Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag vet inte var jag ska börjar någonstans. Allt känns overkligt.
Har sedan jag nåddes av uppgifterna gått och nypit mig halvt i armen,
viftat bort dem, inte fått någon reaktion... Men sakta saktar har det gått
upp för mig att det är sanning.

Klockan sju ikväll nåddes jag av beskedet att en gammal klasskompis till mig,
Annie, var död. Jag hade inte träffat henne sedan hon slutade i våran klass.
Trots att hon umgicks ganska mycket med några andra tjejer i klassen, blev det
någonstans efter att hon slutat, mig som hon kom att ha fortsatt kontakt med.
Exakt varför vet jag inte. Men jag tror att jag upplevdes som en ganska stark
människa i henne ögon, på grund av en del saker som inträffade under tiden
hon gick i våran klass.



Jag försökte att vara stöd åt henne i sin kamp. Vi pratade om att träffas, men det
kom alltid någonting i vägen och allting rann ut i sanden. När jag nåddes av beskedet
idag, kändes det overkligt. Sist jag pratade med Annie var under sensommaren 2010.
Hon verkade må bra, verkade ha kommit på rätt väg... det var i alla fall vad hon sa
till mig. Det gladde mig något oerhört. Jag unnade verkligen henne det.

Därför kom dagens besked som en chock för mig, nästan ett slag under bältet. Jag vet
ingenting om bakgrunden till det som hände. Men det fanns mycket under ytan sedan
många år tillbaka som säkert påverkade henne. Och jag kan känna mig så dum som inte
såg det i somras, som trodde att allting var frid och fröjd. Jag känner mig som en dålig
människa, även om vi inte träffats på många år. Men när vi pratade, då var vi öppna och
ärliga, berättade vad jag känner allt för varandra.

Meningen är att jag ska försöka sova... jag kommer säkerligen somna. Men det är så
otroligt mycket tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Speciellt eftersom jag tänkte på
lilla Annie i lördags. Jag undrade vad hon gjorde idag, tänkte på det att jag inte pratat med
henne på ett tag. Sedan när detta händer, så känns det som att det i lördags var ett tecken
på något. Jag tror på ödet, vilket gör att jag tror att ödet visste vad som var på väg. Ödet
ville att jag på något sätt skulle kontakte henne och att det kanske skulle få henne på andra
tankar. Jag kan inte känna skuld på något sätt eftersom jag inte visste. Men jag grämmer mig
lite att jag inte kontaktade henne. Jag går med tankarna på vad hade skett om jag hade
kontaktat henne. Hade det kunnat bli annorlunda... hade jag kunnat förhindra det som skedde?

Jag hade inte fällt en tår ikväll, förrän för en liten stund sedan då det, efter att jag hade läst
en massa på en släkting till hennes logg på facebook, totalt brast för mig. Tårarna bara sprutade.
Det som känns jobbigast är att jag inte kände hennes familj eftersom vi aldrig umgicks på fritiden
när vi gick i samma klass. Vi hann aldrig träffas något efteråt heller. Så känns jobbigt på så sätt
att man kanske vill veta hur hon mådde på slutet. Jag känner att jag lättare kanske skulle förstå
om jag visste...

Det känns overkligt att hon inte finns bland oss. Det finns människor runt omkring oss
som lämnar stora avtryck. Annie var en, på ett bra sätt, speciell person och hon lämnade
verkligen avtryck. Hon var lite halvgalen och crazy ibland. Men det var hennes stil. Dock var
hon även en väldigt skör person. Det som har hänt är fruktansvärt tragiskt; hjärtskärande. Jag
kommer aldrig försvara den utväg som allting fick när det gäller ditt liv. Men livet handlar bland
annat om att förlåta. Jag kommer tycka vägen du tog var feg. Men jag kommer alltid respektera
dig och tror någonstans också att du har det bättre på andra sidan. Vila i frid tjejen. Jag kommer
aldrig glömma dig.


Annies mamma säger att denna låten är till hennes Älskade Underbaraste Annie...



Rest in peace!