Saker är gjorda och går aldrig ta tillbaka eller radera...
Jag skapade aldrig bloggen för att få en massa sympatier, för efter snart 19 år sedan så vet jag att ingen bryr sig om hur jag mår eller hur jag tänker och känner.
Jag har hängt ut vissa människor i bloggen. Jag är så oerhört ledsen för det och det menar jag. Jag har varit osmart och sällan tänkt mig för ibland när jag skrivit. Ibland har jag till och med under mina mörkaste stunder på bloggen skrivit hur jävla less jag varit på livet, hur jävla gärna jag verkligen skulle vilja ligga flera meter under marken istället för att sitta framför datorn och skriva. jag tror det är lätt för människor att tro att jag skrivit så många gånger enbart för att få uppmärksamhet. Det har aldrig handlat om det egentligen. Det är klart jag velat att människor ska bry sig om hur jag mår, jag vill att det ska finnas sådana människor och det har det inte gjort. Jag har stått ensam många gånger de senaste åren och inte vetat varken ut eller in och bara varit less på exakt allting.
De senaste dagarna har jag fått en kommentar på hur bortskämd jag är från en anonym människa. När jag sedan påpekade det i ett blogginlägg några dagar senare kom det genast reaktioner från denna människa som antingen skriver helt anonymt eller signerat sina små kommentarer med V. Jag fick veta hur synd det var om denna person som tvingades ta hand om hela sin familj själv, sina föräldrar och syskon, som fick köpa mat ibland för sina egna pengar och som åkte på stryk av sina föräldrar ibland. Enligt personen var jag fortfarande bortskämd. Men faktum är att jag inte är det... varken med kärlek, pengar, att någon bryr sig om mig eller något. En person sa till mig igår att det gick att vara bortskämd på olika sätt, att det alltid skulle finnas mat på bordet. Det är i och för sig lite att vara bortskämd, okej. Men samtidigt tycker jag det är en skyldighet att det ska finnas... Vi lever ändå I Sverige, även om jag naturligtvis vet att det finns de som inte har det så gott ställt här heller. Jämför jag mig med afrikanska barn, så okej då är jag bortskämd. Men det gjorde jag inte när jag skrev inlägget. Dessutom, V, du ska inte tolerera att ditt liv ser ut som det gör. Jag förstår omtänksamheten när det gäller ditt omhändertagande av dina syskon... jag försökte själv bry mig om mina föräldrar när det gällde deras alkoholkonsumtion. Det slutade med att det blev bråk och att jag fick kastat i ansiktet på mig att det hade jag minsann inte med att göra.
Det har kommit andra reaktioner än denna persons med. Det finns en människa som jag har starka känslor för och som jag skrev något om. Reaktionen blev att jag sårade en annan människa, vilket inte heller var min mening och aldrig egentligen har varit någon gång. Gång på gång har jag ifrågasatt mig själv och lägger gång på gång skulden på mig och känner mig som en jävligt dålig människa. Ibland kan jag känna att jag inte förtjänar något, varken människors kärlek eller omtanke, eftersom jag känner mig som en dålig människa många gånger.
Vissa saker som skrivits i denna blogg önskar jag att jag kunde ta tillbaka, radera och att de aldrig någonsin skrivits, bland annat när jag kritiserade någon i mitt lag. För den personen är en jävligt duktig spelare egentligen. Jag önskar att jag varit så jävla rakryggad och gått och pratat med laget. Men jag var inte det. Jag var en stor fegis, en ynkrygg som inte vågade säga vad jag tyckte och tänkte och efteråt har jag mått så dåligt av allting som jag skrivit. Jag vet att jag hade reagerat precis på samma sätt som dessa människor i det läget. Jag önskar att jag varit klok i det läget, men jag har inte det. Jag har varit så jävla dum, så jävla feg och en sådan jävla skitstövel rent ut sagt.
I dagsläget vet jag inte vad jag har. Jag har en kompis, som jag brukade kalla min bästa en gång i tiden. Hon ska till England i ett år. Jag vet inte hur någonting ska bli när det gäller hennes och min framtida vänskap. Det finns så många exempel på hur människor som varit från varandra en längre tid, växt ifrån varandra vilket kan göra att jag kan känna rädsla. Igår fick jag åter ett nej från ett jobb jag sökt, tror det var det 5-6 av de ca 20 jobb jag sökt som svarade och det blev nej (GE MIG ETT JOBB NÅGON!). Allt som jag har gjort är som det är.
Saker är gjorda... och går aldrig ta tillbaka eller radera...
Hej Jenny! Här kommer ett brev till dig och det är bara till dig och ingen annan och jag vill inte att du publicerar detta på din blogg.
Hej Jenny!
När jag skriver detta så mår jag som allra sämst men kan ändå inte låta bli att tänka på dig som också lider.
Jag vet hur det är att växa upp med någon som har alkoholproblem för jag bodde ihop med en kille och hans mamma i 6 år och hon var både tablettmissbrukare och drack grymma mängder alkohol. Det var många ggr som polisen kom och jag fick stoppa bråk av alla alkisar som kom in i lägenheten. Jag var bara 16 år så det var en tung börda. Nu vet jag inte hela din situation bara det jag läst på din blogg men jag förstår din frustration över det hela och de är trots allt dina föräldrar som du någonstans inom dig älskar för de är trots allt de som är ditt kött och blod.
