Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

"Jag tänkte bara meddela alla nu att jag inte kommer att fortsätta med innebandyn nästa säsong"

Inom de nästkommande sekunderna hade plötsligt 2-3 till liknande besked regnat över Rasbo IK:s damlag i torsdags. No hard feelings. Det känns som att det faktiskt är första gången som jag ser positivt på en sådan sak och det handlar inte om att dessa spelar inte tillfört laget något, för det har de gjort... många bra passningar, flera bra matcher med bra insatser. Men ibland bleknar sådana saker mot ett framtida vuxenliv med studier på universitet i andra städer och jobb utomlands, något som man måste prioritera många gånger framför sin hobby och sina fritidsintressen. Samt att kroppen ibland säger ifrån. Men någonstans inom mig, så känns det så v-modigt.

Jag har själv haft samma tankar vad det gäller innebandyn och min framtid inom den. Nästa år kommer vi spela i division 4, den nystartade divisionen som införs inför nästkommande säsong. Det känns avlägset. Vi åkte ner en division, slutade näst sist i division 3 östra. Jag borde känna besvikelse, vara arg och allting. Men det gör jag inte. att ett helt lag sätts ihop max 1 månad innan premiären och att ändå göra sådana framsteg som faktiskt skett i vissa matcher under den gångna säsongen, det är bara känna stolthet. Visst kan man någonstans inombords känna att det kanske gått att ge mer i en match man förlorade. Men när man med 8 spelar spelar så bra att resultatet endast bli 9-3 till topplaget i serien, så kan man inte vara missnöjd. Resultatet får en att ta ett glädjeskutt, därför att det är bevis för att hård träning ger resultat. Jag deltog inte i den matchen, men det gjorde inte att min glädje med övriga tjejer är sämre än om jag varit med.

Den gångna säsongen har jag utvecklas som tävlingsmänniska, spelare och tankemässigt. Jag har känt mig mera trygg i min roll som innebandyspelare. Innan varje match känner jag känslan:
Att  ingenting är avgjort förrän sista sekunden av matchen är spelad, jag vet att jag kan bara jag vill och att jag inte deppar ihop efter en förlust utan ser framåt mot nästa match och analyserar lite vad som gick snett i den föregångna matchen. Jag håller ofta sådana tankar för mig själv.

När det gäller mig och framtiden i innebandyn så har ajg känt mig orolig för min dåliga rygg. Och visst har jag ont. Men jag försöker att koppla bort det. Jag har spelat med värk i så många år att jag vant mig vid smärtan. Det bästa denna säsong är att jag av en naprapat fått veta varför min rygg är dålig och varför jag har ont, något som gjort att det på något vis ändå kännts ganska tryggt även om det gjort ont. Jag hade tankar på att byta klubb inför nästa säsong. Visst kan jag känna lite sug efter det med. Men någonstans vill jag ändå stanna. Det är mina lagkamrater, många av dem alldeles för underbara och roliga. Jag måste ge dem en chans till, ett nystartat damlag, som har spelat ihop en säsong... det är klart man inte kan förvänta sig toppresultat. Men med träning i sommar och teambuilding tillsammans med samspelning som behövs, ser jag fram emot nästa säsong... en säsong jag hoppas och tror kommer bli jävligt kul.

Imorgon är sista matchen för säsongen mot fruktade Dannemora/Österby. Ja vissa har väl sett det jag skrivit tidigare i bloggen. Men trots att det kommer bli en tuff och jag tror fysisk match, så ska det bli kul. Jag ser fram emot det. D/Ö är starka och fysiska. Men med tanke på vad vi i laget vet vad vi kan, så tror jag att vi kan ha en chans att spela en bra match

Till er som imorgon gör er sista match för laget och sen kommer att sluta:
Jag kanske inte alltid visat min uppskattning. Men jag är glad att ha fått spela med er.