Sentimental Day
Idag har jag varit flitig, samt känslosam... kanske en bra kombination.
Har bakat en cheesecake, samt gjorde sådana här stora konditorimaränger.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om resultatet. Cheesecaken blev bra, medan
marängerna var goda, men ser lite mysko ut och bara går sönder.
Det som jag dock reflekterar över ikväll är tiden.
Jag har gamla mor- och farföräldrar... och jag har den lyxen som få personer
har haft under sin uppväxt, att få ha alla mina mor- och farföräldrar i livet.
Det är väl en sak som jag aldrig riktigt tänkt på och uppskattat. Men jag ska
egentligen vara väldigt glad över den gåvan jag har fått att faktiskt få ha det.
Jag kan knappt minnas en enda person under min skolgång som sa, när vi
pratade om våra mor- och farföräldrar, att de hade alla fyra i livet.
Men när man får ha dem kvar så pass länge som jag har haft, jag uppskattar egentligen
varenda eviga timme som de får leva trots att man kan tycka vissa
saker med dem är jobbiga, så hinner man också bli så pass vuxen att
man sakta börjar se dem "förfalla" och förstå vad som håller på att ske.
Mina farföräldrar som är 86 och 87 har sina skavanker, farfar har amputerat
ett ben men kutar runt på sin protes som en "galning". Gubben är 87 år! Han har
alltid varit en aktiv person... och envis som en gammal benget. När de fortfarande
hade villa och tomt på landet cyklade han 1,5 mil varenda dag. Gubben har genomgått
en hjärtoperation, fått en "tia" (dvs en liten stroke), genomgått operation för att
försöka få blodkärl i ben att pumpa runt tillräckligt med blod i benet (dock slutade
allt till sist med kallbrand) och sedan fick han amputera benet. Efter 1,5 år i rullstol
gick nog många släktingars tankar: "Det här klarar han inte... han kommer säkert
tappa livsgnistan." När han kom till gåträningen på sjukhuset för att lära sig gå
igen med en protes, struttade gubben upp och bara knallade på... som om inget
hade hänt (efter 1,5 års stillasittande i rullstol. Farmor har börjat bli skröplig, men hon
är klar i huvudet och allting, trots ett par proppar. Enda nu är att hon behöver
lite stöd när hon går utan rullator. Men livsgnistan finns.
Mina morföräldrar är 81 och 83. Morfar har haft hjärtåkomma, brutit höften, har dammlunga
och KOL. Visst är han påverkad, något som jag märkte idag. Men han lever. Han är klar
i huvudet och allting.
När det gäller min mormor är det ett sorgligt kapitel, ett kapitel som nog är det mest
svåraste att skriva om, därför att det är just en sak som påverkar anhöriga
och blir ett väldigt tungt lass att bära - demens. När det gäller privat erfarenhet av demens
är det något som jag aldrig har haft och verkligen hoppats att jag ska slippa få med.
Jag har yrkesmässig erfarenhet, då jag under fem månaders tid var vårdbiträde på en demensavdelning
för gamlingar. Det var nog en av de tuffaste sakerna jag har gjort i mitt liv, men det var
också en av de mest lärdomsrika perioderna i mitt liv hittills. Jag har aldrig varit
särskilt bra när det gäller tålamod, något som jag lärde mig där. Men under min tid där
tror jag att jag utvecklades ganska mycket psykiskt. En av de jobbigaste sakerna var
att se individerna bli till en likgiltig gestalt och vårdpaket. Jag visste att den personligheten
de många gånger uppvisade inför mig inte egentligen var den personen de en gång hade
varit. Det är så demensen påverkar människor. Minnen försvinner, nervtrådarna bryts.
Det finns i dagsläget ingen återvändo för det. Jag såg personer förlora sin anhöriga. Det
berörde mig, det gjorde det. Men det var mitt yrke, det var ju inte något personligt egentligen.
Men när det drabbar en personligt, när en person i din närhet börjar försvinna
bort på grund av demens, så väller känslorna och tankarna över mig. Jag har sagt många
onda ord om min mormor när det gäller hennes beteende. Och visst hon har alltid varit
lite märklig... men nu när demensen har börjat ta över börjar ta över, är hennes forna jag
som bortblåst. Jag kommer nog aldrig säga att jag älskar henne, den relationen har jag
aldrig haft med henne på det sättet så att man som barnbarn kan säga det. Men hon är
ändå min mormor och det är jävligt hemskt att behöva se det som händer.
När man ser detta, när det drabbar en personligt så börjar man inse att tiden går.
"Tiden är som ett timglas i min hand, där sekunder och minuter blir till år..."
Jag har reflekterat över att jag har "gamla" händer. När jag var ung, var mina händer
lena, det fanns ingen tillstymmelse till "rynkor" och jag hade inga ytliga blodkärl som
gick att se och heller inte känna. Det är en sak som har tillkommit de senaste 2 åren.
Tiden sätter sina spår i alla människor. Hos mig har det satt sig nu på händerna. Hos mina
far- och morföräldrar har det satt sig och bildat grått hår, rynkor, diverse sjukdomar...
hos mina föräldrar har det satt sig genom rynkor och början till grått hår... hos min bror har
det satt sig genom att han har flyttat hemifrån...
Denna dagen känns som att jag har fått ett baseballträ i huvudet med massa känslor på
en gång när det gäller tiden.
