Jägarna och Etage...

Gårdagen känns så här i efterhand ganska fullspäckad. Kan knappt memorera allting jag
gjorde. Ett som är säkert är att jag dock hade väldigt kul och trevligt, vilket inte är var
dag som man har. Dagen påbörjades dock inte på det allra bästa sättet. När jag åkte
buss in till Uppsala vid 12-tiden gick bussen sönder, något som gjorde mig både arg och
frustrerad. Visst man kan väl inte rå för att en buss går sönder - eller? I bussbolaget
Nobinas fall så har de i alla fall inget att komma undan med. Kör man hela tiden med
bussar som ligger på gränsen till att vara för gamla och inte tillåtna i trafik, så är det
märkligt att det inte händer fler incidenter än vad det gör. Man har ju sett ett antal Nobina-
bussar stå längs vägarna i länet. En trasig buss höll på att förstöra min dagsplanering
totalt, då jag bestämt träff med en tjej i Stockholm för att köpa ett begagnat utställningstält
till hundutställningar av henne. Har liksom ledsnat lite på att åka på hundutställning i regn
och både jag, Fanny, hennes tygbur och alla saker blir dyngsura. Dessutom är det ofta
någon med tält som ska försöka och nässla sig fram precis där man står bredvid ringen,
så att man nästan får ett tält uppslaget på sig. Ska verkligen försöka att föregå med
gott exempel och inte göra som dem.

Bussen som gick en halvtimme efter den jag åkte med kom i alla fall. Och jag såg
ganska snart att det skulle tajta till sig med tåget... det var på hesken att jag skulle
hinna. Men mirakulöst nog så var den bussen jag kom in till stationen med lite för
tidig. Klockan 13.02 klev jag av bussen. Tåget gick 13.09 från stationen. Jag skulle
på sju minuter hinna ta ut pengar och köpa biljett. Någonstan vid strax innan 13.08
klev jag på tåget. Så jag lyckades och det redde ut sig allting. Jag kom till Stockholms
central klockan 13.49 och lämnade den 14.16. Slöseri med pengar kan tyckas. Men
jag är i alla fall nöjd. Ska kika på tältet senare idag när jag kommer hem.

Väl tillbaka i Uppsala så droppade jag av tältet i pappas bil. Och jag tog en sväng upp
på stan. Slutade med att jag lämnade den cirka 1500 kronor fattigare. Köpte två par
nya byxor, två bh:ar (som satt superbra), lite ansiktsrengöringsgrejer, ny mascara,
nya shorts till innebandyn, två sportlinnen (varav jag upptäcker ikväll att det ena
är ett hål på, så det ska tillbaka). Nöjd var jag i alla fall. Men tungt blev det... speciellt
eftersom jag köpte en kasse med lite diverse inne på Ica Väst i Flogsta och en annan
på ÖB. Sedan får jag naturligtvis inte glömma kassarna från systembolaget innehållandes
4 xider, 2 strongbow, en tetra med något snuskigt vin, 1 flaska Astrakancider och 2 burkar
rekordelig sommareditioncider... Och nej... i stort sett allting finns kvar. Köpte ju bara
på mig för att ha förråd. Ni som känner mig vet ju att jag är en halvnykterist.


Gillar den här bilden på något sätt...

Efter denna shoppingtur åkte jag till min kompis Ulla som har studentrum i Flogsta och
där käka vi tacos. Ulla sa lite taskigt för mig; "Jag lägger köttfärsen i dina händer...
den kan du inte misslyckas med..." Haha visserligen sa hon det med glimten i ögat.
Och jag gjorde i ordning den storstilat :) Sen insåg vi att vi hade bråttom som sjutton
till bussen mitt i maten. Vi hade ju köpt biljetter till nya filmen Jägarna 2. Men vi hann
med bussen. Och jag måste säga att Jägarna 2 var riktigt grym. Recension kommer när
tid finns att skriva :) Meningen var att jag skulle gått med en speciell person på denna
filmen, frågade denna personen redan i juli och lät det väl kanske som att vi skulle kunna
gå och se den. Tyvärr så rann det ut i sanden vilket gör mig ledsen. Jag är naturligtvis
jätteglad över att min bästa kompis ville följa med mig och se den. Men någonstans så känns
det ändå som att det borde vara han skulle ha varit med mig igår kväll och sett filmen.

