Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

För första gången under mitt innebandyspelande har jag råkat ut för något som jag känner
kan äventyra en fortsättning på planen. Känner mig faktiskt lite sned när det gäller detta.
Sen söndagsmorse under träningshelgen som var i helgen som var, för ca 1 vecka sedan,
så har jag haft ont under mitt vänstra knä och lite runtom. I måndagsmorse var det så illa
att jag knappt kunde börja benet, gjorde så ont att det nästan kom tårar. Jag tror inte tårarna
egentligen handlar om smärtan, utan om oron för innabandyn. Jag vet nämligen att knäskador
inte är någonting att leka med när det gäller idrotten. Med facit i handen, då jag vaknade med
värk i söndags morse borde jag ha följt min första tanke, att avstå söndagsträningen. Det var
nära att jag tänkte göra det, men till sist bestämde jag mig ändå för att göra ett försök att träna...
ett ödesdigert beslut så här i efterhand.

På grund av värken i knäet, sökte jag läkare i måndags och fick tid under tisdagen. Det var ett
besök som resulterade i kryckor och domen att jag nog hade en inflammation i muskelfästet precis
under knäet. Kryckorna var min idée då jag upplevt under de dagar jag haft värken, att det faktiskt
är skönare att avlasta knäet. Och jag går ju en del i skolhuset på komvux. Så kände att jag skulle
behöva stöd. Så jag fick kryckor.

Just nu är jag en kryckbeprydd innebandyspelare som känner mig orolig inför framtiden.
Jag misstänker nämligen att mitt ledband på insidan av knäet har fått sig en snyting
av att jag har haft inflammation i muskelfästet. Så även om värken från muskelfästet
börjat gå över, så har jag tendens till värk i själva knäet. Och det klickar i det då jag rätar
ut det varje gång. Min knäskål satt i tisdags kväll lös. Jag kunde flytta den någon halv
centimeter i sidled. Jag har missat denna veckas träning. Normalt fall, den tendens jag
kände förra säsongen, så var det skönt att faktiskt kunna skippa träningar ibland även om
det var skitkul när man väl kom ner. Det fanns gånger under förra säsongen då jag
tappade fokus totalt, då jag under ett toabesök mitt i uppvärmningen inför en match kunde fundera
på vad jag gjorde där. Jag tyckte det var kul att träna och spela innebandy på det sättet, men
kände mig less inför matcher. Och även om det var kul att träna så fick jag ta mig i kragen för att
åka ner. Idag är det inget problem.

Just nu då jag går med kryckor, jag kan faktiskt gå utan men tycker det är skönt att avlasta
knäet på grund av värken, så känner jag bara hunger. Hunger efter nya segrar. Med "nya"
tränare, ja i vart fall en ny tränare som tillsammans verkligen visar engagemang och verkligen
lägger ner sin själ i att träna oss, så känner jag mig inspirerad. Jag har alltid hatat att springa
elljusspåret. Det har varit riktigt jävla drygt tidigare. Nu känner jag nästa att det är kul, att man ser
fram emot det lite varje träning, vilket förvånar mig. Men jag får plåga mig själv litegrann
fysiskt underdessa varv i elljusspåret och jag vet att det ger frukt att plåga sig själv vilket gör
att jag finner motivation till att springa i kombination med tränarnas engagemang och den
stämning som nu råder i laget och det samspel vi börjar få till.

Jag ser fram emot denna säsong och jag hoppas verkligen att det bara är den här knäppa
inflammationen i muskelfästet som är orsaken till värken. För jag tänker inte ge upp, inte nu,
när jag för första gången på flera månader känner en otrolig inspiration till innebandyn.
Vill kasta kryckorna och ge mig ut på planen igen. Hoppas verkligen att jag ska kunna känna mig
tillräckligt okej till på tisdag så att jag kan testträna då.

Jag känner mig lite som Kevin Costner i filmen "For love of the game". Har gråtit floder till den.
En film som ni förövrigt bör se. Fint med ett filmtips mitt upp i allting. Men det finns en anledning till att
jag fortsätter trots att jag har stora problem med min rygg... det är för kärlek till spelet - FOR LOVE OF THE GAME!

I ögonblicket när jag skriver detta, så är en av de saker jag ser fram emot att kunna träna igen.
Men jag ser just nu fram emot denna eftermiddag och kväll på grund av vissa orsaker.
Finns ett fåtal personer som vet varför. Och den anledningen kommer att stanna hos dessa
fåtal personer :P haha *nu blev ni nyfikna va?*