Ja du har sårat mig och jag har hatat dig. Fast egentligen så har jag aldrig hatat dig för hur kan man hata en person som jag aldrig träffat och pratat med. Du kan inte rå för att Peter tog steget till att vara otrogen även om det var du som sa att du skulle tänka dig att ha sex med honom. Det var hans beslut att vara otrogen inte du.
Någonting som jag alltid har gillat med mig själv är att jag kan glömma och förlåta och gå vidare utan att se bakåt allt för mycket. Jag förlåter dig för det du skrivit om mig. Bara du inte gör om det igen mot mig för jag tycker inte att jag förtjänat någonting av det du skrivit om mig. För den som ska straffa mig är i sådana fall Peter för det är han jag har sårat genom åren.
Det ända jag vill är att du ska ta hand om dig själv och du ska veta att det kommer gå bra för dig om du tillåter dig att leva som en snart 19 åring ska göra. Jag har sett på din blogg idag 2009-04-28 (ja jag har läst din blogg jag erkänner) att du inte får några jobb och det är frustration i säg och jag lider med dig men ge inte upp allt löser sig förr eller senare. Och kom ihåg att detta kommer från en som är nere i avgrunden just nu.
Din vän/vänner skrev du också om. DE är det bästa man kan ha. DE ska man vårda ömt. DE är de som tar hand om en när man faller. Fråga mig jag vet. Genom mitt liv är det dem som hjälpt mig när jag fallit och de hjälper mig nu när jag faller.
Avundsjuk på dig. JAPP det har jag varit enormt mycket och är det fortfarande. Fan du är 18 år och har hela livet framför dig. Så det är väl klart. Jag är snart 37 år och vem vill ha mig en kärring som börjar få rynkor och hängbröst.
Jag älskar Peter och vill leva med honom. Han har varit min man i 12 år så det är väl inget konstigt i det. Vi har mycket gemensamt vår dotter Linn samt massa annat. Det går inte att sudda ut och jag vill inte sudda ut det heller för han är det bästa som hänt mig även om han sårat mig men jag har förlåtit honom för det han gjort. Alla gör vi misstag och det är misstagen man lär sig av.
Kom ihåg Jenny att du är 18 år och har hela livet framför dig och du kommer att träffa många nya vänner (om du bara tillåter att släppa dem in på livet och behandla dem väl). Jag hittade mina bästa vänner där jag jobbar och det kan vara så att du också gör det och jag hoppas verkligen att du gör det för du behöver det och när du gör det TA HAND OM DEM.
Lycka till med allt.
Med vänlig hälsning Annette ”Nettan” Bohlin
Du är rätt rolig du, först skriver du att du skaffat bloggen för att folk ska bry sig och sen skriver du att du inte söker uppmärksamhet. Men det är just det du gör. Jag säger inte att det är dumt,men ibland skriver du saker och säger emot dig själv.
Dessutom så skrev jag att jag inte söker någon sympati men ändå skriver du "jag fick veta hur synd det är om den här personen.." Jag tror fortfarande inte att du riktigt förstår mig. Och det är rätt lustigt att du inte låter kommentarerna synas så att folk kan se vad man verkligen skrivit.
Jag tycker inte att du har rätt att säga att du har det värst och din mamma är en fitta pga ett par handdukar, när det finns dom som har det värre. Och jämföra sig med ett afrikanskt barn och sen tycka synd om sig själv? Kom igen, bättre kan du.
Sluta sitt och tyck synd om dig själv, försök göra något åt saken. Inget är lätt men allt går, bara man har tillräckligt med vilja. Och jag tror du har det innerst inne, det har vi alla. Jag tror du måste börja tänka lite annorlunda. Istället för att sitta och tycka synd om sig själv och tänka på det negativa så bör du istället gå ut, leva livet som dt bör levas och tänka på det positiva som finns här i livet. Gör det bästa av situationen!
Jag har ett eget motto som jag gärna delar med mig av: "Lev livet och gör det så vackert att det blir värt att minnas."
Jag började kommentera det där inlägget om din mamma för att jag tyckte det var en skit sak att kalla sin mamma fitta för och att det var respektlöst. Tänk på alla saker du inte haft, livet du inte haft om det inte varit för henne. Utan henne hade du inte funnits. Tänk på det positiva istället för att gräva ner dig i skiten och tycka synd om dig själv!
Jag slutade tycka synd om mig själv för längesen, jag kan själv bli ledsen och arg för över hur mitt liv ser ut. Men jag vet att jag har det så bra och jag är tacksam för allt. För utan allt som hänt i mitt liv hade jag inte varit jag och jag är starkare än någonsin nu! Dessutom så har jag min egen frihet snart och kan göra vad jag vill. Det är ett av målen i mitt liv.
Jag skulle gärna vilja se dig skriva ner en lista på allt som du är tacksam över i ditt liv och skriva positiva saker och mål som du ser fram emot i framtiden. Utan dåliga dagar har vi inga bra, så ta vara på tiden du har och gör det bästa av allt!
