Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Oj... det här med att försöka packa inför flytt är verkligen inte det lättaste. Man
tror att man inte har så mycket grejer... kanske inte så stora då visar det sig.
Men man har en jävla massa småpryttlar som man blir irriterad över ärligt
talat.

 

Och inte nog med att det är saker man packar, det är minnen. Igår hade jag en
total meltdown när jag börjat packa. Tårarna bara strömmade över kinderna...
Varför kan jag inte svara på. Men när man börjar packa ner det liv man levt från
dag 1 tills idag... 23 år senare. Det är nog konstigt om det inte dyker upp massa
minnen. Du packar ner din barndom, ditt tonårsliv och ditt nuvarande liv i lådor.
Det blir så uppenbart... så naket... This it is liksom. Det är min flytt från barndoms-
hemmet. Det vore nog konstigt om jag inte kände något form av v-mod. På
sätt och vis ska det bli skönt att flytta... leva mitt egna liv. De sista åren har varit
jobbiga med massa bråk på grund av att jag säger ifrån och inte tillåter människor
att köra med mig. Det är mitt problem med att ha bott hemma länge, jag har inte
tillåtit människor att sitta på mig... som min mamma lyckas göra med alla andra.

Mitt problem är att jag säger vad jag tycker och tänker, jag är ärlig eftersom
ärlighet varar längst. Jag skulle själv om jag frågade någon, t ex en kompis om
en tröja jag provar, inte vilja höra att den sitter bra bara för att inte bli sårad.
Om den sitter illa, eller inet passar då hör jag hellre det. Det är viktigt att vara
nöjd med sig själv. Det finns gånger när jag trotsat vänners tycke bara för att
jag själv gillat tröjan... my way liksom, precis som jag alltid levt mina tonår och
mitt hittills vuxna liv. Jag har säkert sårat många på vägen och det har aldrig
varit min mening. Men jag vill ha ärlighet, jag vill kunna vara ärlig mot människor
om dem frågar mig saker. De som uppskattar min ärlighet brukar bli vänner för
livet. De som inte kan ta ett ärligt svar, de ser mig som en idiot som kan dra åt
helvete.

Det är visserligen viktigt att människor runt omkring inte kollar på dig och säger
"FYFAN SÅ DU SER UT!" Men i grund och botten och slutänden är det allra
viktigast att du är nöjd med dig själv. Och människor som mår bra, som är
nöjda med sig själv... de fördömer inte andra. De behöver inte det för att må bra.
De mår bra i sig själva. De människor som fördömer är de som inte är nöjda med
sig själv... människor som inte mår bra i sig själva utan hela tiden söker ett sätt
att rättfärdiga sig själva och ett sätt att få sig själva att må bra.

 

När allt är klart, när flytten är gjord, kommer saker och ting plana ut och lägga sig.
I slutänden kommer det kännas så otroligt skönt att kunna leva sitt egna liv, äta
vad jag vill... försöka finna en hållbar, nyttig livsstil med exempelvis träning och
ännu ljusare tänkande. Men just nu när jag sitter mitt bland massa lådor undrar
jag vad fan jag har gett mig in på. Det här är ett nytt kapitel som skrivs... det är
dags att vända blad. Under ett års tid har t ex min kompis bott först 85 mil uppåt
i landet, sedan 50 mil neråt... och nu blir det 37 mil norrut igen. Detta år har vi
träffats 4-5 gånger. Men vi är fortfarande varandras andre hälft när det gäller
vänskap. Och trots en del saker som vi är oense om... och även om det ibland
slår kraftiga blixtar och blir bränder, så släcker vi dem. När det gäller två vänner
så finns det något som kallas kärlek även mellan vänner. Det finns olika sorters
kärlek; den till en partner, den till ett barn, den till ett djur och den till en vän.
Jag citerar bibeln när jag pratar om den vänskapskärlek som finns mellan mig
och min bästa vän som jag känt sedan jag var 6 år:
"Kärleken är stark som döden, dess längtan obetvinglig som dödsriket,
dessglöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten
förmår ej utsläcka kärleken, strömmar kan inte dränka den..."

Jag tror var vi än i livet kommer befinna oss, den dagen vi skaffar barn och
gifter oss med varsinn person, så kommer det alltid ändå att finnas ett starkt
band mellan oss. En del vänskaper är så starka att de inte går att sära på
permanent, oavsett hur mycket oenigheter och hinder man stöter på i livet.

Just nu känner jag bara att mitt liv är utspritt i miljontals delar. Och det är inte
det lättaste att ha det så. Men jag är stark... jag kommer rida ut den här
stormen, likt jag gjorde den stormen under mina sena tonår när jag var
nere på botten i mörkret och vände. Jag tror på mig själv och med min
tro och envishet tror jag det är svårt för mig att misslyckas. De gånger
jag tvekar på mig själv, bara vill lägga av, ska jag fortsätta intala mig hur
jävla bra jag är... gå tillbaka och läsa detta. Det finns en fighter i oss alla.

 

 

XoXo

De sista månaderna har jag varit less... riktigt jävla less. Jag har haft känslan ibland
av att jag sitter fast i livet; samma rutiner, samma umgänge (det är visserligen inget
fel på mitt umgänge)... allting precis som det varit i hela mitt liv. Jag älskar mina
vänner. Men sista tiden har jag känt mer och mer lust till att bara skita i allting och
göra något annat om så bara för en dag.

 

Och ibland förändras saker i livet... ibland är en förändring nödvändig.Jag har vetat
sedan ett tag att saker och ting ska komma att förändras för mig. Men när man inte
vet säkert i förväg att det kommer bli en förändring, så blir man på något sätt ändå
så överraskad när det väl är dags.

 

I våras sökte jag till sjuksköterskeprogrammet i Västerås... Gävle, Uppsala... ja typ överallt.
Det var dags för en förändring, det var dags för ett nytt kapitel i livet. De senaste två åren
har jag spenderat på hemtjänsten i Östhammar, två år som jag lagt ner mycker av mig själv
i, men även fått så mycket energi tillbaka av de personer man varit en hjälpande hand emot.
Så här i efterhand, ca 3 år inom äldrevården senare, så måste jag säga att det är bland det
bästa jag har gjort.

 

Den 12 juli kom beskedet om att jag hade blivit antagen i Västerås redan i den första gallringen.
Det kändes som en seger. Men helt plötsligt ställdes allt på sin kant. Jag har fram till idag bott
hos mina föräldrar... det är väl inte det att jag inte velat flytta, utan mer för ekonomins skull
som jag valt att bo kvar, samt mina två underbara hundar. Men  ja, jag kan väl avslöja att
jag i början av augusti blev lägenhetsinnehavare. Så det är dags att stå på egna ben nu.
En skrämmande men samtidigt helt underbar känsla. Första egna boendet är alltid något
speciellt.

 

Jag mår så bra med mig själv, jag känner mig så jävla stark. Visst finns det saker jag saknar
ibland... t ex någon att somna och vakna tillsammans med. Men jag har ju mina hundar i brist
på en annan människa. Men jag känner sådan målmedvetenhet och är så sugen på att kicka
ass när det gäller det här med att plugga. Allting känns så bra på något sätt. Den 29 augusti
skrivs jag in på sjuksköterskeprogrammet. Och från och med 1 september blir jag Västeråsbo.

 

Så saker och ting har verkligen förändrats och mer förändring är på g i och med att jag flyttar
inom kort.

 

XOXO