göra med laget. Det är en grej som gör mig rosenrasande förbannad. Speciellt eftersom denna person
har en ledande roll inom organisationen, och varit med och bestämt att vi inte ska skriva massa negativt på internet kring laget, då det varit en del schismer som kommit ut på nätet som vissa människor känt sig
träffade av. Jag tänker inte skriva ut mer om mina känslor och dylikt kring detta, men det gör mig så
förbannad och så ledsen att se denna person, som ska föreställa att vara äldre än en själv, beter sig på detta viset. Efter en jobbig dag, var det droppen!

Men det var det tydligen inte, utan det hann hända ytterligare en sak till som gjorde mig ledsen.
Så gårdagskvällen slutade i tårar. Oavsett om man är stark så klarar man inte av att ta hur mycket som
helst under en och samma dag. Hade dömningen av matchen gått bra igår, och hade inte personen kring
laget suttit på sin facebook och skrivit som den gjorde, hade jag nog inte tagit så hårt på dagen. Men allting
fick mig både ledsen och förbannad. Och framförallt kände jag en fruktansvärd maktlöshet och funderade
kring varför.

Jag vet att jag varit en människa med kontrollbehov. Men jag har lärt mig att man kanske inte
alltid behöver ha kontroll på allting. Men när man inte har kontroll över någonting. När allt är en
enda röra med utspridda bitar som man inte kan pussla ihop, så vill man bara försvinna. och det
var exakt det jag kände igår, maktlöshet utan det minsta koll på någonting. Jag behöver inte ha
kontroll på allting, blir bara jobbigt i längden. Men jag vill ändå känna att jag har någonting av
allting i mitt liv under kontroll. Jag dessutom hoppats att det skulle ha känts bättre idag när jag
slog upp ögonen. Men vissa dyningar från gårdagen dröjer sig kvar och det känns lite grått idag
med. Lite sol ute på himlen hade definitivt gjort dagen bättre, det kan jag garantera. Så hoppas
solen tittar fram lite senare. För då kommer jag få ett litet leende på läpparna i alla fall. Behövs
så lite för att man ska bli glad. Men väldigt mycket för att bli ordentligt ledsen. Ofta kan man tackla
en del händelser ganska bra. Så därför vet jag, att känner man som jag gör nu, då har det hänt
flera saker...


Bilden av kaos. Kan liknas vid mina hjärnceller som är en enda
röra nu efter gårdagen...

Jag sitter och funderar på om det finns någonting som jag kan göra åt det som hände igår under
dagen. Det var nämligen en person i min närhet, som jag tycker mycket om även om han kanske
är lite tjurig på mig just nu, som lärde mig att det var ganska bra att tänka i de banorna :) Tack,
du vet vem du är, även om du kanske är lite tjurig på mig just nu. Man måste ju ändå försöka tänka
positivit fast att saker och ting varit jobbiga...

Kan jag göra något åt förlusten? - Nej jag spelade inte igår, så svårt att göra något åt förlusten
                                                        i efterhand. Även om jag kan försöka peppa tjejena i laget
                                                        på träningarna och göra mitt bästa i fortsättningen för att vi
                                                        ska utvecklas som lag.
Kan jag göra något åt dömningen? - Ja, jag funderar ärligt talat på att ta kontakt med tränaren
                                                           i det laget jag dömde inom klubben, och fråga honom om
                                                           jag får komma ner på en av deras träningar och lära ut
                                                           lite grejer till tjejerna kring regelverket och de olika situationerna
                                                           som man som domare kan blåsa för på matcherna.
Kan jag göra något åt det personen
kring laget skrivit på sin facebook? - Det vet jag inte än. Vill se vad andra spelare i laget tycker. Men
                                                             tror det är flera som uppenbart är förbannade över det... och inte
                                                             tycker det är speciellt kul att behöva läsa sådana saker.