Ännu en jul...

Att älska en annan människa verkar vara så enkelt... när jag ser det från det perspektivet att jag ser
andra människor som älskar varandra. Sen kommer alltid följdfrågan inombords: "Jag vill också
älska och bli älskad... Varför kan inte jag älska någon?"

 

Jag träffade någon.,, en gång... efter mycket stök en andra gång... Sedan dess har jag trånat,
bara längtat efter den tredje gången. Två och en halv vecka senare sitter jag här fortfarande och
längtar.

 

Väldigt ofta och väldigt många gånger har jag valt att låta mitt hjärta gömma sig, vara kvar i skuggan.
De där känslorna som jag kunde känna... jag har inte tillåtit mig känna det för någon på väldigt många
år. Dejter har kommit, dejter har gått... och tyvärr har de ofta gått självmant utan att en kunna vara
så mycket människa att de bara kunnat öppna munnen och säga: "Tack men det kändes inte som jag
hade hoppats..:" Jag undrar varför vi inte kan vara så humana och ärliga mot varandra, varför tystnad
känns som många människors utväg. Tider har gått och tider har kommit. Varje tid har det funnits
ndivider som träffat en annan indivd med förhoppningar om att det kan vara den människan som får
hjärtat att slå det där extra laget, som får de där tunga stegen på grund av trötthet att kännas som
du flyter fram likt en vacker, glittrande konståkerska på en nyspolad is.

 

Jag tillät mig att känna i somras... jag tillät mig sakna en människa. Men han hade aldrig det där
helt förlösande sättet att vara som öppnade upp alla lås till mitt sargade hjärta. Han valde dessutom
att inte se mig som den värdefulla person jag är utan hade en tendens att gnälla över småsaker...
ibland gnälla över min personlighet. Han valde att gå med hjälp av att hoppa i säng med en annan
kvinna. Det gjorde ont... det kändes väldigt mycket i mitt hjärta. Men jag kan bara klandra honom
för hans fega, omogna sätt. Jag saknade honom i två-tre dagar för att sen bara bli jävligt förbannad.

 

Under hösten mötte jag en man som uppenbarligen trodde han var guds gåva till kvinnan.. som i
slutänden visa sig vara en feg liten pojke som inte kunde kontrollera sig själv eller ta ansvar för sig
själv och sina handlingar... En människa som absolut har alla fel en människa som vill ha mig i
sitt liv absolut inte kan ha. Han valde också ett väldigt omoget sätt att avsluta saker på... att inte
säga som det var och en dag var mitt nummer bara blockerat.

 

Ibland har jag klandrat mig själv... lagt skulden på mig själv. Det har varit så enkelt så, så lätt att
se ner på sig själv på grund av de hårda ord jag utsatte för genom mobbingen under de första åren
i grundskolan. Trots att det snart är 20 år sedan dessa ord kastades emot mig... I ett läge där du
blir bortvald på grund av din personlighet eller utseende, det är då du återupplever sådana minnen
och tyvärr kopplar ihop det med varför du blev lämnad.

 

Att jag skulle finna någon som fick mitt hjärta att slå många extraslag hade jag inte räknat med...
speciellt in i en man som jag för ett halvår sen ungefär bad att han skulle dra åt helvete. Det som
gav oss den där extrachansen var att min telefon betedde sig galet och ringde upp hans nummer
när jag hade den i fickan på jobbet en dag.

 

Lite har det blivit så att jag gärna ger upp kärleken eftersom allting alltid blir komplicerat. Det är
ibland lättare att inte känna något och bara stänga av. Men denna mannen... N... hela han bara
attackerade mitt hjärta brutalt. När vi träffades första gången... vi kunde inte slita oss från varandra.
I ungefär 2-3 timmars tid försökte vi säga hej då men det bara fortsatte hela tiden... vi bara prata och
prata och prata. Misstänker att han aldrig åkt hem från mig den dagen om det inte varit för att vi
båda behövde sova och skulle upp morgonen efter för diverse olika separata arbetsdagar.

