Ett stycke svensk idrotthistoria...
Jag kan inte riktigt komma ihåg att jag fått uppleva ett stycke svensk idrottshistoria
skrivas. I alla fall inte som jag kommer ihåg just nu. Så jag kan därför inte säga att
det är så. Men ikväll fick jag uppleva det; genom ilska, nervositet och till sist bara
en befriande lycka. Den som inte såg svenska damlandslaget i handboll gå till semifinal,
har missat en stor portion av svensk idrottshistoria.
Tjejerna gick igenom gruppspelet klanderfritt och med en kämparglöd och styrka som
det var längesedan som jag beskådade hos ett svenskt damlandslag (Fotbolls-VM 2003?
Ja det är möjligt att det var senaste gången.) Ett oavgjort resultat igår hade gett
svenskorna semifinalplatsen. Men matchen mot frankrike var till en början (det jag såg
av matchen) rent ut sagt usel. Och med ett sådant spel skulle det bli att packa väskan
och åka hem. Ändå lyckades man krypa ikapp och förlorade bara med uddamålet. Trots
förlusten, gavs tjejerna ytterligare en chans till kvalifikation, om man slog Ungern ikväll.
Jag trodde på tjejerna innan. Men efter att matchen pågått i 15 minuter såg det bäcksvart
ut. Stolpträff efter stolpträffa, en Ungens världsmålvakt vid namn Pallinger som var omutlig
i målet, samtidigt som Gabriella Kain (som storspelat i det svenska målet under turneringen)
kom in i matchen helt snett och inte räddade en enda boll. Jag svor utav förbannelse, eftersom
jag är en känslomänniska och blir lätt sur när ingenting fungerar som det brukar. Jag vet
ju att tjejerna kan. De har ju visat så tydligt i turneringen genom att slå världslag gång på gång
på gång, att är de på tå samtidigt som målvaktsspelet fungerar, verkar inget lag ha chansen
mot dem. En del av ilskan riktades redan efter 10 minuter mot att inget målvaktsbyte skedde.
Till slut kom det. Cecilia Grubbström fick ingen tacksam uppgift efter Kains genomklappning under
första delen av matchen. Jag kände där att matchen kändes körd. Usch att jag ens tänker så
när jag hela tiden säger till tjejerna i laget att vikten ligger på att inte ge upp förrän det verkligen
står 60 minuter på tavlan när vi spelar match (spelar innebandy).
Men Grubbström stod upp. Hon var rena väggen. Med hennes bländande målvaktsspel (överglänste
självaste Pallinger som faktiskt är en av världens bästa), började en osäkerhet infinna sig hos
ungerskorna som i första halvleken hade öppen gata när de sköt på mål och satte varenda boll.
Samtidigt började svenskorna visa upp det spel som man haft tidigare i turneringen; det stenhårda
försvaret, den stenhårda offensiven som inte ger sig bara för att man får ett par smällar... Allting
började plötsligt stämma. När det var som allra svartast dök Grubbström upp som ett ljus i mörkret.
Svenskorna fick självförtroende, åt sig ikapp Ungern och förbi. Det blev hela fem måls marginal
till slut, till fördel för svenskorna så klart. Jag vet inte hur mycket stryk Linnea Torstensson tog
i denna match, och det värsta av allt var att hon inte fick domslut med sig heller. Händer i brösten,
slitande i armarna i hoppen in för att göra mål... listan på osjysst spel mot den hårda svenskan
kan göras lång. Inte ens punktmarkering eller ett fall, som resulterade i att hon fick ont i handleden,
kunde stoppa henne från att visa vägen för Sverige ikväll. Och till sin hjälp hade hon Anna-Maria
Johansson, som även hon klev fram när det som mest behövdes, och gjorde några delikatesser som
ställde Pallinger i Ungerns mål.
15 December 2010, klockan (ca) 19.45.
Lägg datumet och klockslaget på minnet.
Det är nämligen någon som förallting kommer att skrivas in i historiaboken. Det är ett stycke
svenskidrottshistoria som tidigare ikväll har skrivit. Jag är en känslomänniska och måste
erkänna attdet kom en tår när det var klart. Att fälla en tår i samband med idrott är en vacker
syn; det beskriver känslorna mer tydligt och inte bara med ord. Sveriges damlandslag i handboll är för första gången i historien, i en mästerskapssemifinal! Jag använde mig av Staffan Lindeborgs citat från OS i Aten 2004 när Henrik Nilsson och Marcus Oskarsson tagit guld på K2 1000 meter och Lindeborg gapat som en galning av glädje: "Förlåt om jag väckte er därhemma. MEN SVERIGE HAR TAGIT GULD!" Det har blivit ett klassiskt sportcitat för mig. Inte för att svenskortna tagit guld ännu, men det är ändå en stor seger för svensk damhanboll att de tagit sig till semifinal.
Linnea Torstensson gör mål under gruppspelet mot Ukraina...
