Tiden bara försvinner
Ibland undrar jag alltså. Jag minns att jag förra sommaren då jag fyllde 18 (har i alla fall för mig det),
skrev om hur tiden bara försvunnit. Det var den 3 juni, jag fyllde arton.
Jag skrev att jag fortfarande minns
hur man kom där och knallade in på förskolan, oskyldig och blyg och inte
riktigt visste hur man skulle bete sig.
Ibland känner exakt samma sak, att jag minns dagen som att det var igår.
Det är fan fyra månader sedan studenten. Ibland känns det som att det var så längesen.
Jag börjar känna mig gammal och det känns konstigt att förskolebörjan känns som igår då
den inträffade för 13 år sedan, medan studenten som ligger otroligt nära i tiden jämfört med
den dagen, känns som att det var hundra år sedan.
Det finns så många tankar som dyker upp i mitt huvud när jag skrivet ett sådant här inlägg.
Men att försöka skriva ner dem, och formulera dem i ord som berör (vilket jag vill att de flesta
av mina inlägg ska; jag vill att människor ska tänka efter och få sig en tankeställare), känns inte
som att det meningen att jag ska göra ikväll. Jag har inte inspirationen helt enkelt.
Jag kan egentligen bara konstatera en sak, och det är att tiden bara försvinner.
Det är ett fenomen man får lära sig att leva med, älska eller hata, bry sig om eller
strunta i. Just nu bryr jag mig mycket om det eftersom det när det gäller vissa saker
går alldeles för fort, medan det vad det gäller andra går alldeles för sakta.
Men det är bara försöka göra det bästa av saken.
Vi är bara här en gång, vi bör göra det bästa av våra liv.
Även om det betyder att kasta oss in i något okänd och hålla fast vid det
och ge det en ärlig chans och inte bara kasta bort det. Det kan finnas vissa
saker med det man kastar sig in i som är skitbra, medan andra kan vara mera
kvistiga. Då får man jobba med det.
skrev om hur tiden bara försvunnit. Det var den 3 juni, jag fyllde arton.
Jag skrev att jag fortfarande minns
hur man kom där och knallade in på förskolan, oskyldig och blyg och inte
riktigt visste hur man skulle bete sig.
Ibland känner exakt samma sak, att jag minns dagen som att det var igår.
Det är fan fyra månader sedan studenten. Ibland känns det som att det var så längesen.
Jag börjar känna mig gammal och det känns konstigt att förskolebörjan känns som igår då
den inträffade för 13 år sedan, medan studenten som ligger otroligt nära i tiden jämfört med
den dagen, känns som att det var hundra år sedan.
Det finns så många tankar som dyker upp i mitt huvud när jag skrivet ett sådant här inlägg.
Men att försöka skriva ner dem, och formulera dem i ord som berör (vilket jag vill att de flesta
av mina inlägg ska; jag vill att människor ska tänka efter och få sig en tankeställare), känns inte
som att det meningen att jag ska göra ikväll. Jag har inte inspirationen helt enkelt.
Jag kan egentligen bara konstatera en sak, och det är att tiden bara försvinner.
Det är ett fenomen man får lära sig att leva med, älska eller hata, bry sig om eller
strunta i. Just nu bryr jag mig mycket om det eftersom det när det gäller vissa saker
går alldeles för fort, medan det vad det gäller andra går alldeles för sakta.
Men det är bara försöka göra det bästa av saken.
Vi är bara här en gång, vi bör göra det bästa av våra liv.
Även om det betyder att kasta oss in i något okänd och hålla fast vid det
och ge det en ärlig chans och inte bara kasta bort det. Det kan finnas vissa
saker med det man kastar sig in i som är skitbra, medan andra kan vara mera
kvistiga. Då får man jobba med det.
Kommentarer
Trackback
