Att växa upp är som att klippa av banden till möjligheterna
När en människa är liten finns alla drömmar. Flickor drömmer om att bli prinsessor eller sångerskor. Killar drömmer om att bli stålmannen. Det är bara några av alla drömmar.
("We could build a rocket, fly to the moon
Leave Tuesday morning, and be back for noon
There wasn't nothing, nothing that we couldn't do
Once, when I was little. Once, when I was little...")
Jag kommer inte ihåg vad jag själv drömde, men att sjunga har alltid varit ett stort intresse. Tro det eller ej, men du läser en person som sjungit i kör och gått i kyrkan på söndagar för att sjungas blogg. Ja, jag sjöng i kör. Men efter flera byten av kantorer och körledare, svalnade även mitt intresse för kören dels på grund av att de nya körledarna varit dåliga men också för att gå hem till kompisar efter skolan var så mycket roligare. Men åren på kören, ser jag tillbaka på dem så ångrar jag väl lite att jag inte fortsatte. Min ett år äldre syssling sjöng i kören och varje gång vi sjöng den låt vi alltid sjöng inledningsvis och på slutet av körlektionen, så brukade han hoppa upp och härma en tupp.
Alla tankar på dessa drömmar och att de faktiskt rinner ut i sanden, är ingenting som jag tänkt på speciellt mycket. Den som kämpar hårdast vinner oftast mest... eller oftast, snarare alltid.
("Yeah I could dream more then. Yeah I believed more then
That the world could only get better
Yeah I was free more then. I could pretend more then
That this life could only show me good times
Once, when I was little...")
Dock var det en låt som väckte tankarna på alla drömmar och alla möjligheter man ser när man är liten, men som när man blir lite äldre helt enkelt bara är minnen. James Morrisons "Once when I was little" beskriver så väl känslan man hade som barn; när man såg sig själv som odödlig, som kung över världen... när man sjunger fast rösten är anskrämlig och man om man senare hör sig på inspelning lätt skulle kunna lista ut att det faktiskt inte kan bli någon artist av en... när största sorgen var när man råkade slita av ett ben eller ett huvud på en barbiedocka.
Det är sjukt vilka drömmar man har som barn. Ordet sjukt är kanske också fel ord att använda. Otroligt passar nog mer in. Men även om det är otroligt med de drömmar som finns i barndomen, är det är desto mer otroligt varför vi människor väljer att inte kämpa för våra mål och drömmar, varför vi ger upp och inte slåss för det vi tror på och det vi vill med livet.
("Used to feel so strong. Even when they tell me, tell me I was wrong
That I can't live in a magic world. Cause it's time for me to grow up
That I got to be like the rest of them. When I know there acting up...")
Varför ska vi växa upp och ge upp våra drömmar. Alla kan bara vi ger saker och ting tid och kämpar tillräckligt hårt. Jag kan inte komma ihåg exakt alla drömmar jag haft... men för några år sedan ville jag bli sportjournalist. Jag uppfyllde det jag ville i nionde klass och läste journalistiklinjen på gymnasiet. Jag hade säkert kunnat göra det med graciösare betyg. Men där, någongång mellan tvåan och trean på gymnasiet fann jag min nisch. Jag fick då en dröm, och drömmer den fortfarande. Jag vill som det står i ett tidigare inlägg bli läkare inom cancergrenen, eventuellt forska på sjukdomen. Jag vill kicka ass av cancer och ta död på den eftersom jag vet vad det är som gör att det bryter ut hos människor. jag låter min dröm leva... jag ger den en ärlig chans genom att läsa in kurser för att få behörighet till läkarlinjen. Jag ger inte upp min dröm. Det verkar som att det är vad som sker när man blir vuxen. Det känns som att växa upp är som att klippa av banden till sina drömmar... till sina möjligheter och vad man vill med livet...
("So here comes the next one, the next in line
Stay as young you can, for the longest time
Cause those days flew by. Like a breeze
just passing through. Once, when I was little...")
FÅNGA DRÖMMARNA OCH GÖR NÅGOT BRA AV DEM!
("We could build a rocket, fly to the moon
Leave Tuesday morning, and be back for noon
There wasn't nothing, nothing that we couldn't do
Once, when I was little. Once, when I was little...")
Jag kommer inte ihåg vad jag själv drömde, men att sjunga har alltid varit ett stort intresse. Tro det eller ej, men du läser en person som sjungit i kör och gått i kyrkan på söndagar för att sjungas blogg. Ja, jag sjöng i kör. Men efter flera byten av kantorer och körledare, svalnade även mitt intresse för kören dels på grund av att de nya körledarna varit dåliga men också för att gå hem till kompisar efter skolan var så mycket roligare. Men åren på kören, ser jag tillbaka på dem så ångrar jag väl lite att jag inte fortsatte. Min ett år äldre syssling sjöng i kören och varje gång vi sjöng den låt vi alltid sjöng inledningsvis och på slutet av körlektionen, så brukade han hoppa upp och härma en tupp.
Alla tankar på dessa drömmar och att de faktiskt rinner ut i sanden, är ingenting som jag tänkt på speciellt mycket. Den som kämpar hårdast vinner oftast mest... eller oftast, snarare alltid.
("Yeah I could dream more then. Yeah I believed more then
That the world could only get better
Yeah I was free more then. I could pretend more then
That this life could only show me good times
Once, when I was little...")
