Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Ja eftersom ingen annan har önskat mig glad Alla hjärtans dag, får jag väl säga det till mig
själv. När det kommer sådana här dagar då man ska vara med den man älskar, får jag sådan
ångest. För jag känner mig alltid så jäkla ensam och övergiven.

Jag äter mitt vaniljhjärta själv, mina chokladhjärtan. Inte ens att jag köpte hem vaniljhjärtan
till mina föräldrar eller en ros till dem var uppskattat. Sådant får en sådan här dag att kännas
mer värdelös än vad den redan är. Jag vet inte varför jag har sådan ångest eller varför jag
känner mig så övergiven. Kanske är det för att jag känner att människor som jag älskar bara
försvinner. Jag minns One-tree-hill-rollkaraktären Peyton Sawyer, som haft väldigt mycket
drama i sitt unga liv... som upplevde att människor bara övergav henne... hon växte sig tids
nog till en väldigt stark och självsäker kvinna. När jag ser mig själv i spegeln en sådan här dag
känner jag mig precis som henne. Jag har också vuxit och blivit en väldigt stark kvinna, med
båda fötterna på jorden. Men vi alla behöver kärlek, och när man då upplever en sådan här
dag när allt ska vara så rosenrött och gulligt (tycker det förövrigt ska vara så jämt, om det
verkligen finns kärlek), så känner jag bara en olustkänsla... jag vill bara rymma iväg. För
Peyton Sawyer slutar det lyckligt... kanske gör det det för mig med tids nog... jag kan bara
hoppas.




Om jag tror på kärleken? För 5 ½ månad sedan hade jag skrikit ut JA(!) så högt jag bara kunde.
Idag vet jag inte riktigt, om jag svarar ja... även om jag skulle göra det, skulle det vara med
extrem osäkerhet. You know... People always leave. Innerst inne är jag en drömmare; ser mig
där själv med ett fint hus, perfekt man (kanske en kvinna), perfekta barn, vovve och volvo.
Ni vet de tre V:na med familj...



Jag är kär... kär som fan rent ut sagt... men ibland är inte saker som man vill...
Varje kväll saknar jag att somna i armarna på den personen jag tycker om. Jag saknar den
där handen på ena bröstet (ja jag vet att jag är väldigt privat och intim nu) och att känna
någon andas i min nacke... känner värmen från en annan människas kropp.
Innerst inne är jag nog en hopplös romantiker, även om jag på sådana här dagar bara
känner en stor tvivel på tvåsamhet och inte vill veta av det, så länge jag inte själv får
uppleva det. Med detta betyder inte att jag inte är glada för mina vänner som lever i tvåsamhet,
eller gamla vänner och bekanta i min egen ålder som idag lever med både tvåsamhet och
barn. Jag är glad för dom. Men just sådana här dagar har jag svårt att visa det och känna
det med. Jag har svårt att glädjas åt andras lycka... och det är, jag erkänner det, på grund
av avundsjuka och att jag önskar att jag hade allting som de har.

Nä gott folk! Jag tror jag låter som en ledsen gammal bitter klimakteriekossa just nu. Tro mig,
jag vet hur sådana låter då jag lever under samma tak som en. Så därför tänker jag resa mig
upp från min bitterhet imorgon... jag är ju ledig då... och göra något vettigt :)

Jag är unik och jag är stolt över det. Jag hoppas någon vill se det... en dag... någongång...




XOXO Jenny has left the building. To be continue...