Höjskräck skall besegras...
Nä då kanske den inte gör. Men jag trotsar den ganska ordentlig när jag klättrar
8-9 meter upp i luften på en stege för att montera en ljusslinga på en tacknock.
Jag vågade inte kolla ner en enda gång kan jag säga. Kan även erkänna att
mina ben skakade. Jag; stora, starka, biffiga, elaka backen är höjdrädd?
Haha det är sanningen faktiskt. Ingen man känner sig sådär kaxig att erkänna.
Men alla har ju svagheter eller hur?
Hur som helst så gick det sisådär med uppsättningen, då jag upptäcker att slingan
inte är lika lång som den andra vi hade satt på samma ställa tidigare, som nu gått
sönder. Så var ju sådär lagom kul efter slagsmålet med stegen, ett flertal svordomar.
Tur att inte någon gick förbi. Då hade jag nog blivit klassad som schizofren där jag
stod och prata med med själv, med snön upp över gympadojorna. Så nur är jag
blöt om fossingarna med :P Kanske bör ta av sig strumporna så man inte blir förkyld.
Nu ska jag vila någon timme, fixa lite käk och sedan åka på träning. Ni som sett
videobloggen från imorse vet att det väntar ett möte med laget pga olika omständig-
heter som råder. Jag tycker verkligen inte att det är speciellt kul att vi ska behöva
ha detta möte. Men det är nödvändig för allas bästa tror jag. När jag tänker på
mötet kommer jag ofrånkomligen att tänka på texten i Lisa Nilsson "Långsamt
farväl"; "Men hur säger man till nån' att här tar vägen slut... "
Jag hatar verkligen detta läget och det som förmodligen kommer bli konsekvenserna
av det. Det sista man vill är att någon annan skall fara illa och att göra någon illa.
För jag är delaktig i detta, lika mycket som vi alla är i laget. Är det rätt väg att gå?
Det kan jag inte svara på än. Det kan ingen göra. Endast framtiden kan utvisa detta.
Vad det innebär. Det vet varken jag eller någon annan i laget. Jag hoppas det
löser sig till det bästa.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
8-9 meter upp i luften på en stege för att montera en ljusslinga på en tacknock.
Jag vågade inte kolla ner en enda gång kan jag säga. Kan även erkänna att
mina ben skakade. Jag; stora, starka, biffiga, elaka backen är höjdrädd?
Haha det är sanningen faktiskt. Ingen man känner sig sådär kaxig att erkänna.
Men alla har ju svagheter eller hur?
Hur som helst så gick det sisådär med uppsättningen, då jag upptäcker att slingan
inte är lika lång som den andra vi hade satt på samma ställa tidigare, som nu gått
sönder. Så var ju sådär lagom kul efter slagsmålet med stegen, ett flertal svordomar.
Tur att inte någon gick förbi. Då hade jag nog blivit klassad som schizofren där jag
stod och prata med med själv, med snön upp över gympadojorna. Så nur är jag
blöt om fossingarna med :P Kanske bör ta av sig strumporna så man inte blir förkyld.
Nu ska jag vila någon timme, fixa lite käk och sedan åka på träning. Ni som sett
videobloggen från imorse vet att det väntar ett möte med laget pga olika omständig-
heter som råder. Jag tycker verkligen inte att det är speciellt kul att vi ska behöva
ha detta möte. Men det är nödvändig för allas bästa tror jag. När jag tänker på
mötet kommer jag ofrånkomligen att tänka på texten i Lisa Nilsson "Långsamt
farväl"; "Men hur säger man till nån' att här tar vägen slut... "
Jag hatar verkligen detta läget och det som förmodligen kommer bli konsekvenserna
av det. Det sista man vill är att någon annan skall fara illa och att göra någon illa.
För jag är delaktig i detta, lika mycket som vi alla är i laget. Är det rätt väg att gå?
Det kan jag inte svara på än. Det kan ingen göra. Endast framtiden kan utvisa detta.
Vad det innebär. Det vet varken jag eller någon annan i laget. Jag hoppas det
löser sig till det bästa.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Kommentarer
Trackback