Dock var det en låt som väckte tankarna på alla drömmar och alla möjligheter man ser när man är liten, men som när man blir lite äldre helt enkelt bara är minnen. James Morrisons "Once when I was little" beskriver så väl känslan man hade som barn; när man såg sig själv som odödlig, som kung över världen... när man sjunger fast rösten är anskrämlig och man om man senare hör sig på inspelning lätt skulle kunna lista ut att det faktiskt inte kan bli någon artist av en... när största sorgen var när man råkade slita av ett ben eller ett huvud på en barbiedocka.
Det är sjukt vilka drömmar man har som barn. Ordet sjukt är kanske också fel ord att använda. Otroligt passar nog mer in. Men även om det är otroligt med de drömmar som finns i barndomen, är det är desto mer otroligt varför vi människor väljer att inte kämpa för våra mål och drömmar, varför vi ger upp och inte slåss för det vi tror på och det vi vill med livet.
("Used to feel so strong. Even when they tell me, tell me I was wrong
That I can't live in a magic world. Cause it's time for me to grow up
That I got to be like the rest of them. When I know there acting up...")
Varför ska vi växa upp och ge upp våra drömmar. Alla kan bara vi ger saker och ting tid och kämpar tillräckligt hårt. Jag kan inte komma ihåg exakt alla drömmar jag haft... men för några år sedan ville jag bli sportjournalist. Jag uppfyllde det jag ville i nionde klass och läste journalistiklinjen på gymnasiet. Jag hade säkert kunnat göra det med graciösare betyg. Men där, någongång mellan tvåan och trean på gymnasiet fann jag min nisch. Jag fick då en dröm, och drömmer den fortfarande. Jag vill som det står i ett tidigare inlägg bli läkare inom cancergrenen, eventuellt forska på sjukdomen. Jag vill kicka ass av cancer och ta död på den eftersom jag vet vad det är som gör att det bryter ut hos människor. jag låter min dröm leva... jag ger den en ärlig chans genom att läsa in kurser för att få behörighet till läkarlinjen. Jag ger inte upp min dröm. Det verkar som att det är vad som sker när man blir vuxen. Det känns som att växa upp är som att klippa av banden till sina drömmar... till sina möjligheter och vad man vill med livet...
("So here comes the next one, the next in line
Stay as young you can, for the longest time
Cause those days flew by. Like a breeze
just passing through. Once, when I was little...")
FÅNGA DRÖMMARNA OCH GÖR NÅGOT BRA AV DEM!
Tillverkaren bestämmer över hur du ska konsumera
Jag har inte skrivit på ett antal veckor. Har inte haft så mycket att skriva om.
Vet inte om jag har det nu heller... eller ja, det har jag väl egentligen. Måste bara
formulera mig bra innan jag skriver. Det har jag inte gjort ännu vilket gör att du
inte sett några textrader här på ett tag.
Men jag var i alla fall tvungen att fundera över varför tillverkarna av tuggummit
Stimorol ska styra och ställa över var jag ska börja ta tuggummin ur deras Stimorol
Senses-askar. Kolla på bilderna nedanför:
BILD 1:
Vid 1:an. Det står Start here, vilket betyder att de vill att jag ska börja på
den delen som inte har lock. Meningen med att börja
där tillverkarna vill, är för att "asken" ska bli tynre. För efter att du ätit upp
tuggummina där det står Start here, visas en bild (2:an.) hur du ska dra
bort den delen, för att få en tynre förpackning och kunna fästa locket ( 4:an ) där du
ser 3:an i bild 1.
Varför kan jag inte börja i den första raden, ovanför 3:an så att jag kan fästa den
som vid 5:an i bild 2? Det spelar väl egentligen ingen roll. Eller skulle jag få påbackning
av Stimoroltillverkaren om de såg hur jag gjorde? Tuggummipaketet är ju ändå
samma storlek, förutom att det minskat ca 3 mm när det gäller tjocklecken.
Det finns osttillverkare som gör samma sak, även om det där handlar om att de
gjort flikar som ska vara lätta att dra av eftersom man vill att konsumenten ska
kunna komma in i förpackningen lätt...
Egentligen är det här väl rätt onödigt att skriva om. Men jag tyckte det var lite sjukt i alla fall.
Vet inte om jag har det nu heller... eller ja, det har jag väl egentligen. Måste bara
formulera mig bra innan jag skriver. Det har jag inte gjort ännu vilket gör att du
inte sett några textrader här på ett tag.
Men jag var i alla fall tvungen att fundera över varför tillverkarna av tuggummit
Stimorol ska styra och ställa över var jag ska börja ta tuggummin ur deras Stimorol
Senses-askar. Kolla på bilderna nedanför:
BILD 1:
Vid 1:an. Det står Start here, vilket betyder att de vill att jag ska börja på
den delen som inte har lock. Meningen med att börja
där tillverkarna vill, är för att "asken" ska bli tynre. För efter att du ätit upp
tuggummina där det står Start here, visas en bild (2:an.) hur du ska dra
bort den delen, för att få en tynre förpackning och kunna fästa locket ( 4:an ) där du
ser 3:an i bild 1.
Varför kan jag inte börja i den första raden, ovanför 3:an så att jag kan fästa den
som vid 5:an i bild 2? Det spelar väl egentligen ingen roll. Eller skulle jag få påbackning
av Stimoroltillverkaren om de såg hur jag gjorde? Tuggummipaketet är ju ändå
samma storlek, förutom att det minskat ca 3 mm när det gäller tjocklecken.
Det finns osttillverkare som gör samma sak, även om det där handlar om att de
gjort flikar som ska vara lätta att dra av eftersom man vill att konsumenten ska
kunna komma in i förpackningen lätt...
Egentligen är det här väl rätt onödigt att skriva om. Men jag tyckte det var lite sjukt i alla fall.