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
skrivas. I alla fall inte som jag kommer ihåg just nu. Så jag kan därför inte säga att
det är så. Men ikväll fick jag uppleva det; genom ilska, nervositet och till sist bara
en befriande lycka. Den som inte såg svenska damlandslaget i handboll gå till semifinal,
har missat en stor portion av svensk idrottshistoria.
Tjejerna gick igenom gruppspelet klanderfritt och med en kämparglöd och styrka som
det var längesedan som jag beskådade hos ett svenskt damlandslag (Fotbolls-VM 2003?
Ja det är möjligt att det var senaste gången.) Ett oavgjort resultat igår hade gett
svenskorna semifinalplatsen. Men matchen mot frankrike var till en början (det jag såg
av matchen) rent ut sagt usel. Och med ett sådant spel skulle det bli att packa väskan
och åka hem. Ändå lyckades man krypa ikapp och förlorade bara med uddamålet. Trots
förlusten, gavs tjejerna ytterligare en chans till kvalifikation, om man slog Ungern ikväll.
Jag trodde på tjejerna innan. Men efter att matchen pågått i 15 minuter såg det bäcksvart
ut. Stolpträff efter stolpträffa, en Ungens världsmålvakt vid namn Pallinger som var omutlig
i målet, samtidigt som Gabriella Kain (som storspelat i det svenska målet under turneringen)
kom in i matchen helt snett och inte räddade en enda boll. Jag svor utav förbannelse, eftersom
jag är en känslomänniska och blir lätt sur när ingenting fungerar som det brukar. Jag vet
ju att tjejerna kan. De har ju visat så tydligt i turneringen genom att slå världslag gång på gång
på gång, att är de på tå samtidigt som målvaktsspelet fungerar, verkar inget lag ha chansen
mot dem. En del av ilskan riktades redan efter 10 minuter mot att inget målvaktsbyte skedde.
Till slut kom det. Cecilia Grubbström fick ingen tacksam uppgift efter Kains genomklappning under
första delen av matchen. Jag kände där att matchen kändes körd. Usch att jag ens tänker så
när jag hela tiden säger till tjejerna i laget att vikten ligger på att inte ge upp förrän det verkligen
står 60 minuter på tavlan när vi spelar match (spelar innebandy).
Men Grubbström stod upp. Hon var rena väggen. Med hennes bländande målvaktsspel (överglänste
självaste Pallinger som faktiskt är en av världens bästa), började en osäkerhet infinna sig hos
ungerskorna som i första halvleken hade öppen gata när de sköt på mål och satte varenda boll.
Samtidigt började svenskorna visa upp det spel som man haft tidigare i turneringen; det stenhårda
försvaret, den stenhårda offensiven som inte ger sig bara för att man får ett par smällar... Allting
började plötsligt stämma. När det var som allra svartast dök Grubbström upp som ett ljus i mörkret.
Svenskorna fick självförtroende, åt sig ikapp Ungern och förbi. Det blev hela fem måls marginal
till slut, till fördel för svenskorna så klart. Jag vet inte hur mycket stryk Linnea Torstensson tog
i denna match, och det värsta av allt var att hon inte fick domslut med sig heller. Händer i brösten,
slitande i armarna i hoppen in för att göra mål... listan på osjysst spel mot den hårda svenskan
kan göras lång. Inte ens punktmarkering eller ett fall, som resulterade i att hon fick ont i handleden,
kunde stoppa henne från att visa vägen för Sverige ikväll. Och till sin hjälp hade hon Anna-Maria
Johansson, som även hon klev fram när det som mest behövdes, och gjorde några delikatesser som
ställde Pallinger i Ungerns mål.
15 December 2010, klockan (ca) 19.45.
Lägg datumet och klockslaget på minnet.
Det är nämligen någon som förallting kommer att skrivas in i historiaboken. Det är ett stycke
svenskidrottshistoria som tidigare ikväll har skrivit. Jag är en känslomänniska och måste
erkänna attdet kom en tår när det var klart. Att fälla en tår i samband med idrott är en vacker
syn; det beskriver känslorna mer tydligt och inte bara med ord. Sveriges damlandslag i handboll är för första gången i historien, i en mästerskapssemifinal! Jag använde mig av Staffan Lindeborgs citat från OS i Aten 2004 när Henrik Nilsson och Marcus Oskarsson tagit guld på K2 1000 meter och Lindeborg gapat som en galning av glädje: "Förlåt om jag väckte er därhemma. MEN SVERIGE HAR TAGIT GULD!" Det har blivit ett klassiskt sportcitat för mig. Inte för att svenskortna tagit guld ännu, men det är ändå en stor seger för svensk damhanboll att de tagit sig till semifinal.
Linnea Torstensson gör mål under gruppspelet mot Ukraina...
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
Kommentarer
Postat av: Joss
Jag har bara kollat med karin om hon tog hem något, så var jag ner till hallen igen och då fanns det inget kvar där...jagska fråga på träningen i kväll tänkte jag :)
Postat av: keela
haha, pucko är någonting bra ju :)
Trackback
