Jenny Andersson Mård - En sjuksköterskas vardag - "Only god can judge me..."

Jag minns fortfarande den där februaridagen för ett par veckor sedan, precis som det var
igår. Skriket och gråten... det gjorde så jävulskt ont i knäet. Jag skrek egentligen inte av
smärta på ett sådant sätt att att jag bara skrek rakt ut. Istället satt jag i konstig ställning
vid skidliftens slut och skrek på pappa och var arg för att han inte tänkt sig för när han
släppte liften och skrek att han skulle hjälpa mig för att jag kom inte upp, då det gjorde så
fruktansvärt ont i knäet... Samtidigt satt jag och grät, främst av att jag var rädd men också
för att det gjorde ont. Värsta var att pappa till en början inte förstod allvaret och skrattade.
Ändå blev knäet bedövat på något sätt efter detta så jag fortsatte att åka... Facitet på varför
knäet gjort så ont fick jag en vecka senare, när jag efter att ha försökt vila bort smärtan, var
till ortopeden med knäet. Det första ortopeden säger är grattis. Det var nästan så att jag började
gråta där för en sekund; dels av rädsla av att ledbandet var av som jag befarat. Men samtidigt
höll jag på att börja gråta för att jag såg hela min tid inom innebandyn passera i backspegeln.
Känslan som kom över mig när han sa grattis, var att jag aldrig mer skulle spela innebandy.
Det var så många tankar som hann fara genom mitt huvudet de fåtal sekunder som hann passera
innan han fortsatte prata. Men när han sa att jag haft väldigt tur, att ledbandet bara var rejält
uttänjt och att det skulle ta cirka 4-6 veckor för det att bli 90% ihopläkt, så höll jag på att vända
mig uppåt och säga "tack gud". Jag tror inte gud existerar ändå. Men i det läget tackade jag för
att beskedet betydde att jag skulle spela innebandy igen.

Nu åtta veckor senare sitter jag med ett knä som är väldigt känsligt för felvridningar. Men jag har
inte ont direkt som jag känner. Det kommer kanske ta ytterligare några veckor innan jag vågar lita
på att knäet är bra. Jag tror att jag är ganska ihopläkt idag. Det som behövs nu är träning tror jag
och att jag börjar belasta knäet igen. Jag går cirka 6 kilometer om dagen nu med hunden och det
känns bättre och bättre för varje dag. Några kilon har dessutom försvunnit, vilket jag tror kommer
påskynda läkningen. Har gått ner ca 2,5 kilo på en vecka med bra kost, lite godis och mycket motion.
När jag sent i fredags via mailen fick en förfråga att döma matcher i en cup för P01, tvekade jag
faktiskt en aning på grund av rädslan som hänger sig kvar efter skadan. När jag blir skadad så blir
jag feg och vet inte om jag vågar. Först när jag belastat ordentligt ett par gånger och känt att smärtan
är borta ordentligt vågar jag. I dagsläget har inte knäet fått bekänna färg, så jag tvekade i flera minuter
i fredags. Men till sist så kände jag att jag springer ju faktiskt inte lika mycket som domare, som när
jag själv spelar, så jag ger det en chans. Jag gjorde det också för att jag älskar innebandyn och
vill stå på planen igen. Men det är inte utan nervositet. Har precis vaknat och känner verkligen att jag
är nervös idag inför matcherna... Brukar dock vara en fördel att vara nervös. Då är man extra taggad
och laddag. Så vi får se hur det går...




XOXO Jenny has left the building. To be continue...