Emotional melt down

Jag kommer att ta ett uppehåll från bloggen i några dagar, lovar att återkomma
för er trogna läsare... ni som hänger kvar dag ut och dag in fast att uppdateringen
ibland är dålig.

Anledningen är att jag har en känslomässig härdsmälta just nu. Ni som följt min blogg
vet att jag har ett struligt förhållande med min mamma, om hon ens förtjänar att kallas
för det. I cirka fyra-fem års tid har jag inte varje dag, men ganska ofta fått höra hur
värdelös jag är. Vet inte om någon annan av er upplevt att en människa klagat på att
ni inte gjort en sak. Sen när ni väl gör den saken, då är det ändå gnäll på någonting
med ditt utförande. Hennes beteende och nedlåtande mot mig under flera års tid, har
fått mina känslor att utvecklas till hat när hon är på det sättet. Jag har sagt till henne
ibland när hon fått mig att känna mig värdelös, att det i de lägena inte skulle spela
någon roll för mig om hon levde eller var död. Det är en hemsk sak att säga till en av
sina föräldrar. Men det kommer en gräns för varje människa när man inte orkar eller
kan ta mer skit. Jag fick höra igår kväll att jag kunde ta ett rep och gå och hänga mig
någonstans. Hon önskar att jag vore död, det är uppenbart. Förrut brydde sig pappa i
alla fall... men nu verkar han kännas samma sak som mamma; att jag är ett missfoster,
som mamma kallat mig ett par gånger.

Sedan var det en person som under gårdagen skrev en sak på sin facebook (även om
det med stor sannolikhet var ett skämt och inte något illa menat) som berörde mig väldigt
illa och som åter gav mig en känsla av att jag var värdelös och fick mina tårar att börja rinna...

Jag är less på människor som sårar andra hela tiden, människor som skriver eller säger
saker utan att kanske bry sig om det kan finnas någon annan människa i sin närhet som
tar illa vid sig för det. Det går inte säga att jag är felfri, för det är jag inte. Bristerna och
misstagen är det som gör mig till människa. Ärren påminner mig att det förflutna är
verklighet. Jag läste just detta på en blogg: "Nedvärdera aldrig dig själv. Och låt ingen
annan göra det heller, alla har vi brister och varenda jävel gör fel. Det handlar nog bara om
att stå för konsekvenserna och inse problemet, då kan man gå vidare och förhoppningsvis
gör man inte samma misstag en gång till. Eller så gör man det. Thats life - och livet är inte
helt rätt alla gånger."

Jag försöker tala om för min mamma att jag inte förtjänar att bli behandlad som hon behandlar
mig. Men hon lyssnar inte, därför att hon tycker att hennes sätt är rätt. Och det är för att hon
är förstörd som människa på flera olika sätt. Det är inte hennes fel egentligen, utan det förflutna
som hon har. Men hon låter det gå ut över andra människor, framförallt sina barn som hon borde
älska. Det ska finnas en villkorslös kärlek mellan en mamma och ett barn. Barnet ska inte behöva
förtjäna sin mammas kärlek. I mitt fall har det varit så. Och egentligen, trots min mammas
beteende emellanåt är sjukligt och att hon borde få hjälp med det, så tycker jag nästan synd om
henne... för att hennes liv är så tragiskt att enda sättet för henne att må bra, är att trycka ner andra.
För sanningen är att det inte är bara jag som är dum i huvudet och dylikt, utan alla andra utom
hon själv...

Min yngsta kusin frågade mig igår hur jag mådde och jag sa att jag var ledsen och förklarade
orsakerna till det eftersom hon undrade. Då säger hon så här till mig: "Jag tycker om dig och min
familj med..
." Jag älskar verkligen barns ljusa sätt att se på livet. Känns som att det inte finns någon
ondska i deras värld. Nu är hon ganska mogen för sin ålder ändå. Men det var så att jag fick ett
leende på läpparna igår när hon sa så.

Jag orkar inte blogga mer just nu. Vet inte vad jag ska hitta på idag. Jag vet att det är en hund nere
som kanske behöver tas om hand om. Men jag känner inte för att göra det just nu, eftersom
jag får skit för vad jag än gör. Så känns som att det är bäst att låta bli. Är dessutom hungrig som
fan. Men vet inte om man vågar gå ner och ta något i kylskåpet. Då kommer jag säkert få höra
att jag lever på mamma och pappa igen. Så känns som det bästa är att svälta just nu =/ Hemskt,
men sant tyvärr... Får väl leva på vatten... Jag har inte anorexi det vill jag påpeka. Men tror inte
någon annan som var i min situation heller skulle vilja gå ner och äta något, eftersom den inte vill
bli kallad parasit. Alla säger att jag ska gå till SOC. Men med tanke på erfarenheter av hur SOC beter
sig, har en del vänner som gått där och en del som genom dem hamnat i fosterfamiljer och blivit illa
behandlade utan att SOC lyfter ett finger, så är jag inte manad att vända mig dit heller.



I'll be back...





Kommentarer
Postat av: Julia

Nej jag har inte provat den än, haha gillar min egen proteingröt för mycket tror jag. :P



åhh låter riktigt jobbigt. Har flera bekanta som har haft liknande förhållanden med sina familjer.

2011-04-10 @ 12:42:57
URL: http://juliaelhag.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0