Suppose I'm not meant to be here
It starts with goodbye, the saddest letter I've ever written.
It's starts with a take off from a live I didn't want to live. A life without hope, friends and love. What kind of life would it be to live like that; without nothing?
People think I'm lying to them when I say that I don't want to be here anymore. People think that I'm so happy and don't take my threats as serious things. They think I'm kidding.
What will it takes to make them realise how it really is?
An attempt to fix my self, to make all the pain go away and get my eyes closed forever?
I don't think people understand how it feels, to have been threated the way I was...
They don't know the pain I'm going through. They say Smile to me and be happy.
I don't listen to them anymore. I don't telling them anymore.
I suppose I'm not meant to be here on this earth.
Kommer jag någonsin lära mig vad kärlek är?
Ibland tror jag att jag aldrig ska hitta mig själv och hitta någon att älska och som kan älska mig tillbaka. Folk säger: "Men förfan du är bara 16 (snart 17)".
- Jaja, men ändå. Vetskapen av att aldrig blivit älskad skrämmer mig.
De flesta skulle fråga varför det skrämmer mig...
Mitt svar skulle bli:
- Vad som skrämmer mig? Livet. Att aldrig blivit älskad känns förjävligt. Att jag alltid dissats av de jag älskat gör att jag tror att det inte finns någon som kan älska mig. Jag är rädd för att leva därför att jag är rädd för att bli ensam.
Paret där i skolan. Jag såg hur deras läppar möttes. Jag önskar att det vore jag med någon som jag älskade. Men det kan aldrig bli jag. Jag kan inte älska. Jag är rädd för att bli sårad.
Mitt hjärta har redan en massa ärr som alltid kommer att finnas där och påminna mig om att det funnits en tid då jag kunde älska, då jag fortfarande vågade.
Jag undra många gånger varför jag ska behöva vara olycklig; varför inte jag ska få någon att älska och som kan älska mig för den person jag är och inte för något tomt vackert skal...
Ibland känns livet så jävla orättvist. Varför jag?
Jag vågar inte öppna mig för folk nästan. Jag vågar inte säga hur jag innersat inne känner opch mår. Jag är känd för att va den som alltid var stark, den som alltid stod upp då slagen kom, den som hämnades och skapade respekt bland människor.
Jag vet inte vad det är. Men jag kan inte hantera kärlek. Jag vet inte ens om jag vet vad kärlek är, vet inte om jag någonsin lär mig det.
Kommer jag någonsin lära mig vad kärlek är?
