Ett värdelöst slut på dagen
Men idag läste jag något på en persons blogg som gjorde mig väldigt ledsen, att han sagt till någon att han tyckte hon var snygg. Det tog så jävla hårt. Jag vet inte om det var meningen att hon ville att det skulle göra det... Men jag har gråtit hela tiden sedan dess. Tack så jättemycket!
Jag hade ett långt samtal med killen där jag ifrågsatte hans handlande. Det skulle ju vara han och jag, det var i alla fall vad vi pratade om. Plötsligt kände jag mig bara som en i mängden, vilket jag gjort så många gånger förrut. Det hela blev outhärdligt när han berättade för mig att han inte längre visste hur han ville ha det. Det fanns två saker som var hundra procent säkra, att han skulle flytta och att han var tvungen att se till att barnen skulle få det så bra som möjligt. Jag önskar att det hade funnits en till sak som varit säker, att han ville vara med mig. Men helt plötsligt tillhörde jag inte längre framtiden, det var inte säkert i alla fall. Det var som att dra undan golvet för mig. Jag föll ner i en djup avgrund. Jag är där nu med. Tårarna har runnit i snart tre timmar, till och med i duschen kom tårarna.
Jag känner mig så jävla dålig, så otillräcklig. Han började prata om att vi inte längre hade den kommunikationen som vi hade i början. Men jag tycker inte att det bara är mitt fel. Jag har försökt prata, vilket då blivit om mitt. Han har inte sagt mycket alls, stängt in sig och inte varit öppen. jag har känt mig som ett frågetecken. Fysiskt har vi varit med varandra, suttit bredvid varandra... Men psykiskt har det inte känts som han funnits där vissa stunder. Han säger att det inte är något fel på mig... men att åldern helt plötsligt är SÅ FEL! Han har vetat allt det där så jävla väl hela tiden.
I alla fall ledde detta till ett så jävla värdelöst slut på dagen. Vi ska ju ses och så imorgon och prata om det här. Jag vill inte släppa taget. Det finns saker som vi måste förbättra. Men det går att göra om man själv bara vill. JAG VILL! Men frågan är om han verkligen vill... Det här känns helt konstigt. Jag har varit så lycklig de senaste veckorna, nästan skrattat när jag lagt mig för att sova. Idag gråter jag istället...
Förhoppningsvis kan jag kanske få mig en blund inatt. Sov ingenting söndag till måndag. Okej två timmar. Men det är alldeles för lite.
Jag kommer ha svårt att somna ikväll. Jag vill ha honom här, saknar honom. Vill visa honom att vi har något som är värt att satsa på. Det har känts så bra hittills... Varför måste saker och ting börja strula sig nu för. Kan någon svara?
Hoppas det löser sig för dig, jag förstår att det är jobbigt att gå och vänta på vad han ska bestämma sig för.
Jag har varit ihop med min kille i över 3år, vi har bott tillsammans i 2år, men nu har jag skaffat en egen lägenhet. Ålderskillnaden mellan oss är 22år. Men nu har vi bestämt oss för att bara vara vänner, även fast det inte är vad jag vill så måste jag ju acceptera hans vilja, samt att jag själv kände att jag inte orkade med att så fort jag träffade honom så tjafsade vi om något. Men jag saknar honom varje gång jag måste somna själv och jag inte får träffa honom på evigheter. Vi är båda väldigt upptagna, jag har mina träningar och jobbet, han sina trumpetrep och sitt jobb.
Hoppas du mår bättre snart! =)
Till kristina, Jag kan svara dig, men vill göra det via mail... så har du mailadress mailar jag den isf.
Hej igen, jag glömde visst lägga til mailadressen i mitt förra inlägg.
