Kärleken och svekens baksida
om att jag träffat en kille. Vi träffades för andra gången igår och det kändes bra.
Men efter ett samtal igår kväll känner jag sådan tvivel... egentligen inte på honom
och att jag faktiskt tycker om honom litegrann... utan på att han kan känna något
för mig och att det här kan bli bra. Kärleken skrämmer livet ur mig. Efter så många
smällar, känner jag lite att jag vill ha bekräftelse på att det kan bli något, ganska
fort. Jag kan ibland känna att jag inte vill slösa en massa dyrbar tid över något som
ändå bara rinner ut i sanden. På så sätt är jag nog ganska svår att dejta. Jag är
komplicerad... mer än vad många tror. Utåt sett kan jag nog se ut att vara en tjej
som tar lätt på allting och se ut att vara ganska enkel. Men det är en illusion.
Till och med "Stoffe" påstod igår att jag inte är en komplicerad människa, utan att
jag är enkel när jag gjorde någonting igår som jag personligen tycker är komplicerat.
Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag känner som jag gör...
Stoffe är en av de finaste sakerna som hänt mig, trots att vi nyss träffats och inte ens är
tillsammans. Dock är han en väldigt fin människam vilket är anledningen till att jag skriver så.
Men han är samtidigt den saken som skrämmer mig mest, eftersom jag inte har en aning om
var hans och mitt umgänge ska ta ivägen; om det ska leda till något underbart eller om det
kommer att rinna ut i sanden. Det skrämmer livet ur mig. Det absolut bästa är att han är väldigt
försiktig med allt vad pussar m.m heter. Vi har knappt ens pratat om sex än. Men vi är båda på
planet att det är sådant som kommer med tiden om det blir något. Det säger en sak: SERIÖS
KILLE :D Jag vill inte skynda med sådan heller, för det kan förstöra så jävla mycket. Och det är
underbart att ha hittat en människa... framförallt kille, som är precis likadan :)
Innan "Stoffe" hade jag faktiskt givit upp det här med tvåsamhet rejält. Och jag vet inte om jag
tror på det riktigt än heller... eller snarare vågar tro... Det har varit så många smällar, att man
byggt upp som ett skyddande skal. När någon börjar spräcka det där skalet, då blir jag så
"förtvivlad", att jag emellanåt inte vet hur jag ska behandla saker och ting.
När man gått på många smällar blir man väldigt reserverad, rädd och vacklande och framförallt
tillbakadragen. Man vill känna direkt att det finns en chans, annars blir man lite off. Jag märker
hur mycket ärr jag har fått genom åren. Jag vet att träffar jag rätt, så kommer dem att blekna.
Men man är ju samtidigt väldigt rädd att man ska få ytterligare ett sår. Jag kan inte lita på
människor (utan det tar ett tag innan jag vågar tro på det människor säger). Jag kan nog
vara väldigt komplicerad på det sättet, att alla ärr man fått påverkar mig i början av en ny
relation. Det är något jag måste arbeta med och försöka hantera. Men det är lättare sagt än
gjort. Men jag är positiv till saker och ting idag och det är väl det som håller en flytande och
inte får allting att krascha ihop totalt när man känner sådan osäkerhet när det gäller en annan
människa. Jag tycker om stoffe... väldigt mycket, fast det är ett väldigt tidigt stadie som
hans och min relation befinner sig med (om man kan kalla det för relation när man dejtar).
Jag vet att indirekt så har jag ett spel med i vad som sker i framtiden mellan oss. Men jag tror
på ödet. Det var ödet som bestämde att Stoffe skulle skriva ett mail till mig... det är ödet som
kommer att avgöra vad som händer och sker i framtiden, även om både han och jag kan styra
lite av det som kommer att ske. Jag hoppas på att det blir något bra... för Stoffe är en jättefin
kille, en kille som jag verkligen behöver och jag tycker faktiskt om honom. Men på ett sådant
här tidigt stadie är allting så osäkert och förvirrande. Jag antar att jag måste försöka rida ut
stormen, klamra mig fast vid de positiva tankarna och försöka att knocka de negativa tankarna
när de kommer. För jag vore en idiot och om jag inte ger Stoffe och mig en uppriktig ärlig chans.
Han är för fin för att jag ska sabba allting och skrämma bort honom.
Min Kärlek och sveken i dess väg har för mig gett en väldigt svart baksida av det som kallas kärlek.
Men jag ser ljust på framtiden. Det finns nog något gott i allt det som sker... inbillar jag mig i alla
fall. Det vore väl fan om inte det här ska fungera. Jag har gett mig fan på att slåss till den sista
blodsdroppen när det gäller Stoffe. När jag väl gillar en människa, så gör jag det med hela kroppen
och alla sinnen. Jag är inte där ännu... men det finns en stor potential att det kan bli så med Stoffe
om allting känns rätt och så...
XOXO Jenny has left the building. To be continue...
> utan på att han kan känna något för mig och att det här kan bli bra
Klassiskt men jag tycker du ska låta honom oroa sig för dig och vara nöjd med att han förmodligen gillar dig också :-)
Jo Fredrik, jag har väl förstått så mycket att han gillar mig. Men mitt "ex" eller vad i helvete jag ska kalla honom, påstod att det var "mitt beteende" som gjorde att han inte riktigt kände att vi kunde forsätta tillsammans. Jag sa ifrån och hade åsikter om saker och ting och det tålde inte "exet". Så ja, vad ska man säga... jag är egentligen samma person idag som då. Men det är klart att jag påverkades på så sätt att jag känner nu; "Kan jag va mig själv, kommer han att tycka om mig ändå och inte bara dra...? Kan han gilla mig fast att jag har åsikter om saker och ting..." Tycker det är helt naturligt att jag har "issues" på grund av tidigare dåliga erfarenheter. Man har osynliga inre ärr som gör att man tänker på ett visst sätt...
Om en person., i detta fall en kille, inte tycker om dig för den du är, dvs att du har åsikter om saker och ting så är han inte rätt person för dig. Man ska aldrig känna att man inte kan vara sig själv i en relation, man mår inte bra själv o relationen mår inte bra av att någon inte törs vara sig själv.
Men jag hoppas du har hittat rätt kille, för du verkar vara en fin tjej, jordnära och så. Man ska försöka lära sig av sina misstag och dra nytta av dem. Lycka till och hoppas att ni får det att fungera. =)
--> Ja Kristina, du vet vem (tänker inte nämna några namn här) var konflikträdd. Blev det minsta att man hade olika åsikter om något och man ens började diskutera något, fick han kalla fötter direkt. Men han har bevisat att han är konflikträdd och rädd överhuvudtaget som tror att man kan bete sig som han gjorde och sedan smiter iväg med svansen mellan benen som en fjant. Han var nog lite för lite man för mig i slutänden... Får se vad som händer och sker med den här nya killen...
går det bra med kärleken din bimbo
-- > Arne; Oj... bimbo... blir förvånad att du kallar en människa du inte känner för det. Kan meddela dig att jag är långt ifrån en bimbo. Jaja, alla bimbos säger det... det är tur att du inte verkligen känner mig, för då hade du fått äta upp det där 1000 gånger. Troligen är jag väl mer mogen än dig eftersom du måste sitta och kasta skit på andra och kalla dem saker för att själv må bra. Du är den första under mina 22 levnadsår som har kallat mig för Bimbo. Mycket har jag blivit kallad. Men bimbo är nog fan det som stämmer minst in på mig... så jag måste faktiskt skratta... förlåt, men du är väldigt roande :)
