Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Den senaste veckan har jag haft en svacka. Jag har inte mått så
bra som jag brukar, jag har varit gnällig och inte velat vara själv
alls på grund av att jag mått dåligt. Mår lite bättre nu efter att jag
pratade med en person igår kväll via telefon. Helt perfekt mår jag
inte, men det kunde ju ha varit värre. Ska försöka se det från den
positiva sidan.

Under denna vecka har jag sett saker som jag glömt bort,
gamla saker som faktiskt är bra. Jag har sagt tidigare att jag
ska förändra mig, men har verkligen inte lagt manken till...
jag har trott att det bara varit att ställa om sig. Men jag har insett
att det inte är att "bara"... det krävs jobb och det är ett jobb som
jag tänker lägga ner nu. Vill inte vara en konfliktbenägen,
negativ människa som gnäller på allt och alla längre. Finns så
mycket annat i denna värld som är värt att lägga energi på än
att bråka, var negativ och gnälla.

Idag är jag hemma - IGEN! (jag vet det ser inte bra ut).
Jag känner mig inte stolt över att jag faktiskt hoppade skolan
idag för att kunna delta i mitt lags sista kvalmatch ikväll. Men
jag kan ta igen skolan, det kan jag inte göra med denna match.
Försöker se det från den positiva sidan. Och när jag igår kväll
blixtinkallades blev jag otroligt glad, eftersom jag egentligen inte
var uttagen från början och hade varit sned över detta. Så nu
känner jag mig taggad och ska ge järnet ikväll. Jag hade tänkt
använda denna dag till att fortsätta plugga, göra skolsaker
som behövs göras. Istället fick jag den brillianta idéen att åka
upp till min grundskola, som jag lämnade för ca 4 år sedan nu,
och hälsa på. Jag hade pratat med min mentor från nian om att
komma och hälsa på någon dag. Min förra mentor är en person,
en kvinna, som jag kommit att sakna. För hon var så otroligt rolig
och vi i klassen hade så kul med henne. Men att hälsa på har inte
varit ett alternativ på ett tag, då det inte funnits tid och ork. Dessutom
har det strulat med mailen så att jag inte har kunnat nå henne.
Så idag när jag var ute och gick, fick jag se barn från skolan som lekte.
De slutade med att jag gick hem, bytte om och tog cykeln och åkte till
skolan. Det var nog en glad överraskning som mina gamla lärare fick.
Jag fick två stora kramar...  Det blev en fika med dem och prat om gamla
minnen och så vidare. Ett kärt återseende.

I helgen som var, var jag hemma hos Ulla. Vi levde om som vi brukade på
gamla tider när vi var sexton-sjutton år. Det är egentligen bara tre-fyra år sedan.
Men på tre-fyra år hinner så mycket olika saker hända. Hon har gått ut en samhälls-
linje med inriktning på ekonomi. Jag har examinerats från journalistiklinjen.
Idag sitter hon på uppsala universitet och pluggar till sjuksköterska, medan
jag läser in ämnen som inte fanns på min skola för att eventuellt kunna bli det
jag vill när jag ska söka till universitetet. Man inser när man gör saker man inte gjort
på flera år som var roliga, hur mycket man saknat de grejerna.

Igår skulle jag hjälpa pappa att byta däck på våran saab 9000.  När jag skulle
dra loss bultarna med ett fälgkors gick de inte att få loss. Anledningen
var att pappa hade dragit bultarna med maskin på sitt jobb, vilket innebar att
de satt som berg. Jag började fundera på om ny teknik alltid är den bästa.
Med facit i hand från igår så måste jag väl säga att det inte alltid är bra med
ny teknik, vilket tydligt märktes förra veckan då flera affärer tvingades
stänga på grund av att virusskydden inte fungerade som de skulle på datorerna.

Jag har insett att gammalt är inte alltid dåligt i vissa fall.