28 oktober 2011 - Dystehetens dag; 25 år sedan mordet på Olof Palme och jag har en konstaterad knäskada...

Idag har mycket handlat om Olof Palme, en statsminister, person och legend som jag
aldrig kom i kontakt med eftersom jag föddes för sent. När jag föddes hade Olof Palme
sedan över fyra år varit död. Alla pratarom hans storhet, en storhet som jag inte kan
bedöma då jag aldrig fick chansen att ta del av hans arbete och slit. Jag vet inte om
jag hade tur eller otur, då jag hört olika ord från människor som uttalat sig om Palme.
Det enda jag vet, är att han påverkade min uppväxt i form av att socialdemokraterna
styrde landet åren innan jag föddes, och nästan har styrt landet under hela min
uppväxt... Undra om det skulle bli samma minnessaker om någon galning skulle få för
sig att skjuta Fredrik Reinfeldt nu när han styr vårat land?


Ibrahim Baylan och Mona Sahlin lägger en stor blomsterkrans med röda
rosor på Olof Palmes grav idag den 28 februari 2011, 25 år efter mordet...


Det känns lite som att det varit en ganska tryckt stämning ute bland människor på stan.
Jag gick från St Olofsgatan på ena sidan city ner till Samariterhemmet som ligger på andra
sidan i Uppsala. Som vanligt var det mycket människor i rörelse. Men ärligt talat, när jag
tänker efter tror jag inte jag sett en enda människa le idag, om jag räknar bort den schizofrena killen
som satt bredvid mig på centralstation och som även åkte samma buss som mig. Han satt
och sade massa namn och pratade med sig själv. Skrattade och hade sig och var allmänt mysko.
Finns alla sorters människor i vårat avlång land. Han var i alla fall trevlig mot kvinnan som
körde bussen och frågade henne hur det var... Så fanns nog inget ont i killen i alla fall.

Själv satt jag med tårar i ögonen hela bussresan hem och kämpade emot dem. Låter kanske
lite skumt att jag sitter och håller på att börja gråta på en buss. Men ni som läst min blogg vet
att jag förra lördagen kraschade när jag åkte skidor och gjorde illa vänster knä. Jag försökte
ge det chansen att självläka, hoppades på att det inte var så farligt. Men då jag de två senaste
dagarna haft ont i knäet konstant och även på nätterna så gick jag till doktorn idag. Mina farhågor
besannades. Jag hann tänka tanken i helgen att innebandysäsongen kanske är över, något som gjorde
mig fruktasvärt bitter och ledsen. Och idag fick jag det bekräftat. Kändes verkligen inget kul.
Jag fick också veta att jag haft änglavakt när det gäller mitt knä när jag kraschade. För så uttänjt
som det var, så sa läkaren att det lika gärna kunde vara av och i normala fall går av vid de uttänjnings-
vidden som det var. Troligen är det väl många års träning som gett bra muskelatur i lår och vader som
räddade mig. Jag tror jag kände en lättnad att få ett svar på varför det gjorde ont, samtidigt som
jag inte tyckte det var något kul besked för att jag vill spela innebandy. 4-6 veckors tid kommer det
att ta innan jag är 90% bra i knäet. Sedan kan det bara bli bättre. Så blir ingen innebandy på minst 4
veckor, om det inte skulle läka extremt fort då.


Det inre ledbandet på mig är riktigt uttänjt...

Det jag hoppas nu är att få slippa värken i knäet... jag har nämligen ont när jag sover
nu med. Det är jättejobbigt. Jag känner mig inte alls på topp och vet inte hur jag ska
slippa den. Känns jobbigt som fan :( Så har ni några tips så kom gärna med dem...
Ska testa voltaren gel och en ibumetin innan jag sover.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0