Ett delat Sverige.
Det här inlägget ska inte handla om politik. Det ska inte handla om något
geografiskt... Det ska handla om komik. Och nej jag tänker inte sitta här
och försöka roar en läsare med en massa dåliga skämt och vara någon
lustigkurre. Min humor är så konstig att ingen direkt skulle förstå sig på hur
jag använder mina hjärnceller. Ta den gången när jag gick med Ulla och
Jessica på ICA Kvantum på Gränby Centrum, för exakt två veckor sedan.
Klockan var ca 21.20. Vi hade haft träning i Allianshallen på kvällen och var
väl en aningen trötta. Inte nog med att Ulla satt och pratade om att hon skulle
köra i diket och att vi skulle begrava Jessica levande med snöskyffeln som
låg i bakluckan. Jag satt jag och gjorde ett ljud, som Ulla skulle ha sagt, lät
som en fjortis. Sedan väl på Kvantum när vi gick förbi fruktdisken och
jag fick syn på päronen som låg, så fick jag världens dåligaste skämt i huvudet.
Jag tänkte ta två Päron och säga samtidigt som jag höll upp det ena:
"Det här är L******", sedan sänka det och höja det andra päronet: " Det här
är K****. Det är Ullas päron". Jag tyckte det var skitkul, det tyckte Jessica med.
Ulla såg väl dock ut som att hon just gått och provsmakat citronerna i grönsaks-
disken, dock kom det väl ett litet leende efter någon sekund efter att hon uppfattat
skämtet. Och just det sista, mitt skämt, är ju faktiskt en grej som Ulla skulle ha
kunnat ta illa vid sig av. Vad är okej att skämta om? Vem får man skämta om?
Vem kan man skämta med?
Idéen till detta inlägg kom förra veckan av att jag såg en intervju hos Malou von Siwers
i programet Efter Tio , där några några personer pratade om just skämt och vad det är okej
att skämta om. En av dem, en författare vid namn Theodor Kallifatides född 1938,
sa att han inte tyckte det var okej att man skämtade om handikappade och folk
som stod "under" en på så sätt att de inte var lika smarta osv. Den andra, Kodjo
Akolor född 1981, menade på att vi borde kunna skämta om i stort sett alla. Annars
behandlar vi ju människor olika, och det pratas hela tiden om vikten av att alla
människor ska vara jämnställda och att ingen ska se ner på någon annan eller anse
att den "står lägre" i rang. Det skiljer fyrtiotre år mellan dessa två människor och
jag tycker det är ganska uppenbart att det är åldern som skiljer dessa två personers
åsikter åt.
Jag tro nämligen att åldern bestämmer vad vi tycker det är okej att skämta om. Förr var det
till exempel en skam att få ett barn som var handikappat. Det är det inte längre idag.
Anledningen till att jag vet detta, är för att jag faktiskt har en farbror som dog som 6-åring,
pga att han föddes med missbildningar och han hamnade på ett barnhem. Det är hemskt
egentligen. Men det är sanningen. Det var så med alla barn på den tiden. Jag tror våran barndom
och vad vi växte upp i för samhälle spelar in på vad vi har för syn på saker och ting.
Idag kallar vi våra föräldrar för det ena och det andra, eller ja många av oss gör det.
Våra föräldrar blir självklart arga. Men vi fortsätter. Förr i tiden fick man sig en smäll om man
gjorde något sådant, vilket sällan gjorde att man gjorde om samma sak. Då var det tillåtet
med barnaga, vilket egentligen inte är bra, men samtidigt gjorde att vissa barn kanske inte
betedde sig dåligt. Jag har kallat min pappa och mamma för gubb- och kärringjävel när jag
varit riktigt förbannade på dem. Men det är ändå ganska lindrigt kan jag tycka när man jämför
med att det finns de som kallar sina mammor för horor. Jag kan inte låta bli att då ifrågasätta
vad barnet som kallar sin mamma för hora är? En horunge eller? Nä, jag ska inte prata om det.
Men anledningen till att jag tar upp detta är för att vi har sådan olika syn på saker och ting.
Theodor tyckte som jag tidigare skrivit att det inte var okej, medan Kodko Akolor med
menar på att det går att skämta om det mesta: "Jag tycker inte det finns så mycket
tabu längre i humoravseende. Kommer jag på något som är roligt, är det inte just det
som det handlar om som är det viktiga, utan det roliga i det. Det blir ju lite att man inte
ser dem som jämnlika, bara för att man inte vill skämta med dem när de är handikappade.
Jag säger inte att man ska skämta om handikappade, men man måste kunna ställa
frågan. Det finns Cp-skadade som driver med sig själva också... Varför likställer man sig
inte handikappade med sig själv? Det är det jag vill få fram... "
Jag tycker personligen att man ska få skämta om allting, så länge man inte hoppar på
någon specifikt på ett dåligt sätt, som kan uppfattas som negativt eller sårande. Jag
skulle kanske tycka det var okej att man skämta om sex på ett grovt sett, medan jag
tror att vissa äldre i landet inte kommer tycka att det är det. Och det har att göra med just
generationen vi lever i. Vi unga är uppväxta med ett samhälle som är ganska ocensurerat
vad det gäller just sex och allt annat möjligt, medan jag kan känna av de uppfattningar jag
fått från förr i tiden, gör gällande att det var väldigt tabu då. Jag tror vi lever i ett ganska
delat samhälle idag i Sverige just för att den gamla generation finns kvar, d v s de som är
pensionärer idag. Mellangenerationen finns även den kvar och så är det vi unga 80- och 90-
talister. Jag tror att vi unga acceptera alla, mellangenerationen litegrann och den äldre
generationen nästan inget. Jag säger inte att detta är normerna. Det finns säkert äldre som
levt sig med i den nya generationen, och personer från nya generationen som har en
gammal uppfostran. Men jag tror att det generellt sett är just så som jag beskrivit här ovan.
Slutsatserna som kan dras av detta och av Kodjo och Theodors olika syn på saker och ting,
är helt enkelt att vi idag lever i ett delat Sverige.
Ni som inte såg programmet hos Malou när det gick på tv, och som kanske känner sig lite
intresserade efter att ha läst mitt inlägg. Här nedan kan ni se programmet igen.
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
