De svenska Paralympierna tar vara på livet och idrotten!
"Stefan Holms sista OS... Ska han försvara sitt guld?"
Där satt jag framför tv:n klistrad. Det var klart att Holm skulle lyckas... det var jag säker på, eller ja trodde gjorde jag vart fall. Han var ju så bra. Han hade tränat så hårt... eller?
Idag satt jag i bilen på väg hem, hörde hur de svenska paralympierna idag tagit guld silver och brons... alla valörer. Något som vi inte lyckades med i de icke handikappade olympiska spelen.
Jag förundras. Borde inte en människa som känner att den kan och har en frisk kropp kämpa hårdare, pressa sin kropp mera och verkligen få ut det fulla ur den?
Jag tycker svenska elitidrottare som inte är handikappade är väldigt slöa. Varför säger jag det? Det finns exempel som är så slående, så det inmte är sant.
Det var ett jävla liv när Carolina Klüft bytte sjukamp mot längd. Men sedan fick hon oss att hoppas mitt i all förtvivlan på stordåd. Men när jag satt där framför tv:n och såg henne hoppa finalen insåg jag någonting... Någonstans på vägen hade hon kommit bort, någonstans på vägen verkade inte träningen längre ge resultat. Vad kan en sådan sak bero på? Är det brist på kunskap, hon är inte bättre eller helt enkelt så att hon inte lägger ner sitt hjärta och sin själ i träningen och blir därför inte bättre?
Jag vet inte vad svaret på detta är . Men jag inser något. De svenska paralympierna är ju så bra, tar medalj på medalj på medalj, guld på guld på guld.
De svenska icke handikappsidrottarna däremot når inte enda fram. Det är rivningar hit och dit, förkylningar hit och dit, rivningar hit och dit och skador hit och dit.
Visst kan alla bli sjuka, visst kan alla drabbas av skador, visst kan alla riva eller misslyckas i ett hopp. Men svenska icke handikappade idrottare är de som är bäst på att misslyckas, medan de handikappade är de bästa på att lyckas. Det känns sjukt att vi är bättre i handikappsidrott än i idrott där vi inte är handikappade. Det gör mig förbannad.
Varför är det så då?
Jag tror helt ärligt uppriktigt att det handlar om att våra paralympier uppskattar idrotter och vinnandet mera än våra vanliga olympier. De uppskattar livet, tacksamma för vad de har och suktar inte hela tiden efter mera. Det kanske finns de som också gör de. Men våra vanliga olympier tar saker för givet och tror att de ska få allt serverat på silverfat. De blir så kaxiga genom en vinst. Jag blir så jävla förbannad. Idrotten ska va jämnlik. Men vi lever in en värld där handikappade tar sin idrott mera seriöst än vad de icke handikappade gör.