 

N fick mig att känna något som legat dolt i många år... någon som jag aldrig trodde att jag skulle
kunna känna igen. Men hela han prickade in på alla de där punkterna som triggar igång mitt hjärta.
Som fick mig så jäkla upprymd inombords att jag inte klarade av att somna på kvällarna. Jag kom
inte till ro alls för att mitt hjärta slog så hårt. Det var nästan så att jag kunde känna hur hjärtat tog
extraskutt i bröstet på mig. Och så fort jag tänkte på honom så blev jag så sentimental för att jag
va så glad att jag fick lite småtårar i ögonen. Jag vet inte vad exakt som framkallade det, men vet
att jag dolt mitt hjärta längre... jag hade stängt in känslor.och jag vet inte om känslorna blev över-
väldigande. Men det var så underbart att känna sådär igen eftersom jag givit upp hoppet på att en
man skulle kunna framkalla de känslorna igen.

 

Jag kan ibland höra människor säga att kärleken är svår. Jag tror inte kärleken i sig själv är svår.
Kärleken är vacker... förbannat vacker. Som när solens strålar väcker allt dött till liv på våren... hur
den får havet att glittra som en diamant på sommaren... och på vintern skänker lycka genom att
stråla så starkt på snön. Men känslorna och händelser i livet kan var överväldigande och göra
saker väldigt komplicerade. Men kärlek i sig är inte svårt. Att älska en annan människa och att
bli älskad tillbaka är det absolut finaste en människa kan få och ge.

 

I mitt fall är just nu allt komplicerat... på grund av händelser i livet. Jag skulle kunna v'älja att gå för
att det skulle vara lättare för mig att slippa ta "hans smällar". Hjärnan och hjärtat bråkar med varandra
i en rejäl konflikt. Min hjärna säger: "Ta skydd Jenny så du slipper ta en smäll om den kommer..."
Mitt hjärta skriker till mig: "Din dumma jävla idiot... håll i... Tror du att man ska ge upp så här enkelt?!
Nej nu jäklar håller du i... Det är inte förjäves. Du måste våga ge detta en chans... våga ta möjligheten
att kanske vinna..."

 

Men nu när saker bli komplicerade kan jag också känna att jag varken vet ut eller in, Och Mauro Scocco passade på att skriva en text som delvis skulle kunna komma från min penna och hamna på mitt papper.
Mastermind Scocco gör det igen... hans text genom Sarah Dawn Finer fina röst om "Ännu en jul" attack-
erar mitt hjärta och mi hjärna. Den inre osäkerheten tog över för en stund och jag blev ledsen och livrädd
att förlora N... Min inre osäkerhet fick min inre rädsla om att få hjärtat brutalt krossat igen att ta över.

 

"Hösten kom... som den alltid gör. En stjärna tänds nånstans... en annan dör. Du var på väg nånstans...
nåt hade hänt. En annan ton i din röst jag inte kände igen. Tiden har sin gång... veckor blir till år. Var du
än är älskling... god jul och gott nytt år. Jag packar bilder i en flyttkartong. Du och jag i Amsterdam 1995.
Vi var på väg nånstans... nåt gemensamt mål. Vad var det vi hoppades vi på... jag kommer knappt ihåg.
Det spelar ingen roll, men livet är underbart. Det blir väl som det blir… var det inte det du sa… Ännu en
jul. Ännu ett år har gått... utan dig utan oss. Jag borde väl vant mig nu. Ännu en dröm att starta igen.
En lägenhet skall målas och möbler bäras in... ännu en jul…"

 

Men jag hoppas trånar och längtar. Nu vill jag få smaka på kärlekens sötma. Om det finns någon rättvisa
och någon som kan påverka saker så hoppas jag det sker och att det faktiskt är min tur nu.

Ännu en jul... och jag är fortfarande singel. Men jag hoppas det blir den sista :)


GOD JUL






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0