Efter filmen tog vi en tripp till Etage. "Äh men vi går dit och hänger ett
tag... Kan vara kul att se massa människor sjunga..."
Hej och hå, när vi lämnade Etage klockan 01.10 hade vi sjungit duett och sedan solo
varsinn gång. Haha han som höll i karaoken sköt lite gliringar efter vi sjungit duetten.
Vi sjöng Anouks Nobody's wife som är lite feministisk. Och killen med karaoken: "Ja
en mer feministisk låt får man väl leta efter..."
Vet inte om han tyckte vi såg ut som lesbiska eller något. Hans problem. Kul i alla fall om
vi gjorde det... för orkar inte med massa dryga killar på krogen. Speciellt inte heller eftersom
jag inte är ett dugg intresserad. Jag vet vilken kille jag vill ha, vem jag gillar. Det är han
eller ingen. Har förövrigt saknat honom massor idag. Sedan drog jag av Lisa Nilssons
"Långsamt farväl..." solo. Äh har jag nämt att jag har lite scenskräck tidigare eller? Det
gick i alla fall bra. Fick faktiskt applåder och någre tjöt som att de tyckte det varit bra.
Men ja, jag kan inte avgöra. Allt jag kunde avgöra var att jag sjöng med en fruktansvärd
känsla. Texten i den låten skär in i hjärtat. Jag kände att håret reste sig på armarna och
nästan så jag blev tårögd med faktiskt. Och jag var nöjd... för jag var helnykter när jag
gjorde det och det kändes inte konstigt alls. Bara väldigt kul. Så det gör jag om igen :)
Ulla sjöng Skunk Anaisies "Weak" som hon gjorde bra :) Lite kul inne på Etage var att det
kom fram två tjejer... jag tyckte det var något bekant över dem efter någon minut. Men
när det kom fram till mig så kände jag mig lite generad till en början:
"Hej Jenny! Vi läser din blogg och tycker den är jättebra... Vi såg dig därborta och sa
Åh gud det måste ju vara hon..."
Haha jag kände mig som lite idol där ett tag... men det lugna ner sig. Sedan såg jag att
det var en tjej jag har som vän på facebook som jag inte direkt känner men vet vem det
är, samt en tjej som jag spelat innebandy med en gång i tiden... sisådär säsongen 03/04
eller 04/05 någongång. Lite kul i alla fall. Kul att ni gillar bloggen Evelina Westin och
Sofia Haraldsson :) Det är inte var dag någon vågar säga det i verkliga livet, vilket jag
tycker var väldigt kul :)


Fanny idag i skogen...

Efter detta tog vi en promead från Etage hem till Ulla på Senanders väg i Flogsta... tog ca 30-35
minuter för oss att gå. Skönt var det i alla fall... förutom att cyklisterna måste ha varit hög på
någonting. Haha. De körde på gångsidan på den kombinerade gång- och cykelbanan. Så man
hade väl kunnat bli överkörd om man haft otur... Men så är det. Somnade väl ca halv tre sedan
på natten och vaknade vid nio första gången. Så idag har jag känt mig en aningen tung i kropp
och huvud pga sena natten och sömnbrist. Trots detta tog jag en skogspromenad med Fanny
på eftermiddagen när jag kom hem från Uppsala. Och så montera jag upp och ner utställningstältet.
Det ska med imorgon. För imorgon är det utställning i Gimo. Ska bli väldigt kul. Blir att träffa
på Minna, Mona, Ida, Ullis och Bengt då igen :) Får hoppas det går bra imorgon. Klockan ringer
06.45. Eventuellt snoozar jag till kl 07 :P Haha.


Saknar person jag tycker om väldigt mycket. Älskar dig.




En viss liten Fanna är väldigt trött på denna bilden. Sover under soffan. Det brukar ju
heter soffpotatis... undra vad man ska kalla henne för? Typiskt beteende för en finsk
lapphund; att ligga under saker och ting :)


Såg förövrigt ikväll ett inslag från minnesstunden för Stefan Liv i Jönköping, som hölls idag.
Tårarna sprutade på mig. Vuxna män, kaxiga och hårda som sten på isen... grät. Det var
väldigt fint att se. En syn man inte föreställt sig man skulle få se... man planerar ju inte att
någon ska dö. Men om någon mot förmodan skulle göra det, så hade nog inte jag förväntat
mig att just dessa männen som grät idag, skulle göra det. En personlig favorit för mig;
Johan Davidsson, 37 år, trogen HV71 i många år grät... Det gjorde så ont i mig att se honom
och de andra stora tuffa männen gråta... det var fint mitt i sorgen... men de grät för en sak
som gör väldigt ont i mig med. Jag har som sagt var varit en stor idrottsfantast i många års
tid och följt Stefan Liv från genombrottet till döden. Man har sett åtskilliga personliga intervjuer,
man har läst reportage om honom... Någonstans känns det som att man kände honom litegrann
i alla fall, fast man inte gjorde det. Men hans öppna sätt gjorde att läsare och fans kom honom
nära inpå livet. Man kände honom fast ändå inte... svårt att förklara. Men när en sådan duktig
målvakt och idrottsprofil, som dessutom verkar ha en helt underbar personliget, måste sätta
livet till. Då ifrågasätter man rättvisa... och jag ifrågasätter människor som är troende...
för Stefan Liv hade inte gjort något ont. Han eller någon i hans närhet förtjänade inte detta och
ändå inträffade det. Gud påstås vara god, därför är det uppenbart att han inte finns när något
sådant här inträffar.

Vila i frid Stefan! Saknad, men aldrig glömd.


Over and out





Kommentarer
Postat av: Evelina

Haha, roligt att du nämnde oss, och tack för länkningen! :) (Och du sjöng riktigt bra faktiskt!)

2011-09-11 @ 16:21:15
URL: http://enoughspace.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0