Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Alla känner väl till bloggerskan Kissies bröstförstoring,
samt läppförstoringar. Jag tror att hennes operation kommer att leda
till en trend för många unga tjejer, som kommer att
välja att operera sig. Huruvida det är bra eller
inte, det är en fråga som det går att prata mycket om med
många infallsvinklar. Jag tänker inte diskutera det eftersom
det var hennes eget val att plastikoperera sig, liksom det
kommer att vara de unga tjejer som följer trendens val
att operera sig. Frågan man också kan ställa sig är
vad tillgängligheten av plastikkirurgi kan leda
till. Risken finns alltid att det i framtiden blir ett samhäller
med konstruktionsmänniskor. Idag kan vi välja att ändra
vårat utseende helt och hållet. Dessutom kan snart alla
genom genetikforskningen som har gjorts, kunna välja barn;
könstillhörighet, att de inte har CP-skada eller downs syndrom,
genuppsättning för att t ex bli reservdelsbarn åt ett syskon
etc. ( DN:s artikel om ofödda Emma som ska rädda sin bror Felix ). Genom denna
artikel har många frågor om det är rätt att föräldrar ska få välja barn skapats.
Vilken riktning håller samhället på att ta och vad är rätt och fel?

Alla har sina åsikter i frågorna om den nya människan. Många skulle kalla de nya
möjligheterna för skrämmande… och det beror naturligtvis på vilken vinkel man
harnär man diskuterar frågan. Jag såg för några månader sedan en film
som heter Allt för min syster (My sister’s keeper). Filmens handling
bygger på konstruktionmänniskan:
”Hur långt är en förälder beredd att gå för att rädda
livet på sitt barn?”. Brian och Marge Fitzgerald har ställts inför
denna fråga gång på gång. Vid två års ålder fick deras dotter
Kate diagnosen leukemi. Hon förväntades inte överleva, men
mot alla odds får Kate uppleva sin 16-årsdag. Att detta är möjligt
beror helt och hållet på Anna, Kates yngre syster som är en perfekt
medicinsk donator. Men tretton år gammal fattar Anna ett beslut
som kommer att vända upp och ner på familjens liv; hon vill
inte längre vara donator. Åtminstone vill hon ha rätten att välja själv.
Hon stämmer sina föräldrarför att få kontroll över sin egen kropp, samtidigt som hon
förstår att detta kan leda till Kates död.

När det gäller konstruktionen av reservdelsbarn, kön, samt för att inte få ett barn
med någon sjukdom, är jag lite kluven. Har man redan sedan tidigare bestämt sig
för att skaffa ett barn till och det finns möjlighet till att det kan rädda livet på det
barn som du redan har som är sjukt, så tror jag
att jag skulle vara villig att acceptera att man
konstruerade ett barn i det läget. Problematiken
som gör mig förvirrad kommer efter födseln.
Att man t ex tar stamceller eller benmärg en
gång från barnet känns helt okej. Men tänk om
det blir så som i filmen där det nya barnet utnyttjas
om och om igen för att kunna rädda sitt syskon.
Det kommer en dag då barnet vill bestämma över
sin egen kropp, en dag då ingreppen måste ta slut.
Vad händer då? Jag kan nog kanske tycka det är okej
med konstruktionsbarn för att slippa sjukdomar med.
Dock så är ett barn som lider av en sjukdom som downs syndrom fortfarande ett barn
och det skall respekteras och älskas som vilket annat barn som helst. De är trots sjukdomen
fortfarande en individ; en människa.

När det gäller konstruktionen för att få ett speciellt kön på barnet är jag väldigt
konservativ… I vissa fall, där t ex ett par flera gånger försökt få barn men bara
har killar och vill ha en tjej eller tvärtom, skulle jag kanske kunna acceptera att
man använde sig av genetik för att få en flicka. Problemet är att det fortfarande,
vad jag vet, inte finns några rapporter på om de barnen som görs på konstgjord
väg kan få ett sämre liv… att gentekniken som är utförd kan skada celler eller dylikt
i kroppen.

Men när en människa sedan har kommit till världen, är det då okej att man börjar
karva i sig själv och sprutar i muskeldödande medel i kroppen för att passa in i samhället
och passa idealet. Jag har aldrig varit emot plastikkirurgi… men jag har mina åsikter när
det gäller saken. Jag kan
erkänna att jag ibland funderat
på plastikkirurgi… Jag kan t ex
acceptera att en tjej som är i stort
sett platt över brösten opererar
brösten och förstorar dem en eller
två storlekar. Men att en tjej går
från A-kupa till DD-kupa på en
gång är en sak jag egentligen inte
tycker verkar handla om att man
vill ha större bröst, utan mera synas.
Visst är det snyggt om en tjej har lite
bröst. Men när en tjej får för stora
bröst… d v s att det ser onormalt
ut till kroppen, då är det inte snyggt
längre… Att operera bort hängande hud efter viktnedgång eller födsel om inte går att få bort
genom träning, eller att huden helt enkelt är för slapp och inte kan dra ihop sig, är en annan
sak jag slår ett slag för. Att försöka fixa till harmynthet och få det snyggt tycker jag också är
en annan okej sak. När det gäller läppförstoring är jag positiv, om läpparna blir bra.

Jag har tre erfarenheter av plastik, om man nu kan kalla borttagning av leverfläckar för
plastik. Men det tillhör plastikgrejen eftersom det handlar om hud. Jag tog också bort en
cysta på näsan för inte så många månader sedan som hade bildats av att jag piercat mig,
fått inflammation och sedan de inte läkt ihop ordenligt. Jag har ett litet ärr, men det är
ingen som ens tänker på det… och det var en plastikkirurg i Uppsala som utförde operationen
åt mig. Det var faktiskt, trots att det gjorde ont i näsan efteråt, rätt kul. Men det har nog
att göra med mitt intresse för medicin och sjukvård.

Jag tycker att oavsett ingrepp man gör, genetikbefruktning man genomför, så är
huvudsaken den att du gillar det; att du tycker det är okej. Det finns ingen som ska
kunna berätta för en människa som har genomfört ett ingrepp vad som är rätt eller
fel. Det är okej att ha åsikter… men man ska aldrig egentligen säga att någon har
gjort något fel. För trivs personen som genomför ingreppet med det, så är det ju jättebra.